Har ni varit orsaken till olycklig kärlek nångång?

Droger och kärlek har väl aldrig gått hand i hand för det första... Väntade mig en kniv mot handleden i berättelsen men.


Du får helt enkelt lay down the law. Berätta exakt för honom hur du känner (och inte känner) och vad du anser om hans känslor och agerande.

Backar han inte då så är det synd om honom...

Var riktigt jävla bitchig, elak och irriterande när han är närvarande? (inte mot honom, allmänt mot alla bara)

Eftersom det inte fungerar att förklara för honom att du inte känner samma sak.. Det behöver ju inte vara så att han tycker illa om dig, bara lite lagom...

Eh...vad sägs om att vara ärlig bara.

Jag har ju varit ärlig, jag har sagt hur jag känner. Fett många gånger också. Det har gått typ två år, han släpper mig fortfarande inte.

Antingen så är han en stalker...eller så ger du honom blandade budskap. Du ser...tjejer är så, vill inte vara elaka...vill inte såra. Ger ur sitt nummer bara för att bli av med en snubbe tex.

Men do you liksom.

dumpa vänskapen och alltihopa. var rak och iskall. har budskapet inte gått fram tidigare finns det nog inga andra sätt.

damn! ja folk kan vara bra skruvade med det där med kärlek.. det är ju fan lite av en sinnessjukdom kärlek..

tror fan inte det är så mycket du kan göra åt det.. gör nåt han tycker är skitäckligt framför honom, hehe! nä jag vet inte.. har haft samma olyckligt kära tjej efter mig i ett år eller så och inget funkar mot henne.. har gjort allt från att snacka vänligt med henne till att bete mig som ett riktigt jävla as.. beter jag mig snällt tolkar hon det som att jag egentligen är kär i henne och är jag ett svin så tolkar hon det som att jag inte har koll på mina egna känslor..

sedan är det värsta jag vet när folk som egentligen inte känner en ordentligt ska hålla på och säga att de älskar en och så.. mår illa av det..

jag är i den situationen just nu och har varit det i ett och ett halvt år, fast det är bara senaste halvåret jag har vetat om det säkert.

såhär blev min situation:

ett halvår sen: först så träffade jag honom och kände efter vad jag egentligen kände. då jag inte kände samma tillbaka riktigt, så talade jag om det. han sa att han inte vill vara utan mig i alla fall. trodde att känslorna skulle svalna, då han haft två flickvänner under tiden han varit kär i mig...liksom, att han skulle hitta någon annan och klara av att var amin vän. men istället så slutade han höra av sig, när jag ringde honom sa han att det inte var något. sedan isolerade han sig nästan helt från andra människor. till slut, efter 5-6 månader, klarade han av att säga att han inte klarade av att vara min vän.

men jag bryr mig ju så otroligt mycket om honom som vän, så det gick inte länge innan jag hörde av mig. han sa att vi skulle fixa det, men sen gick det tillbaka som tidigare att han inte klarade av det.

det jobbiga med min situation är att han mår dåligt oavsett hur jag gör:

håller jag mig borta så är han ledsen, ringer jag eller nåt så blir han också ledsen. och det känns förjävligt. jag hoppas helt enkelt på att det ska gå över...för nån annan lösning finns det inte.

men det som jag har försökt tänka på, är att det inte är mitt fel att jag får honom att må dåligt. för hans känslor är inget som jag kan rå över.

clajlo

hade inte du pojkvän? bussa honom på snubben.

Det har jag varit många gånger dessvärre. Inte har jag blivit bra på att hantera det heller.

Men, sett ur hans perspektiv (för även om det är jobbigt för dig lider nog han mest): vad han behöver är att inte träffa dig på ett lite längre tag. Det är helt enkelt överlägset bästa sättet att komma över någon. Går det att lösa eller är era bekantskapskretsar för sammanvävda? Det är ju inte meningen att ni ska behöva offra en massa andra vänner också.

