I början av Januari 2014 låstes Whoa och du kan alltså ej logga in eller skriva något nytt i forumen. Innehåll i forum osv kommer finnas tillgängligt. Läs Mer »

känna sig maktlös - 2 dödsfall en oviss

Övrigt - Blandat

   

2006-04-30 09:48

känna sig maktlös - 2 dödsfall en oviss


har varit en grym vecka. En pojke på 12 år som vi känner dog i cancer i veckan efter 7 års sjukdom. Familjen har sålt nästan alla deras ägodelar för att ha råd med hans behandling. Han dog iallfall på sjukhus eftersom han inte orkade kämpa mera. han hade mamma och pappa där i det ögonblicket. Han hade tydligen spärrat upp ögonen precis innan och bett om ursäkt för att han gör såhär mot dem. mamman bad honom blunda igen i vetskap om att han kommer till himmelen och att han ska slippa lida. han blundar och går bort.

I förrigår så fick jag ett samtal. mina barndomsvänners pappa gick bort. (släktingar). Barnen är förvissa 20-27 år men det kom verkligen som en chock, för de här är de snällaste människor jag känner. Vi var på sorgestund i Uppsala igår och det var den värsta synen någonsin. systrarna såg ut at var 40+ av alla sorg och de såg ut som två övergivna fågelunger, jättesmala och taniga. helt förstörda. brodern i familjen fick ett riktigt anfall på plats, skakade helt okontrollerat och fick andnöd när pappans bild kom upp. han hyperventilerade och alla grät. och den ena systern berättade att man fan inte tror sånt händer en själv, deras pappa var inte ens sjuk men fick hjärtattack.
Dagen innan hade papan dött på sjukhus och fickorna han in precis när han dött. Den yngsta systern hade lagt sig brevid pappan och de fick dra bort henne, hon hade blivit helt galen.
som om det inte är nog så har deras mamma ett allvalgit hjärtfel. hon kommer inte leva så mycket längre hon heller..


I början på veckan fic jag ett till samtal. En familjevän till oss grät helt hysteriskt. deras barn, ett spädbarn på 6 månader, hade vid blöjbytning, precis när mammn en halvsekund gått och stängt dörren för att barnet inte sulle frysa, fortfarande med handen på sitt barn.. barnet ramlar. Huvudet spräcks.
Hamnar på danderydss sjukhus som tycker att de kan åka hem med barnet. mamman gråter och vägrar. De röntgar inte ens barnets huvud! dagen därpå (!) kommer läkare in

hoppsan, ungen har ingen hjärnaktivitet på 50 procent i skallen. Barnet är helt medvetetslöst. antingen dör han eller blir gravt handikappad. stackars lilla danyar! nu pratar vi om världens mjukaste och goaste bebis.
han har efter en vecka i koma börjat göra ltie framsteg. vi antar att han nästan är helt blidn på ena ögat och förlamad i halva kroppen. som tur var gör han små mså framsteg varje dag men det är så fruktansvärt at se.



Det har hänr mer denna veckan som har med övergivelse, sjukdom etc att göra men det bir för långt.



man känner sig så maktlös... behövde skriva av mig.

Femme fatale

2006-04-30 09:56

man vet inte vad som -är värst, vilket håll man ska gå, vem man ska hjälpa, eller hur.har grinat halvt ihjäl mig i en vecka, tycker så synd om dem. Vad jag erfarat i mitt liv så är det faktiskt så att de är dem riktigt underbara som går bort tidigt. Man kan inte lita på livet alls. precis som Hiva (han vars papa gick bort) sa så kommer det jobbiga när alla dessa sorgestudner är över och han på en onsdag halv elva på kvällen kollar på textteve, det är då det kommer bli outhärdigt.
Vet inte vad man ska göra. känns så dumt och sitta där och säga saker för det ändrar ingenting.

hade lust att slå mamma, hon pratade om den där spräckta bebisens huvud och berättade om handikappsrisken. och vid det bordet satt än kär släkting som har två handikappade barn själv. hon har aldrig pratat om det i 20 år men det brast för henne. hon slog sig på bröstet och sa att det är lika bra att barnet dör! ngen ska behöva vara handikappad osvosv. ganska grovt att säga så kan man tycka men hon pratade iaf från hjärtat om hur svårt hon har det och framförallt hennes barn. Det var heskt att se henne så för hon verkar alltid så stark.

jaja vad kan man göra. jag undrströ för Hiva och hans systrar at vi är inte här bara för ett par timmar och åker hem utan att vi är släkt, vi är familj, och vi finns i stockholm, är de några problem kommer vi dirket ner till dem, att vi alltid finns här och inte bara i denna stund och att vi älskar dem. Jag tror de orden fick dem allra gladast igår. man vill göra så mycket men de finns så lite egentligen.


