Pappas kalsonger är för små Jag och min djävulusiska tvättmaskin har utvecklat ett väldigt statiskt och stelt förhållande. Nån slags arg gubbe vs. senig tant-situation har infunnit sig och människa vs. hushållsmaskin-vibbarna är konstigt nog, totalt bortblåsta. De allra flesta dagar håller vi oss på våran kant, sköter vårt eget, och låtsas inte om den andres existens. Ibland går det flera veckor utan att ett ord utväxlas mellan oss eller att vi ger varandra en uppmuntrande klapp på axeln. Jag matar honom så klart väldigt sällan och det har hänt att jag skriker könsord efter honom när jag ser honom på stan. Tvättmaskinen i sin tur förstör mina kläder konstant och har hittat en ny glädjekälla i att att lukta kiss bara för att jävlas. En incident i början av Juni, innehållandes barnmat, kottar och sköljmedel, förstörde vår relation på ett väldigt abrubt och överraskande vis. Allt förtroende blåstes naturligtvis bort, vi ser varann inte längre i ögonen och jag känner mig nästan mentalt våldtagen. Som ett resultat av detta har mina snygga, oskyldiga och prydliga kläder fått se sig väldigt förfördelade och ouppassade. Ett tag, i ren desperation, köpte jag nya och dyra kläder för att tillgodose mitt hygienbehov och min fåfänga (framförallt randiga kalsonger och svarta strumpor inhandlades). Andra gånger lånade jag kompisars tvättaparater för att rena och fräscha upp mina små och fula outfits. Till följd av mitt vagabond/James Bond-liv kapsejsade min ekonomi fullständigt, samtidigt som relationen med mina nära och kära blev en aning parkinson-skakig. I ett desperat försök att lätta på plånbokens och vännernas tålamod tog jag ett modigt och dumdristigt beslut: Jag lånar ett par kalsonger, t-shirts och strumpor av pappa. Sagt och gjort, smög jag över till föräldrarnas lilla lya, letade upp Phlegm Seniors garderob och la försiktigt ner de utvalda kläderna i en svart, begagnad attacheväska. Snabbt som vinden sprang jag sedan hem, slet upp dörren och satte, likt en tröstätare efter lösgodis, på mig kläderna i illfart. Av det som sedan inträffade minns jag bara små, små fraktioner, och en stor del av dessa fraktioner minns jag bara som oerhört oklara och suddiga, med ett, viktigt undantag. Tanken som konstant snurrade och skrek i mitt inre: Varför använder min pappa y-front. Helt frivilligt?