Så, säg en sista gång hur du känner väldigt väldigt tydligt (övertydligt). Och se sen till att inte träffa honom på ett tag (om det går).

gl

hm, hur ska man säga det utan att låta som en idiot. men oftast bli det så, jag vet inte varför men får jag en snubbe att fastna så fastnar han, har bytt nummer tusen gånger när någon inte vill ge med sig, kan bli riktigt creepy. Det har alltid varit jag som lämnat en kille, eller tagit avstånd, min första kärlek från de jag var 13 ringer mig än idag..
men sen så gjorde mi nege kille slut förra året, då fick man ju känna hur det kändes, fruktansvärt, gjorde så ont så ont, men han kom ju tillbaka =)

sen tycker jag man känenr så så jävla elak när man tappat intresset. jag hatar att komma i såna svackor, sårade blickarna etc, om jag ska vara ärlig så i en lång relation så är det lika svårt att göra slut som att bli dumpad. Jag kunde t.ex. inte fatta att min älskling gjorde slut, hypervenlierade, och gictotalt ner mig i månader, satt helt apatisk eller grät, sen kom han tillbaka igen, och efter många om och men så blev det iaf vi igen. jag hade väldigt lite förståelse för hans beslut eftersom det vi delade kändes så betydelsefullt. inte alls som med de andra killar jag haft. sen efter det har de hänt att jag själv hamnat i en sån svacka han varit i...

när de vart som värst har jag känt att jag ine kan andas när jag titat påhonom eftersom det känsn som om jag ska 2göra något dumt dvs avbryta vår relation, detta pågick i en månad och han visste om det, och det gjorde ont att se i hans ansikte hur orolig, ledsen förvirrad han var. Tack och lov så har den där perioden börjat gå över. Jag tror det är naturligt att man efter 3 år börjar ifrågasätta sin relation, men som det ser ut idag så älskar jag honom alldeles för mycket och vill ha honom för att lämna oss

Clajlo det du måste göra är att ta avstånd i början. skippa det där snacket om att bara vara vänner. jag vet hur det är när ens kille är ens bästa vän, och visst en vänskap behöver ite sluta för att passion eller kärlek gör det.. right?

Men i början så går det inte att bara vara vänner. ofta. Om ni ska umgås sådär tätt så tänker man, en kyss va gör det?, en kram, lite mys och kanske tom sex. man är ju så van vid den där tryggheten, och man kan ju fortfarande vara sexuellt atraherad bara att suget efter personen har försvunnit. Ens pojkvän kan bli ens drog, det är inet lätt att sluta bara för att man har sagt det.

Som någon sa är att inte ses det överlägset bästa sättet, det är först då ni måste ta itu med er själva ensamma och börja en vardag,. efter ett tag å misnakr beroendet även om saknaden kan vara grymt stor.

kom ihåg att ibland saknar man bara någon att älska och älskas av, låt inte den känslan gå ut över en person somdu innerst inne vet inte kommer bli tillsammans med, det är bättre att ni blir vänner när bådas känslor är fullt vänskapliga. Jag vet att det är svårt at tsätta dem här gränserna och att det lätt slutar med att ni bara drar ut på lidandet. Gör er båda en tjänst och ta avstånd från varandra ett tag av all vänlighet.

förresten så låter det nu på det jag skriver som om det är du som inte kanm släppa, jag vet att det är han i detta fall, men det kan vara bra att utgå från hans känslor. Han tolkar som du säger dina blickar etc, försök då att alltid vara tydlig (om du nu inte redan är det) var inte så intern med honom, rör honom inte på ett sett du brukade göra, titta inte in i ögonen för länge etc, det kan låta kallt men just nu går han igenom något som gör att han försöker klamra sig fast och hitta tecken hos ditt beteende. Då är det nästan för hans egen skull bäst att vara avvisande men ändå snäll om du förstår vad jag menar. Att du dock har sagt till honom att han innerst inne inte tänder något inom dig, då blir jag orolig för att han har problem, seperationsångest eller kanske lite stalket-varning..

Alltså, vi har aldrig riktigt umgåtts hela tiden. Jag har ju varit i Italien i två år, och bara kommit till Sverige då och då på besök. Så han har faktiskt haft tid att släppa mig, men han gör det inte ändå.

Men jag ska definitivt säga som det är en gång till. Det trista är bara att sist jag verkligen sa som det var så grät han och sa typ upp kontakten med våra gemensamma vänner bara för att han skulle slippa se mig. Man känner sig bra jävla dum då, vill ju ändå att han ska kunna umgås med våra vänner.

Det trista är bara att sist jag verkligen sa som det var så grät han och sa typ upp kontakten med våra gemensamma vänner bara för att han skulle slippa se mig. Man känner sig bra jävla dum då, vill ju ändå att han ska kunna umgås med våra vänner.

Fast det är ju inte ditt fel. Känner han att han måste undvika dig helt ett tag för att komma över dig så måste han ju tyvärr det, oavsett sidokonsekvenser.

