Blattar: Vart och vad ar hemma?

Blattar: Vart och vad ar hemma?

Sist jag var i Sverige, tog jag nagra nattliga promenader for mig sjalv pa Stockholms gator och verkligen kande efter... fan det finns ingenting som binder mig till varken den har staden eller det har landet. Det finns en trygghet for framtiden som fa lander i varlden kan bjuda pa, men det racker inte for att jag ska kanna mig hemma.

Efter 8 manader i London kanner jag minst likadant infor staden och England. Har kan jag inte langre skylla pa att jag ser ut som en utlanning. Hela London ar en utlanning i det har landet, men anda kanner jag mig inte hemma.

Sa har jag kant infor vartenda land jag satt min fot i. Det har ar inte hemma heller.

Jag har aldrig besokt mitt "hemland", men kommer det kannas som hemma? Jag vaxte upp med iranska traditioner, jag talar persiska och det ar ett sprak som star mig oerhort varmt om hjartat, jag alskar iransk mat, jag har inga problem med varken sol eller varme (jag alskar det) och jag ser ut som en iranier. Men ar det tillrackligt for att jag ska kunna kanna mig hemma i Iran?

Kommer jag kunna ga pa gatorna i Iran och kanna, "ah antligen, antligen hemma"? Ni som besokt era hemlander, har ni kant er hemma? Om ni inte kant er hemma sa vart fan ar da "hemma"? Jag har manga vanner som besokt deras hemlander, utan att ha kant sig hemma. Vad ar det som gor en plats till ett hem?

Vart ska mina barn vaxa upp om inte "hemma"? The american way ar ju att man ignorerar storre delen av sin bakgrund och snackar engelska med barnen och borjar fira thanksgiving och kallar sig sjalv for amerikan helt enkelt. Jag vill inte kalla min fru for honey eller ens alskling, trots alla mina ar i Sverige. Jag vill tala persiska med henne. Och annu mer med mina barn.

Men sa flyttar jag till Iran. Och helt plotsligt kommer det bli en massa ord fran bocker och samhallet som jag inte kan och som jag maste oversatta fran svenskan. Och da kan varken mina barn eller min fru svenska, sa da maste ordboken fram igen. Och da kanner man verkligen att mina 18, 19, 20, ar i Sverige har varit bortkastade och bara varit en foljd av att mina foraldrar tvingades flytta.

Ar det avsaknaden av hemmet som gor oss olyckliga?

For dom som har ett hem vill ju tillbaka dit, eller soker efter ett nytt men hittar det inte och tillbringar resten av livet med ett berattigat, men smartsamt hat gentemot hemlandet.

Dom fran min generation som inte har ett hem soker fortfarande. Vissa valjer the American way som jag forklarade tidigare, andra soker alltjamt...

Och vad ar det som gor att man kanner sig hemma? En turkisk van till mig kanner sig varken hemma i Sverige eller Turkiet, men hon kande sig hemma i Senegal?

Ni far ursakta att det blev sa langt, jag kunde inte sammanfatta det kortare och fick anstranga mig for att inte skriva mer :( Hoppas det inte avskracker er fran att lasa och dela med av era tankar och funderingar och kanslor, skriv garna sa langt ni kanner for ni med.

Tack for mig