Femme fatale

2006-04-30 10:11

mm, fast.. nej men jag menar just för dem drabbade. vad gör man för dem? inget ger dem personerna tillbaka ändå. jag vill inte sitta där och spy klyschor. men något vill jag göra. kändes som om det gick att nå fram till de tre syskonen igår, vi pratade igenom lite saker och de var oroliga för saker i framtiden utan pappa. yngsta systern sa att man kommer behöva pappa för råd och saker som man tidigare inte tänkt på, småsaker kommer påminna. jag tycke dock att föräldrar 'r så pass envisa at tde brukar hålla en viss syn hela livet. ja sa det till lillasystern att de råd han gett henne under livet antagligen är de som kommer gälla i framtiden. hon höll med..
det jobbiga är ju att se hur de lider. man tänker hela tiden att de lika gärna kudne varit en själv. br
Femme fatale

2006-04-30 10:51
Känns som att de alltid är såhär.. Dör en dör fler.. En olyckja kommer aldrig ensam o.s.v.. finns ju inte så mycket man kan göra eller säga förutom att vara där hela tiden för dem, säga att de kan ringa närsomhelst på dygnet om de behöver prata, och att lyssna noga.. sedan vad man själv har att säga tror jag är mindre viktigt..
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.

2006-04-30 10:58

jaa hela veckan har vart otursdrabbad. helt galet. man får sig verkligen en tankeställare. tyvärr är det så att man ofta i all bortkämdhet glömmer bort hur fragilt livet är egentligen. vi tror vi kontrollera livet så mycket mer än vad vi kan... känns just att där jag kommer ifrån eller mian föräldrar, så dör folk lättare, mer handikapp, mer hjärtattacker osv.. kan iof bero på den feta maten men ändå.. å andra sidan har man i Iran och Kurdistan en nturligare inställning till döden. det är självkalrt och accepterat att de hädner, men sen är allt så mycket käönslosammare. högljuddare och sorgligare på något vis.
Femme fatale

2006-04-30 11:03
Amar: ja i fattigare länder ser man ju döden mer och det blir ju självklart mer naturligt för en då.. här göm,mer vi undan döden så gott vi kan och vi har tillräckligt med pengar och trygghet för att göra det bra.. till och med i tv cencureras all död i nyheterna.. kolla på nyheter i t ex sydamerika där man ser döden hela tiden.. men ja du har ju rätt det är helt naturligt och hur svårt det än är får man komma ihåg det.. man är inte den förste som förlorar folk och inte den siste, alla har eller kommer förlora folk man är alltså egentligen så långt ifrån ensam som det går.. döden måste ju ändå vara det enda alla människor på jorden har helt och hållet gemensamt..
mm känns som att det alltid är så som sagt.. allt kommer på en gång.. man kan gå 5 år utan att någon går bort och sedan försvinner 3 pers på ett halvår liksom..
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.

2006-04-30 11:03
Jag kan känna att folk har en underlig relation till döden, speciellt i vår kultur. Samtidigt vet jag inte om det förväntas av en att man ska dunka sig i bröstkorgen och typ bete sig helt sinnessjuk. Med döden kommer en otrolig längtan, en känsla av orättvisa och vanmakt...

Men att man går från det till, ja jag har sett många dramatiska blattar som typ skriker att de vill byta plats med den döde, att de vill dö osv.

Är detta kulturellt betingat?

Vad har ni andra för relation till döden?

Jag gråter av sorgen och man mår fysiskt illa, men det är ungefär allt. Därefter känner jag acceptans och en känsla av ro, när hulkandet och tårarna har slutat.
http://www.LQP.se - The Portal To Self (ehm, myself, that is)

2006-04-30 11:09
emil_brikha. beror ju på vilket temperament man har kanske. eller så kanske man bryter åratal av lugn vid ett och samma tillfälle. alla hanterar det olika, beter sig olika. det är nog ganska oförutsägbart ioch me att döden är så laddat.
jag tycker inte det handlar om att bete sig sinnessjukt utan det är väl snarare så att om man visar starka känslor så stämplas man som sinnessjuk. det tycker jag är synd för det är naturligt att reagera,


Femme fatale

2006-04-30 11:13


det är helt wack egentligen att döden är så laddat när det egentligen är något man ska vara säker på ska inträffa, och att det händer konstant.

men det känns ändå onaturligt att se den starke person man alltid känt ligger där och ska ner under jorden.. hivas ner i avgrudnen, i ingenting, i marken, kaputt . slut. inga mer kramar, samtal..ingenting. svart. vitt.
Femme fatale

2006-04-30 11:15
Amar: Jo men det är ju klart att det är laddat också.. går ju inte att undkomma att något som är helt oåterkallerligt och helt utom ens kontroll inte ska vara laddat..
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.

2006-04-30 11:17
Jag lider verkligen med dig... :/ har haft några såna perioder tidigare i mitt liv... där flertalet släktingar och/eller vänner gått bort inom en kort period.
Det enda man kan göra är väl egentligen att finnas där för dem... finns ju inte så mycket att säga direkt, handlar nog mer om att lyssna vid behov... och att som sagt bara finnas där för dem.
Look with your own eyes - See with your own mind

2006-04-30 13:13
pendragon. jo men det var väl det jag funderade över. just de du säger att inte finns så mycket att säga direkt. tyvärr så bor vi inte i samma stad, och det är ännu jobbigare. vill ringa men bör man låta bli? osvosv? när ska man ta kontakt..man vill ine heller att någon konstant ska bli påmind om de har en lugn stund om du förstår? jag bryr jättemycket om de här personerna. visa människor glömmer man inte oavsett de år som går förbi. de som har drabbats av denna otur är precis sådana människor.
Femme fatale