Hur "tolkar" man detta..

sunt förnuft och logik hör inte alltid ihop. och att antaganden inte alltid är antaganden? Eller fattar jag helt fel?

Väldigt förenklat. Hume menar att det inte finns några orsakskedjor. Bara för att varje gång du håller i din uzi och släpper taget om den så har den fallit till marken innebär det inte per automatik att den kommer göra det nästa gång du släpper taget om den.

"Bara för att varje gång du hållit i din uzi och släppt taget om den..."

A: induktiva slutledningar som inte gick att berättiga logiskt

- Det här syftar på en typ av resonemang som empiristerna (den filosofiska skolan Locke tillhörde) brukade föra. Empiristerna trodde ju stenhårt på att det enda en människa kunde lita på, och veta något om, var sina egna intryck.
Men man kunde inte med hjälp av tidigare intryck förutsäga vad som skulle hända i framtiden.
Med andra ord, ser man solen gå upp 1000 gånger, så vet man bara att solen gått upp 1000 gånger, man vet inte säkert att den kommer gå upp imorgon förrän man sett detta...

DesCartes och rationalisterna hävdade tvärtemot att de intryck människan får inte är pålitliga, utan pålitliga är istället de logiska tankar vi kan tänka inombords... t.ex. den "logiska" tanken att om solen gått upp 1000 gånger, och inget oväntat händer, så går den upp igen.

Och Kant höll alltså med rationalisterna på just den punkten.

samt B: antaganden om orsakssamband som inte gick att demonstrera

- Svårare att förklara, men jag skulle tro att här handlar det också om skillnaden mellan empiristernas och rationalisternas världsbild. Rationalisterna höll ju rätt hårt på principen "every little action there is a reaction" alltså att allt som sker påverkar varandra. En boll som rullar in i en annan kommer att sätta denna boll i rullning, t.ex.
Medan en empirist skulle säga att det enda man kan se är två bollar som rullar.


Det här var nog inte jättebra förklarat av mej med tanke på att jag tat några öl, men det är jävligt intressanta grejer i alla fall. För att förstå Kant så måste man läsa på om Descartes (rationalismen) och Locke, Newton och Hume (empirismen) först.

Det stycket du la upp här handlar antagligen om Kants kritik av empirismen. Immanuel Kant var ju en man som vävde samman drag från både empirismen och rationalismen till en egen filosofisk världsbild.
Kant var dock egentligen mycket mer kritisk mot rationalismen än mot empirismen, vilket man märker om man läser t.ex. hans text om "kategorierna"

Sera P21 Ja de va så jag menade också..


Sista frågan nu, förstår inte speciellt mycke om jag ska va ärligt..

Skulle va mycke tacksam om nån kunde förklara..


"hans utveckling som tänkare kan man urskilja tre huvudperioder. Under den första, ungdomsperioden, är Schopenhauer och Wagner hans läromästare. Det är dessas tankar han söker sammangjuta i avhandligen Die Geburt der Tragödie till en enhetlig estetisk livsåskådning. Enligt denna är hela världen blott för konstens skull skapad av urenheten, vilken som "det evigt lidande och självmotsägande behöver den hänförande visionen, det njutningsfulla skenet till sin egen ständiga försoning". Världen är en dröm eller dikt av en gud, som däri söker tröst för sina egna lidanden. I två olika former verkar därvid den danande gudakraften, dels som den dionysiska konstdriften, "musikens ande", formlös och frossande i de entusiastiska känslornas rus, dels den apolliniska driften, som besjälar bildhuggaren och den episke skalden och leder dem att harmoniskt dana allt i fasta, plastiska former. Om den förra är besläktad med ruset, så är denna drömmens frände."

mästerkatten P1

Jag förstog de measta av texten, tackar måste man säga.. Ja otroligt intressant men som jag sa tidigare i tråden " Det är som att lägga ett pussel " ..

Peter-Pan-Komplex

Wagner var en stor kompositör inom den musikepok som kallas romantiken, eller i Tyskland (där Wagner och Kant verkade) nationalromantiken.
Romantikens världsbild var full av mystik, naturen ansågs vara genomsyrad av en gud, eller en världssjäl :
Världen är en dröm eller dikt av en gud, som däri söker tröst för sina egna lidanden.

Människan skulle inte tänka logiskt utan låta sig ryckas med av sina känslor, även om man kanske inte kunde förstå de här känslorna.
På samma sätt kunde konstnärer och musiker genom att göra precis det som föll dem in komma i kontakt med guden eller världssjälen som gav dem inspiration:
det evigt lidande och självmotsägande behöver den hänförande visionen, det njutningsfulla skenet till sin egen ständiga försoning".

Det var alltså de tankar Wagner och Shopenhauer hade. Die Geburt der Tragödie har jag ingen aning om vad det är, men det verkar ju som om det skulle vara tankar från Wagner och Shopenhauer som Kant har bearbetat.

Resten av stycket begriper jag inte heller nåt av:-)