Clajlo, jävlar två hela år..då har han ju problem, och jag tycker inte du ska klandra dig själv, det är ju mycket värre att fortsätta med en kille man inte brinner för, eller hur?

känslor kan fan fucka up en totalt..

Ninyah P11

haha big up.. råkade ut för det i våras

en tjej blev helt överdrivet besatt av mig på 2 veckor.. hon ringde t.o.m hem till mig kl 2 på natten en vardag.. så jag sa upp kontakten med henne o bad henne o dra åt nått håll där jag inte var för jag pallade verkligen inte med henne när hon höll på sådär..

Jepp har hänt mig, en vän jag hade la in överväxeln om man säger så... Slutade med att jag bröt kontakten helt...

ja, det har hänt nåra ggr, de va en gång i högstadiet så va en kille jättekär i mig. länge... genom hela högstadiet tror jag faktiskt. jag var själv ''olyckligt kär'' i en annan kille dessutom, ironiskt nog...

jag minns inte exakt vad jag sa men jag sa juh typ att jag gilla honom som kompis o att jag inte ville mer än så.

han hade vett att hålla sig på avstånd, men jag känner igen din beskrivning om de sårade ögonen... de mötte jag flera gånger.

iaf, vi blev aldrig vänner, av den orsaken. de funkar ju inte, när han ville så gärna nåt annat. som du säger, de väcker skuld inom en att inte kunna svara upp till en annan persons känslor.

en annan gång hände för nåra somrar sen, han va jättego som kompis, vi hade bokklubb ihop, han lärde mig segla (lite grunder hann vi bara med tyvärr), o vi brukade fika ihop o prata om allt möjligt. jag märkte att han typ gärna ville komma in på mer intima ämnen, vilket jag ville bara undvika i hans sällskap, o ville röra vid mig på ett sätt som jag ryggade undan från.

tillslut kunde han inte hålla sig utan sa rakt ut att han va kär i mig. nånting i de han sa fick mig säga väldigt rakt ut att de kommer definitivt inte bli nåt mellan oss, att jag inte alls har samma känslor, vilket jag vet sårade honom jättemycket, att bli så avvisad svart på vitt.

så vi bröt all kontakt. senare träffade jag honom av en tillfällighet, o vi pratade en stund, märkte jag att han fortfarande var sårad, nästan lite hatisk mot mig, o de gjorde ont.

kontentan för mig har iaf vatt att de har vatt personen som va olyckligt kär i mig som tillslut tagit avstånd för att kunna handskas med sin besvikelse. de har vatt en sorg i mig oxå, att förlora en vänskap.

för inte så länge sen va jag själv olyckligt förälskad... men för mig blev valet att jag har avstått från att vara kompis med honom för jag har svårt att lita på människor, och jag upplevde inte att de fanns sånt engagemang från honom att han stod för de han sa, på flera olika plan. jag vet inte om jag klarat va kompis, lr hur jag hade hanterat de om jag känt att han mena vad han sa inte bara i den stunden (som va en nanosekund) utan nåt ahn levde upp till oxå, o jag faktiskt fick en plats som hans vän... men de e väl en annan story o jag har juh redan skrivit en roman som de e ;oP

1. Knarka inte.
2. Knarke inte.
3. KNARKA INTE.
4. Be killen dra åt helvete, funkar inte det får du skylla dig själv som knarkade med honom, pajasen tror säkert att det var DU som gjorde att han kände sig så lycklig när det i själva verket var knarket



out.

Aldrig!

Jag är ofta roten till olycka och sorg. Men det är kul.

jag tycker sånt där är respeklöst, för han är nog medveten om att han ger dig skuldkänslor och han borde typ ha hajjat läget och ändå fortsätter han tracka dig. det är egoistiskt!!!! skit i honom vadfan.

Jag gick på dejt med en kille i Holland, var måttligt intresserad av honom, men tänkte att det kan ju vara kul, andra gången vi träffades så sa han att han älskade mig och inte kunde leva utan mig och att jag inte fick lämna Holland!
Gissa om jag sprang.

Midas, vi kan käka e och bli nykära igen, smörja in varandra i tigerbalsam och leka med dubbelpipiga leksaker! MUMMA!

Nä men sånt lätt hänt, har själv råkat ut för det, men ja kom över det efter nån vecka eller så. Lätt hänt, kombinationen mdma och vackra damer, oohhweeee. dock många år sen, haha.

