Jag tror, Jag tror på sommaren Nej, du är det klippt. Nu måste jag få ta upp det här, det har ätit mig inombords i en månad! Bakom oss ligger nu flera dagar av underbar sol (iaf i huvudstaden). Jag tänker på sommaren som att jag åker på ett hölass som dras av hästar, och där ligger jag med ett höstrå hängandes ur mungipan och spanar slött in alla gustavianskt klädda, nästan löjligt vältränade pigor som dansar omkring och svänger med mjölkspannen så mjölken flyger åt alla håll. Solen nästan smeker huden på en och man måste blunda och andas in lukten av sommar. Men när man öppnar ögonen igen så sitter man i Bågen i en pöl av sin egen utspillda danska fatöl och mitt framför sig ligger ett gäng pösmunkiga kärringar som får flodhästen i madagaskar att verka attraktiv och solar med bikiniunderdelen så långt nerdragen att hela cykelstället blottas åt ens håll. Tittar jag åt andra hållet sitter 13-åriga alternativpunkare, zebrarandiga av rakblad, och pumpar Vengaboys ur en antik bergsprängare. Och det känns som att tröjan har klibbat fast på ryggen av svett, tills någon berättat för en att en hund pissat precis där man ligger för en kvart sen. Då kan jag lätt börja analysera min sommar i Babylon och fråga mig själv varför mina somrar alltid blir likadana! Och skulle man komma ut på landet nångång så är det troligaste att man blir hittad i en uppånervänd bajamaja på nån sunkig festival! Det här är fan ångest! Finns det ingen som äger ett fett getaway-ställe i skärgårn eller nåt, som kan tänka sig att mata mig med jordgubbar och högläsa Henning Mankell-böcker för mig i hängmattan i en vecka eller två? Och rädda en av Babylons offer?