Träffa sina föräldrar

aj säger jag, samma sits här, ingen kontakt med farsan här, vet inget alls om han typ..

ibland vill jag, ibland vill jag döda å ibland skiter jag i..

mår ni bra eller? hur snackar ni egentligen?

skillz det är ju upp till dig, gör det som du tror du mår bäst av att göra, jag personligen hade nog varit nyfiken, fast, man kanske trots allt itne vill veta..

jo ibland har jag velat det, känns som något fattas, men som man hatar ,

naj inför min farsa har jag fett mixade känslor haha.

men man undrar gör man, för man kan se lite på sina föräldrar hur man kommer bli, men utan farsa så fattas juh den delen, jag vet tex inte om jag kanske får sämre syns senare, tappar håret tidigt, eller sjukdomar som ligger i släkten som man inte vet om.

men jag e min egna människa och formas utav allt som händer runt mig å inte utav mitt förflutna :)

Amar: Självklart är jag nyfiken, men samtidigt tvekar jag. Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det egentligen. :/
Känns som om allt skulle gå åt helvete om jag försöker :(

skillz. nu kan det ju vara svårt för mig att sätta mig in, men min största rädsla skulle vara att se antingen en man som är fullkomligt vidrig som person eller tvärtom, att han är helt udnerbar och att man förlorat en fin person under lång tid..

Ska jag vara ärlig så tror jag att om du har ett intresse och en nyfikenhet så kommer du tag i det där. Som du själv säger, varför inte? då har du iaf tagit reda på och slipper undra över pappa. På så sätt har du också vunnit något. Klart du ska se vem farsan är om du kan, tycker jag. men känns det inte rätt så låt bli

Jo, någongång kommer jag ju ta tag i det, förhoppningsvis rätt snart. Sen spelar det ingen roll om det är en vidrigt jävla äckel eller en riktigt underbar person, hur som helst skulle jag nog vilja träffa honom. Men jag har knappt hört ett ord om honom från min morsa sen många år tillbaka.

Dessutom är jag rätt nyfiken på resten av släkten på hans sida, inte bara honom. Kanske har en massa syskon och skit jag inte träffat. Eller ja, halvsyskon. Jag antar att jag har det, folk från arabiska länder brukar väl ha rätt stor familj?

skillz. beror på från famil jtill familj hur många barn, kanske kanske inte som sagt men chansen är väl ändå rätt stor.. har du inte frågat din mamma om hanhar ringt igen och så? go for it, han är nog lika nervös han kan jag tänka mig.. han kanske inte ringt igen av osäkerhet, även om man tycker att en pappa ändå ska våga ta plats, men det beror ju på situation..

Amar: Näe, pratar aldrig med morsan om detta. Av någon anledning gillar jag inte att prata om det.

okey,,du kanske kan fixa det på andra sätt.. hm

Ah..Men ska nog snacka lite med morsan kanske om det iaf :p

Tycker du ska kontakta honom. Så slipper du ångra att du inte gjorde det när det är för sent. Om det inte gick som du trodde så har du iaf försökt.

Lycka till!

jaa, hon har väl en del info som hon sitter på säkert. men kan du hans namn och om han i Sverige, då kan du ju alltid ta reda på utan mammas hjälp, nr osv.

Amar: Vet bara hans förnamn och i vilken stad han bor. Och förhoppningsvis vet hon lite mer. Jag vet inte ens om dom var tillsammans eller så, jag kanske bara var något sånt där oönskat barn.

Sirre: Sant sant, tack :)

skillz. ja men om han bor i en liten småstad så kan det vara värt att söka på förnamn då han antagligen har ett arabiskt efternamn, men först och främst så vill jag bara säga att jag är förvånad över att du knappt evrkar veta någonting. det kanske ändå är en bra ifé att prata emd mamam först hur jobbigt det än kan vara. jag menar om du inte ens visste om de var tillsammans så antar jag att du verkligen ligger på noll vad gäller bakgrunsfakta etc.

lycka till vännen

Han bor i GBG, så jag skulle inte vilja kalla det småstad. Men jag sökte på namnet för något år sedan på någon sån där namn-sökmotor, och fick fram tre träffar om jag inte minns fel. Så, inte så vanligt. Och nej, jag vet absolut ingenting. :)

Skillz

Jag håller inte med Amar.
Sök inte upp din farsa.
Jag hade en gång en far, sedan försvann han. För mig dog han.
En dag senare föddes han på nytt, men inte alls som samma människa jag en gång trodde han varit.