Jag e olyckligt kär i min psykoterapeut

clajlo:
jag tänkte skriva ett långt utförligt svar, men jag tror faktiskt det mest raka, och bästa, svaret jag kan ge är: var ärlig. säg som det är och kör på en rak linje. det är liksom enda sättet. ge inte på några vis upphov till falska förhoppningar eller så.

amar:
för första gången förstår jag varför folk påstår att du skriver böcker på whoa! keep up da good work girlfriend.

hmm, vet ej, tror inte de!

been there, done that.

enklast e ju att bara bryta me snubben elr bli ihop me honom.

svårare än så är d ej.

priyan,. är det nu du förstått det? det är så illa att jag inte ens har något att säga till mitt försvar, möjligen oförmögn till korta formuleringar, på whoa har man ju inga armar att vifta och gestikulera med =)

Fan när man läser dessa trådar. och när tjejer berättar om hur killar är så börjar jag undra..

Vad fan är det med killar? e dom flesta killar så desperata? .
Fan stå upp för er själva va inte kär i någon som inte ger samma sak tillbaka.

Om en tjej säger nej eller inte verkar vara intresserad gå därifrån och prata inte med personen mer..
Fan skärp er, den dagen jag tofflar en tjej den dagen finns inte.

Varför kan inte alla killar bara fatta?.

amar:
...mmhm, det brukar ju låta så!

funderar starkt på att börja samla på dina inlägg. en vacker dag kanske jag fått ihop material nog för att ge ut amar: the best of, vol 1.

fleshnbone, haha.

spöket

jag tror inte de tofflar, lr e desperata heller, de e bara djävligt smärtsamt att inse att en annan person inte gillar en tillbaka på samma sätt. de finns inget värre än bli avvisad o få kritik, o de blir ibland så att man tar lixom inte in de, man ''fattar inte'', blir lite dumihuvet. alla e olika o behöver olika tid på sig ta in ett nej, oavsett om man nu e tjej lr kille.

moln

Det du just säger är desperation i mina ögon .

När man inte fattar att en person säger nej eller inte visar samma sak tillbaka borde man på en gång stänga av allt man har för den personen, spelar ingen roll hur mycke man än är kär i den.

Men visst alla är inte lika . Alla är inte lika "bra" som jag.

Men kom igen nu, jag tror inte på det där att vara Förälskad eller olyckligt Förälskad , så att man dör.

Jag hade en tjej för några månader sen och vi var tillsammans i ca 6månader. allt va jätte bra och vi båda var kära. tills en dag då hennes känslor inte fanns där längre.

Mina känslor fanns fortfarande kvar där, men jag accsepterade(stav?) hennes beslut och pratar inte med henne mer idag.
Jag är ingen TOFFLA eller desperat. finns hur många tjejer där ute som helst. Så personer som inte kan släppa taget måste uppsöka läkare.

För killar som är så patetiska är det värsta som finns.

färsking .. (han altså)
Jag har nog aldrig varit orsaken till olyklig kärlek . men jag har varit olyckligt kär i två år av mitt liv dessutom . Det är fan som en sjukdom . Det gör altså ont på riktigt måste jag säga .. så jag förstår hans sårade blick

Du är för snygg för att knarka kompiz (det är la iofs alla men)

spöket:

Fan stå upp för er själva va inte kär i någon som inte ger samma sak tillbaka.

Inte för att vara hård, men: återkom när du upplevt riktig kärlek.

det är ganska kul annars när det hände som för mig :S
hade gillat en brud fett länge,va asbra polare med henne sen så sa hennes kompis hon gilla mig och blabla.så tänkte vafan får väll chansa berätta att ja gilla henne å så sen så typ sa hon att hon hade känslor för mig men hon playyade bara mig,dumma slyna :(

menar att båda playyade med mig och "lekte" med mig.
sög fett att dom ljög och snacka skit och sånt.
inte älskat nån så mycket faktist som då med henne också nånsin så playya dom mig..........
inte konstigt folk får damp och mördar gosedjur hit och dit när såna går lösa :p

Refused P25

Jag har upplevt riktig kärlek i mitt liv mer än 1 gång.
Jag har varit kär och älskat.

Men jag har också varit vuxen och mogen nog att förstå när det är dags att respektera den andras val.

Förklara för mig varför kärlek är så svårt?.
Varför det är så svårt att fatta när någon säger tack och hej?.
Om en person inte förstår det då har man problem.

vem skulle släppa dig efter 2 år?

FRÅÅÅGAAA KAMRATPOSTEN!!!
aka. DetÄrNormaltiDinÅlder-Posten