hur nära kaos har du varit?

ensam är alltid stark?

det är det inte är. funderar grymt mycket på att säga upp bekanskapen med alla mina nuvarande vänner och börja nya bekantskaper. De flesta eller alla av mina vänner kämpar egentligen inte för något utan intressena är: SUPA, FESTA, SUPA. hela tiden.
Jag vill inte säga det till deför då blir de ledsna, istället säger man upp sig med de.

Det är jobbigt när man tappar vänner, men det finns ju alltid möjligheter att skaffa nya.
Klartman har tänkt på att förändra sig själv och så, men trivs man med dden man är så ska man ju inte ändra nåt, bara helt enkelt skaffa polare som gillar samma grejer, folk med samma intressen..

Har märkt det att ju mer man tänker, desto knepigare blir man.
Och ju äldre man blir, desto kräsnare angående sina vänner blir man, har kompisar som också bara är intresserade av att festa, men de är ju bara kompisar. De är inga vänner direkt.

det är ingen som behandlar mig illa men
jag skäms om mina "vänner" endast har festintressen.

Lika bra och bli eremit.

Du började läsa lite filosofi, och helt plötsligt är du för djup och insiktsfull för att socialisera med dina gamla polare?

Du kan alltid göra som en av mina bästa vänner gjorde och ta livet av dig. Det löste alla hans problem, i alla fall. RIP, etc.

Det finns alltid många anledningar och faktorer som spelar in, men filosofistudierna och det ständiga botaniserandet i filosofilitteraturens djungel hjälpte definitivt inte.

du behöver ju inte "säga upp" bekantskapen.. sluta umgås med dom en tid om du känner för det då.. man har ju olika perioder i livet och gör vad du känner för att göra nu.. och känn dig glad o planera nytt :)

nä de kan kännas surt o va utan polare om man vill ut men de inte finns nån o sticka ut me

har aldrig förståt mig på folk som föraktar sina vänner för att de har andra mål i livet.. är det bara supande ni har delat genom er "vänskap" så kan jag väl förstå att ni glider isär, men varför i helvete säga upp bekantskapen med folk som inte gjort en något? nä jävligt märkligt det där tycker jag.. om ni börjar glida isär pga att ni gör olika saker så är det väl en sak och då blir det väl så men att säga upp bekantskapen låter sjukt drastiskt..
nä som sagt, inget djupt i det, bara löjligt och lågt..

jag har funderat lite...vänner...

tar inte de upp massor av ens tid?
varför ska man ha vänner egentligen?

allvarligt talat.

360: Utan mänsklig kontakt mår man skit, det är ett faktum.. Ta barnhemsbarnen efter andra världskriget som las i stora slar och bara matades och byttes på utan någon direkt kontakt.. alla barn utom de vid dörren dog och det visade sig bero på att städerskan brukade äta sin lunch där och ta upp de barnen som var närmast och gulla med dem..

säg du upp vänskapen med alla du känner men kom inte krypande tillbaka till dem när du är ett ensamt, deprimerat, psykotiskt vrak.. folk mår inte bra ensamma, se kan vara kreativa och göra en massa bra men de är alltid deprimerade.. möjligt att det finns undantag som bekräftar regeln men är det värst att chansa och se om man är en av dem få?

maud

jag skrev allvarligt talat, eller gjorde jag inte det?

genom att vara eremit visar jag att jag är mer värd än andra?
det tycker jag inte. på vilket sätt isf?

360: men vad fan skulle du få ut av det? du tycker alltså inte om dina polare alls? de är värda noll för dig bara för att de väljer att festa mycket i den nätta åldern av omkring 20?

har hört en annan version av den joel413 berätta.
det var en städerska som städade och varje gång hon kom till slutet av salen satte hon sig på en stol och vila. Den stolen var brevid en spjälsäng så hon brukade klappa/kela med barnet som låg där. Den mådde klart mkt bättre än de andra barnen, en del dog. hemskt ju..

I am always in my own company!

Vänner är väll det som betyder mest?

Behåll de vänner som är bra. Skippa dom dåliga.

Annars så, ja, vänner behövs. Genom en dialog kan nya idéer födas, och allmänt bra saker hända.

I många fall av "psykopater", så är en av de stora anledningarna till att de tappade "kontrollen" just brist på socialt umgänge. Eller snarare bra socialt umgänge, dvs att vara med folk som man trivs med på djupet och inte bara på ytan.

Jag tror att om vi inte känner att vi har någon/ra som verkligen betyder något i våra liv, utan bara massor av plastkompisar, som igentligen inte betyder någonting, så om vi verkligen inte har lust att lära känna nya vänner så är det bättre att vara själv än med alla plastkompisar, som jag kallar dem.
Förutsatt att vi gör "normala" saker som att jobba osv.
Alltså att det är lättare att må psykiskt-dåligt genom att umgås med folk vi smått föraktar men ändå är med hela tiden, för att alla "måste" ju ha kompisar.

Exempel:
En person blir avundsjuk på en specifik kompis, och börjar tänka fler dåliga tankar om sig själv och denna kompis, sedan ser han fler saker i hans "vänner" och karusellen är i full gång.

Många, många människor lever på detta sättet, se bara på kändisarna. Hur många lever på det sättet igentligen, tänk efter. Detta är iofs ett faktum, men det är inte alla som förstått det tyvär.

Jag måste verkligen lära mig mer svenska, argh

besserwisser1 F16

ensam är alltid stark?

nej! ensam är svag!

det är bara lite synd att man ska bli kallad psyko
och sådant. hm..

öhm, jag har aldrig haft vänner. I stort sett. Inte sen typ 3an - 4an kanske. Sen trodde jag att jag faktiskt hade vänner ett tag i somras. Men dom försvann.

ja jag har flippat ur totalt och jag blev tvingad till att söka hjälp och det är jag i dagsläget väldigt glad över.

Du behöver ju inte säga upp bekantskapen med dina gamla polare.
Du kan ju ändå skaffa nya,sen om du nu inte vill umgås med de gamla så slipper du göra det.Ni kommer att glida ifrån varandra.
Sen kanske de börjar ringa dig om du har tur,då ser du om de verkligen vill vara polare med dig och då är det lika bra att du inte sagt upp kontakten.Orka slösa bort bra polare bara hur som helst.

Nu har jag säkert skrivit osammanhängande och sagt emot mig själv några gånger,men skitsamma.

Jag sitter i personlig kaos för tillfället!!!

Livet är ju alltid kaos ibland, men känner du att du klarar dej utan dina vänner och inte saknar dom så är det ju inget problem för dej.

de känns som att de flesta på whoa är psykotiska!

va skulle jag göra utan mina vänner!?
jag anser vänner vara viktigt! för mej iaf..jag har inga syskon! utan dom skulle jag verkligen gå under..

mAN KLARAR SIG INTE TILLSLUT ÄVEN OM MAN TROR DET FÖR STUNDEN...

Fan då!