Att förlora någon?

jodå, visst har man haft typ släktingar som har gått bort, både av ålder och sjukdom. men då var jag mycket yngre, så jag tror inte att jag funderade så mycket kring det...men klart är det svårt.

annars har det ju hänt att jag, på jobbet inom äldrevården, har gått in hos nån gamling som ligger och har dött. det är sjukt jobbigt.

grejen med såna grejer, är ju att man måste bearbeta det; snacka, om inte med nåt "proffs" så med vem son helst. det är viktigt att inte hålla sånt inom sig själv.

morfar dog för ca 3 år sedan-. jag var på resa med min moster och hennes barn hos min andra moster i England. Min Englandssmosters son (min kusin9 väckte mig och berättade.

Känslan var inte chock utan . Vaa.. Jag fattade ju dirket och allting men det kändes så tomt. låg kvar i sängen jättelänge som jag delade med min svenska tjjekusin och jag tänkte vecka henne. visste inte hur jag skulel berätta.. sen vakande hon och jag berättade förhenne, och hon reagerade lite som jag..

vi smög ner för trapporna och träffade min engelska moster som är den tuffaste av systrarna och hon grät inte, men min kusins mama 8dem från Sverige) grät, och sen ringde min MAMMA från Sverige..

Min mamma är den yngsta systern i klanen och jag kommer aldrig glömma hennes gråt i telefon som dessutom var på högtalare. Min Gud min Gud min Gud min GUUUUD! hon bara skrek och grät, och hon lät som en liten flicka .. det var hemskt. Hojn var så fruktansvärt sårbar och desperat. Då grinade jag första gången. jag gråter alltid när mamma gråter även om vår relation är komplicerad. Det var hemskt iaf.

jag kom dock över det ganska snabbt. Första resan efter morfars död tillbaka till Kurdistan så märkte jag en ny sida av mormor. en olyckligt kär mormor. Hon gråtetr varje dag, jag fick höra av min moster från england att de jämt var keliga och beroende va varandra även om de inte visade ddet för oss barnbarn


R.I.P morfar Aziz.



Den hemskaste begravning jag varit på var dock när min mosters man og. hans barn (min kusin) som dessutom är adopterad frölorade ännu en färlder. han var runt 5 år och han sa til mig:

- gråt inte Shirin, baba kommer tillbaka sen, han kommer ju ta ut oss till parken, men nu är han ju himmelen.

fan jag grinar nu också...

vet du hur/om man på något vis kan ställa in sig på det? Känner mig som ett freak för jag tänker på det ,men jag träffar dom så sällan o kan inte riktigt utnyttja den tiden dom har kvar =/

har förlorat min pappa,min farfar, och min faster ( lite lustigt att alla e på farsan sida ) när farsan dog så ville morsan att jag skulle gå till en psykolog men jag vägrade eftersom en psykolog bara kommer med ord jag redan vet om...Mitt sätt va att hoppa av skolan börja med droger för att kunna glömma vad som har hänt.....Men efter ett tag insåg jag att jag va tvungen att prata med nån innan jag gör nått dumt. Så mina bröder ställde upp likaså mina kompisar....man får helt enkelt ta en dag i tagen

min mosters man hade varit hjärt och lungsjuk samt blind efter ett terrorattentat mot min mostrrs lägenhet på Södermalm. man får väl vara tacksam att min mosetr och min lillkusin klarade sig. men det var hemskt. allt porslin var krossat till marken, stolarna låg i flisor. Det var ett under att Abu Bakr överlevde, ingen fattar hur. Tyvärr blevhan blind på bägge ögonen samt grava invärtes problem med organen. Han gick alltid runt emd apparater och sladdar runt sig efetr det,

han var världens snällaste man. jag menar det verkligen.

Av min släkt har jag förlorat faster (cancer), farfar (självmord) och farmor (hjärnblödning). Jag har typ aldrig pratat med någon om det, vill faktiskt inte göra det heller. Det gör för ont, nästan så att jag blir äcklad. Så jag låser in dom känslorna i en kista någonstans långt där inne. Tror aldrig jag kommer öppna kistan, någonsin.