Jag tror att det är lite 50/50.
Din "pappa" kan vara en kul människa, dock lär han ju aldrig vara en bra far med tanke på att han aldrig har träffat dig.
Och jag kan lova dig att om du söker upp honom kommer du må skit ett bra tag, det kommer väcka upp känslor du inte tänkt på förut och en djävla massor av frågor.
Då finns det en fråga du måste ställa dig.
Är du redo att röra upp sådana känslor?

Och vad du än gör, Ha inga förväntningar på något om honom.
Ställ in dig på att han är ett stort djävla rövhål.
Låt dig bli eventuellt positivt överraskad istället för tvärtom.
Dock borde du inte låta det som folk säger här vara en bestämmande faktor utan en rådgivande.

Lycka till hur du än gör.

är i samma sits, min farsa har aldrig ens hört av sig iallafall..
Ibland vill man träffa han, ibland vill jag bara slå sönder han.
Ibland vill jag bara träffa han för att se hur han talar, hur han rör sig, är jag lik han?

sen har RandomHero P18 en bra poäng.. hade han varit din farsa, hade han inte gett upp för att du inte ville första gången, man ska kämpa!

jag sitter i ungefär i samma situation som dig al3.
när jag minns vad min pappa gjorde mot mig när jag var liten vill jag bara banka skiten ur han, jag sa upp kontakten i ca 8år efter mina föräldrar skildes men när jag väl träffade han så började han gråta som fan. han kramade mig och pussade mig och kunde inte få fram ett ord.. jag visste inte riktigt vad jag skulle säga/göra för han reagerade på ett sätt som jag absolut inte förväntade mig.

även om det som har hänt förr gör ont när man tänker på det (fick stryk som fan när jag var liten) så försöker jag ändå liksom tänka på situationen just nu, visst han kanske inte vet när jag fyller år men han är fortfarande min pappa. och tanken på att han skulle dö och jag skulle sitta där utan några direkt minnen från hur han var, om vi var lika, hade samma intressen eller så är bara otrevlig :/

gör det som känns bäst för dig, är du nyfiken så försök att lägg allt det gamla bakom dig för en dag och ge gubben en chans, träffas bara nån dag över en kopp te eller så. även om du har svårt att se han som pappa (hade jag iaf när jag träffade min) så kommer det säkert göra ett intryck på dig som kanske kommer förbättra din situation. om inte så kan du alltid fortsätta som du gör nu, behöver inte direkt träffa han varje vecka eller så :) we only live once!

afflaf P20
förstår vad du säger.
På ett sätt är man tacksam men endå inte, tacksam för att man fick komma in till den här världen. Att man fick sånna bra kompisar som man har, ja bara nära och kära.

Men på ett sätt så blir man irriterad av tanken att en pappa inte förstår vad ett barn betyder, här är chansen att man uppfostrar ett barn som man precis velat bli uppfostrad. Ge kärlek till något som kommer ge dig kärlek tillbaks. Men man bara skiter i det.
Den tanken gör mig arg och frusterad, man känner sig som bortkastad på ett sätt, sen blir jag själv lack på min "pappa" att han lämna min morsa att uppfostra mig själv, när hon bara var 16 år och ensam i ett nytt land. Sånt är bara iskallt.
Sen att han skapat en ny familj i Chile och bor med dem, men aldrig ens ringt mig eller skickat brev till mig.

Nu fyller man snart 18 och blir "vuxen" det är då sånna här tankar blir allvarliga egentligen, tänk att man missa hela min barndom,ungdom.

Fegt, bara fegt!
(sorry fall det blev för långt, men var tvungen att lätta på själen)

hehe aa jag förstår dig al3, min farsa har också skaffat en ny familj och har träffat mina små halvbröder. hans nya fru sa nått illa om min morsa och jag skrek ut henne :P han sa inte emot :) men jag ångrar inte livet för 2 öre. även om jag har gått igenom rätt mycket skit så har allt detta skit gjort mig till den person jag är och jag är rätt nöjd med mig själv. en del av grejorna jag gått igenom har väll fått mig att uppskatta livet mer än normalt antar jag :) but I feel ya! <3

afflaf P20
aa men det e bra att du skällde ut henne, men men sånna här problem har nog många och det är sant det du gjort.. livet är ju ingen dans på rosor, men man måste gå igenom många tagg buskar för att komma där man känner sig nöjd. Och även som du så är jag rätt nöjd och stolt över mig själv att klarat mig utan den här så kallade "fader-son" grejen..

i feel ya 2 maan

you did me wrong but the love is strong lets move on.