Det duger för mig. Men alla är ju olika.

min mormors store bror dog för ca 3 år sedan, han va äldst av 13 syskon.. och alla i min familj är en "tio" tio betyder typ farbror.. och man älskar alla lika mkt. Och ja minns att han först blev sjuk och blev förlamad i hela kroppen. Han var så i ca 5 månader sen en dag så tog allt slut, men dagen innan han dog så va ja o träffa han på sjukhus och han visste att han skulle dö för han hade drömt om sin mamma och hade hade skumma drömmar och att min mormor skulle ta hand om mig för jag behövde det, och så minns ja att han sa till mig att alltid titta baka 2 gånger och ta det lugnt, jag drog hem o la mig för att kunna se han dagen efter, men då var han död. Jag grät inte, jag sa inget, ja kände inget. Alla i familjen möttes jag stannade hemma, sen bad min mormor mig att ta farväl innan han skulle kremeras då låg hans kropp där med en skynke över sig.

Fan vad liten o svag man kände dig, alla grät då även jag. Han va störst bland oss alla i familjen Rubio.

Det är jobbigt, men det kommer göra dig starkare.

clajlo - det är ju det värsta du kan göra. när man har låst in tillräckligt mycket så exploderar det bara. believe you me.

Clajlo: damn hur hanterar man självmord.det måste på något sätt vara ännu jobbigare? Att veta att han valde det själv,när någon dör p.g.a yttre omständigheter tänker man kanske att det var meningen så..men självmord måste vara jobbigt.

Azziz. åk ner til hemlandet i sommar och spendera lite tid emd dem. det låter hårt men någongång kommer det hända. ju äldre de är ju lättare är de nog att acceptera. naturens gång..

men jag vet att den dagen min Farfar dör, som är mitt hjärta, då går jag sönder och om det gäller mina föräldrar då dör jag. Jag vet att jag förintas eftersom jag har så känsligt hjärta, jag har lätt till gråt och sorg tryckt över bröstet, vet ej varför för jag är ej deprimerad men psykolog säger at jag lider av ångest och fobier. jag älskar helt enkelt för mycket för att komma över så stora saker sepciellt döden är jag livrädd förr. en riktig fobi vilket gör att jag behöver absolut kontroll över min tillvaro och folk jag älakr. har mama och papa mobilen avstängda under en kväll borta tänekr jag direkt att de krashat med bilen osv. .sen gråter jag alltid om killen ska flyga utomlands eftersom jag tänekr att: Ja de var för bra för att vara sant kalrt något komemr hända..

Jag förstår inte hur folk återhämtar sig efter sina egna föräldrars eller barns död efter 3 månader typ.


fast är det någon som inte får dö så är det min bror . Jag har drömt att han har dött och då har jag skakat en held ag efteråt och gråtit i sömnen och varit helt slut i huvudet i dagar efteråt. Jag kan inte leva utan min bror. Vem som helst förutom mi nbror. så är det.

skunkafied: men alltså det är rent fysiskt omöjligt att prata om dom. Särskilt min farfar, det är sjukt skärrande att han faktiskt valde att ta sitt liv. Och min faster, som plågades av cancer i typ hela kroppen. Och min farmor som knappt kom ihåg vad hon hette och låg i smärtor hela dagarna långa. Det är så jävla vidrigt och ångestskapande att tänka på. Jag vill fan inte tänka på det. Och ska jag prata om det kan jag inte ens forma orden, och börjar typ stamma. Lika bra att hålla det inne. Det som har hänt, har hänt.. och jag är jätteledsen över det.. men jag tänker verkligen inte prata om det mer ingående med någon överhuvudtaget för jag vill helt enkelt glömma. Inte glömma personerna då såklart, men deras plågsamma sista tid.

Amar F18

så sant ens bror!
min bror är 3 år gammal, men att han skulle försvinna är som hela jag skulle försvinna, en bror älskar man verkligen från hjärtat ja grät av glädje när han föddes. Han är så underbar o speciell.. ja hoppas det aldrig händer något illa med min bror

jag har bara ett enda syskon så han är ett unikt exemplar. Sen så är han verkligen min älskling. Vi komemr sjukt bra överrens, vi har samma humor (fastän han bara är 12 haha) och vi umgås väldigt mkt med tanke på ådlerskilnaden, tycker det är jättekul att vara emd honom, ta ut honom på stan eller köpa glass åt hoom, hyra alla simpsonsavsnitt och bara spela kort på mattan... mysigt liv.

azziz: jag vet inte hur man hanterar det. Jag gråter varje gång jag tänker på honom, känner redan tårarna komma nu. Jag vet inte hur många gånger jag har brutit ihop. Jag vet varför han valde att ta sitt liv, han lämnade till och med ett brev.. men ja.. jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet som sagt inte hur man hanterar det.

beklagar clajlo

Amar: jo,men hur mkt tid jag än spenderar med dom så känns det inte tillräckligt.
så som du känner för din farfar känner ja för mormor,hon har varit mitt stöd genom hela livet,hon tog hand om mig under kriget,hon hatar ingen muslim eller kroat trots att de dödat serber,hon e världens goaste.
hon har varit sjuk ett tag nu,inte på dödsbädden men så fort hon mår dåligt får jag ångest o vill gråta. inget får hända henne..

weiner: tycker inte du ska ha dåligt samvete. Folk sörjer på olika sätt. På vissa tar det hårdare än på andra. Inget fel i det.

weiner : men de e d som e gött med whoa, man öppnar sig utan att öppna sig för mkt, man har ju sin dator som skydd :)
beklagar f.ö.

Amar: låter som en fin syskonrelation. Önskar jag hade det med min brorsa.

Azziz. ajdå. <jo mormor har man ju en sepciell känsla inför. min ser ut som rysk gumma med ögon somskiftar färg beroende på vad hon har på sig, vi tyckte alltid mormor var världens mjukaste och finaste mormor. hon ser exakt ut som Gammelmor pilrot i Pocahontas. 8trädet som pratar) hon gav mig alltid glittriga stenar och vackra tygstycken som hon gjorde lekstuga av då vi fick klippa, klistra och sy hur vi ville. Hon hade svart hår till rumpan, som en inkaindian och vi brukade kamma henens hår som barn. Hon är liksom en sådan stor symbol för en del i ens barndom. Livet man har därborta. utan mormor blir hemlandet inte samma sak,

Min bästa vän dog i en skum bilolycka i fjol. Han var enda barnet också. Konstigt nog grät jag inte särskilt mycket, det som var ganska jobbigt var att man fick trösta en massa andra som kände honom mindre som reagerade mer. Min sorg ersattes nog mycket av att jag tyckte så synd om föräldrarna. Vet inte vad man ska säga egentligen jag är nog som Clajlo begraver skiten. Polarens mamma är idag en av mina bästa vänner, även om mitt hjärta brister varje gång jag tänker på dom.

Mim farmor dog nyligen. Hela släkten var vid hennes dödsbädd och jag såg henne dö. Fast det var nästan vackert att se. Begravningen var helt annorlunda det var som naturens gång alla tog farväl och jag tror att hon kände att vi allihopa var med henne. Det är så det ska gå till, inte som den förra begravningen som var som en måndagmorgon i helvetet.

Mitt bästa råd till Azziz är att vara nära henne vid slutet, det suger att inte kunna säga farväl och jag tror din farmor kommer bli glad av att se sitt barnbarn i slutet och dö lycklig.

Mormor?

www.worldvillage.com

Gammelmor pilrot?
www.stylesearch.se

caupolican. hur kommer de sig att du reagerade så annorlunda på de två olika? alltså det behöver inte finnas en förklaring men jag undrar bara om du själv känenr av det.. kanske att du var upptagen att trösta på första?

Amar : hahah ser faktiskt likheten! Vad ung hon ser ut ändå. Min mormor är tjock och har glasögon.sån bullmormor du vet =)

Azzi, hah de är mer lika på riktigt!. mormor ser lite konstig ut på bilden.. nej mormor är jättesliten på bilden.. fan ibland ser hon jättefrisk ut och andra gånegrriktigt gammal

men mormor är nästan 80 år

Den första var som en blackout vid en fylla typ. Jag har suddiga minnen från hela begravningen och veckan som jag fick nyheten. Levde på instinkter typ.