Tycker helt klart att du ska försöka skillz. Man måste våga chansa för att lyckas, han kanske har velat och tänkt mycket utan att ha möjlighet att göra något åt saken. Antingen kommer ni bra överens och kanske kan bygga upp något, om han inte vill träffa dig(vilket jag varken hoppas eller tror) så har du fått reda på detta och då är han således inte någon att ödsla tid på. Då kan du gå vidare och lägga honom åt handlingarna.


Ja tror på att ge folk en andra chans. Han var kanske ingen bra far när du föddes men han försökte efter flera år(då han kanske trodde sig vara mogen) och fick då ett nej, kanske var han inte heller då redo att stå upp för det och var kanske ingen bra far då heller.

Kanske är han rädd för att såra dig mer än vad han gjort och därför låter det vara men kanske är han både beredd och mogen för att bli om inte som en riktig far så kanske en livskamrat eller dylikt just idag! Alla mognar vi vid olika åldrar, han kanske mognade sent och insåg sina misstag när det gått lång tid och gav då kanske upp hoppet. Det är många KANSKE:n här och enda sättet att få reda på svaret till alla dessa frågor är att söka upp honom.


Min 5a om saken.

tack alla...

skillz P17
Vad ska du göra?

Vet inte riktigt än. Ska väl snacka med morsan lite om detta först, sen får jag se vad dom händer. Blir väl antagligen till att ta kontakt med honom, sen vet jag icke.

Skillz: Spelar roll att han sket i dig, det är väll ändå för din egen skull du vill se honom. du har ett liv o bara det. Passa på att träffa honom innan det är försent. Även om du tycker det är trist tycker han är skit osv. Träffa han för din skull, bara för att ha det gjort.. inte för hans.


Du har personens gener. Kommer antagligen bli lik han när du blir äldre, är säkert lik han i vissa beteenden, gångstil osv. O har du några frågor så är det ju bara han som kan svara, eller inte svara..

Du lär ångra dig när du blir äldre o skaffar egna barn o grejjer.
En vän vars far tog livet av sig innan denne ens slutat med blöja, personen hatar/är otroligt arg på sin far men skulle ändå för allt i världen bara vilja se honom. Inte av nån speciell anledning utan bara DÄRFÖR ATT..

gge: sant :/..tack..

Varje gång jag har träffat min farsa har jag haft massa uppmålade bilder om hur han förändrats och hur bra han blivit, sen blir man alltid lika jävla besviken när man inser hur fel man hade IGEN.

Tycker du ska tänka igenom det ordentligt. Liksom varför har inte funnits i mitt liv, vem är personen osv.

MbS:Tror nog jag ska träffa honom iaf, tror faktiskt jag kommer ångra mig annars sen när det är försent. Sen hur han är, det får jag se då, men då har jag iaf träffat honom.. Och varför han inte funnits i mitt liv kan bero på många saker, kanske inte ens beror på honom, utan kanske min morsa. Ja, jag vet inte. Visst kan man tänka "ah, han drog och lämnade min morsa med mig, innan jag föddes". Men egentligen inte alls säkert det är så..aja jag vet inte :p

skillz: Jag önskar dig all lycka iaf med hela grejen och hoppas att du hur du än gör, gör det för att du vill!
Känner absolut ej dig men för den inre sinnesfriden tror jag det kan göra dig gott.

allt väl till dig!

skillz: om en liknande sak föresten. En gubbe som kände min mor träffade sin far för första gången då han var 40+. Han hade totalvägrat inan. Men när han väl gjorde det blev han rätt nöjd. Tyckte den där satans farsjäveln var en ganska reko typ ändå

Gör det, och gör det snart... min farsa ville söka upp mig men ville vänta tills han var ren. Då dog han. Så nu kommer jag aldrig få lära känna honom.

RandomHero, jag sa aldrig att han ska ha förv'ntningar på sin pappa, det enda är att känner han sig nyfiken kanske han borde slå slag i saken. det kan ge en massa negativt men han vet nu åtminstone, det är ju inte helelr kul att gå runt och gå miste om att ta reda på. det är ju högst individuellt. men som du säger kan de sluta värre så. det är ju en risktagning

Ärligt, om du inte har några som helst förhoppningar så har du inget att förlora, ställ in dig lite negativt som om han var en skit typ, då blir det förhoppningsvis postivivt när ni träffat, och då vet du en till sak i livet också så du slipper gå runt och fundera på hur det skulle vara om du träffade han!

perfekt-tits P20

värdelös inställning....

skillz

du borde ge honom en chans, att försöka kan knappast skada eran relation och det låter som om du skulle komma att ångra dig om du inte tog chansen