Den andra begravningen hade man förberett sig på mentalt redan, jag har en stor släkt och vi var många som delade sorgen. Det var fint att se ngn som fick leva sitt liv. Svårt att förklara men jag fick en slags tilltro igen. Min negativa bild av livet försvann. Somliga får chansen att leva ett bra liv, fick en massa barnbarn, min farmor gjorde allt det hon kan skatta sig lycklig.

jag förlorade en barndomspolare förra sommaren. fattade inte det förrän efter några timmar. grät som fan när jag skulle sova, tänkte på han dygnet runt fram till begravningen där jag grät ut det sista. efter det kändes det som att han kommit till en bättre plats.

att närvara vid en begravning är viktigt i när man bearbetar sorgen tror jag.

jo, mycket svider i livet. men döden är ju en naturlig väg i slutändan.
1999 dog min morfar, vilket var en riktig konstig känsla för vi gjorde allt tillsammans, och paniken och ångesten var ju något fruktansvärt.

min morfar låg på sjukhuset i över 1 år, och han slutade prata med mormor o dom övriga i familjen för han insåg att slutet var nära.. o att han inte fick se mig växa upp. dagen innan morfar dog, hade vi suttit och löst korsord, och jag hade hjälpt honom tagit på kläder han ville ha. jag såg hur dåligt han mådde, hur smal och insjunken han såg ut..

dagen efter var morfar död, och han låg där i sängen.. framför mig.. blek och alldeles kall. men att få se hur han sov.. hur avslappnad och lugn han såg ut att vara.. gjorde det hela mycket lugnare för mig.

morfar hade tillslut fått ro.

caupolican. jag hållermed i vad du skriver. känner också igen det där. Min morfar dock av härtattack precis vid sin husport. han hade varit på fest =) aaw, och han hade haft det trevligt till sin sista stund. det är det min mamma och resten tröstar sig emd idag men för min morbror var det mycket svårare, dels som enda pojken i familjen (jaja de funkar så iaf) med stor kärlek för pappsen men främst för att han alltid brukade varfa emd morfar, varje sekund och just ddt ögonblick när han inte är där, dör morfar.

jag har förlorat mormor (hjärtattack), morfar (cancer), farmor (ålder), farfar (hjärtattack), en nära vän (ridolycka) , en klasskompis (bilolycka), en kusin (självmord?) och en kompis mamma som var min dagmamma när jag var liten (bilolycka).
jag funkar precis som Clajlo och stänger det ute .
tror jag påverkas mer av det än jag tror .. har aldrig riktigt reagerat på nåt av det :/

Kan även nämna att jag gjorde en jävla massa till farmors begravning, tog på mig en massa ansvar och fixade kondoleanskort, bilder, foto etc en jävla massa.

Det var mitt sätt att ta igen för att jag inte fick ta farväl av min polare ordentligt. Jag fick reda på nyheten samtidigt som dom sa att begravningen var dagen därpå. Känslan går inte att beskriva eg tror inte jag fick onte eg nerverna bara dog rakt av.

att närvara vid en begravning är viktigt i när man bearbetar sorgen tror jag.

Ta ett ordentligt farväl också. Svårt att sätta mig in i Clajlos situation tex men jag är ganska säker på att hin hade velat säga farväl. Säga allt man kan säga, man får inte en chans till sen.

alla mina gamlingar är döda. min farfar fick jag aldrig träffa för han dog många år innan jag föddes. tråkigt som fan för både mamma, pappa & farmor har sagt att jag är väldigt lik honom på många sätt och de har sagt att han & jag antagligen skulle kommit väääldigt bra överrens. men men : /

har haft väldigt tur med farmor, mormor och morfars bortgångar. de har varit smärtfria och de har dött p.g.a. ålder. de har alla tre varit nöjda med sina liv även om mormor var dement de sista 5 åren och inte ens kom ihåg vem jag var när vi var och hälsade på. men så länge hon mådde bra psykiskt trots hennes demens vilket hon gjorde så berörde det aldrig mig negativt. jag menar, hur förvirrad hade hon inte blivit om jag suttit å grinat när jag träffade henne?

min gudfar dog dock när han egentligen hade många år kvar att leva, han hade levt ett väldigt deprimerat liv och mådde inte alls bra. han var smygalkoholist och lite smått manodepp. han begick självmord (julen -04) men medtankepå att han säkert har det mycket bättre där han är nu och antagligen slipper lida så känns det okej för mig att han gick bort. det var hans val, jag vill inte lägga mig i sådant även om begravningen var en av de mer tragiska jag varit på.

har varit "lyckligt lottad" när det gäller dödsfall och jag har inte haft någon som stått mig riiiktigt nära som gått bort så där har jag också stor tur.

Amar det där du skriver om när man känner sorg för någon annans skull det är det värsta av allt nästan. Särskilt i polarens föräldrars fall. Det var värsta möjliga scenario: Enda barnet, nyutexaminerad och sen var farsan en sån där som jobbade 24/7 för att ge familjen ett bra liv. Dom är välbärgade och sonen hade redan nyss börjat skolas i familjens business. Dom hade precis börjat tillbringa mer tid ihop och så... allt är borta. Det var tamefan värre tajming än i filmen Boyz n the Hood. Nu sitter dom med sina enorma tillgångar utan lust att leva. Det finns inget i världen som pigga upp dom dom skulle kunna vinna högsta vinsten på triss och rycka på axlarna.

Min polares fars blick förföljer mig varje dag. jag vet inte om ni har sett en bruten mans blick någon gång. Det är hjärtekrossande. Det som är ganska jobbigt är att ju mer jag tänker på det här ju mer förtränger jag min egen sorg. har inte kunnat reflektera riktigt än över hur allt har påverkat mig själv.

Jag hade en fucked up reaktion också. Vi hade ett projekt på G och det första jag tänkte på när jag fick nyheten och det skäms jag för idag det var "men vafan blir det av projektet nu".

En ännu sjukare grej är att vi några månader innan gjorde en video och intervjuade oss själva om allt som hade med livet att göra som vi skulle kolla på efter 10 år. Killens jävla drömmar finns dokumenterade på film och jag vågar inte ens kolla på bandet! Det är bara jag och en snubbe till som vet att den existerar.

Jag har förlorat min morfar, min farmor och farfar och min lillasyster.

Jag har bearbetat det, det värsta var efter min syrra, var så liten när dom andra dog. Klart att jag är ledsen över det fortfarande, men jag kan prata om det och hur jag känner mig osv. Tiden läker inte alla sår, men man lär sig leva med verkligeheten helt enkelt.

Tänker på mina föräldrar, dom har förlorat två barn tillsammans. Jag fattar det inte, hur går man vidare efter något sådant ? Obegripligt..

jag har inga morföräldrar eller nåt sånt kvar.
men det e lugnt.

Man får nog hantera situationen som man vill, inget är fel.
Alla tar itu med det som de själva vill & kan, man är inte sämre människa för det.

När en av mina bästa kompisars mor dog så grät han inte under hela begravningen, det gjorde jag istället.
Och när min klasskamrat dog i år så grät jag inte, det gjorde klassen.

Har heller aldrig förlorat någon, men fruktar lite att min kära farmor som börjar bli gammal och lite sämre skall gå bort snart ..
hon är den bästa farmorn! :/

morfar, farfar, morsans farfar...
man är deppig ett tag men det går över... hårdare om man är skit tajta....

Har förlorat min morfar, min mormor och min mor, hur jag hanterade det? tiden läker alla sår, mer eller mindre(lite snabbare med hjälp av en psykolog).

weiner P17

menade ju inge illa med min tråd, utan ja fråga ju bara varför whoa e som det e :)

har förlorat mormor, farfar, faster, farbror och min bästa vän.

man kan inte förbereda sig på något sätt, och när dagen kommer att de är borta kan man inte göra annat än att försöka acceptera det, tillåta sig själv att vara ledsen, och sen acceptera det.

för mig har det varit lättareatt hantera de som begått självmord än de som gått bort av sjukdom. På något sätt känns det bättre att veta att de valde det själv, att de inte fixade verkliga livet men hade ett val.
Det är jobbigare med de som var unga och sjuka och dog av det, att de egentligen ville leva kvar, men av en orättvis anledning inte fick.

Jag tror att det är jättebra att som caupolican vara med, om det nu går, vid själva dödstillfället.

Min mormor dog förra sommaren och då var alla kvinnorna i familjen med henne under det sista dygnet och mormor sa själv att det var den bästa dagen i hennes liv.
Vi skrattade och grät och mindes en massa saker och bara tog hand om henne och drack champagne och skrattade och grät lite till och lyssnade på hennes favoritgrupp (Men At Work, haha) och när hon väl dog så var vi alla delaktiga och det gjorde för jävligt ont och det var vackert och helt naturligt på samma gång.
Att dö är verkligen en del av livet, vi är bara alldeles för främmande för döden så som vi lever nu.
Jag tyckte att det kändes ungefär som en födsel. Fast att man skickade iväg någon istället för att ta emot.

shunare: håller inte riktigt med om att det är viktigt att närvara vid begravningen för att bearbeta sorgen.

Den enda begravning jag varit på var då min farfar som tog livet av sig. Det var en sån sjuk och äcklig känsla att sitta där, att det bara fick mig att må tiotusen gånger värre. Jag lovade att aldrig mer gå på en begravning efter det, och det har jag heller inte gjort.. jag gick inte på farmors begravning och jag gick inte på fasters begravning. Jag vägrar. Inte så att jag inte bryr mig om dom, inte så att jag inte vill ta farväl.. men jag bara kan inte sitta och plågas på det där sättet, på en bänk framför kistan och gråta tills man nästan kollapsar. Och att se kistan sänkas ner i jorden.. fifan.. det är ju panikångestattack på det alltså.

Därför är jag glad att jag inte gick på deras begravning. Jag slipper se kistan, jorden och alla lessna människor som bara hade gjort det värre. Och jag kan fortsätta stänga in mina känslor eftersom det är så jag hanterar det. På så sätt mår jag inte lika dåligt.

Clajo: Fast det där låter ju galet ohälsosamt. Man måste vänja sig vid att folk dör och att det gör sjukt ont - och att man själv också kommer att dö en dag.
Att lägga locket på sorgen och alla andra känslor förvandlar en ju bara till en tryckkokare och så kommer man aldrig vidare.

maja: hur menar du komma vidare? Så länge jag håller det nertryckt så är jag ju redan "vidare", enda sättet för det att koka över är väl om min far, mor, bror eller pojkvän dör. Jag vet att jag borde göra något åt det, men jag kommer säkert inte hantera det alls särskilt bra. Men den dagen, den sorgen.

Clajlo: Jag menar mer acceptera döden fullt ut med alla cpjobbiga känslor och ångest som det väcker och se att det finns en mening med det och vara glad för livet som den avlidne faktiskt fick leva osv.

min pappa dog när jag va 9 år.. 2 år hos psykologen.

maja: om livet de levde inte var tillräckligt då?

Och om jag mår bra av att inte tänka på deras död, varför då inte bara låta det vara så? Jag vet att man helst ska prata om det, men om jag väljer att inte göra det.. på vilket sätt kan det skada?

När min pappa dog gick jag hos en psykolog ett tag. Det hjälpte väl en del.. Vill helst låtsas att allt är som vanligt, absolut inte att jag är ledsen.. Det hjälper att prata om det, men det är svårt! Jävligt svårt. man måste acceptera att det har hänt för att kunna gå vidare!

Clajlo: Jag tror inte att det finns en gräns för vad som är ett bra liv eller en nivå för vad som är tillräckligt. Det kan ingen avgöra, alla kör sitt race. Livet är vad det är bara och de fick chansen att uppleva det.