Felicia försvann

Felicia försvann

Idag vaknade jag upp till en sällsynt tragisk historia. GP hade ett reportage om Felicia Petterson som 14 år gammal tog sitt liv den 17:e maj i fjol. Man kunde riktigt känna hur GP:s reporter njöt när han/hon nerpräntade denna smaskiga historia.

Hursomhelst, nu är dom två som under kort tid tagit sina liv på grund av mobbning. 14-åriga damp-Felicia och 13-åriga, lillgamla, Måns. Förlåt om det låter respektlöst. Det är alltid hemskt när barn dör. Men jag kände inte någon av dem och jag har inte lunar, så någon annan (som heller inte kände dem) får skriva RIP på internet-sidor.

Nu är det mycket som ska ske. Skolan Felicia gick i och kommunen där hon bodde ska stämmas. Föräldrarna ska stödjas. Insamlingar och kampanjer mot mobbning ska dras igång. Samma cirkus som förut. Och precis som förut frågar sig alla naturligtvis: hur fan kunde man låta det gå så långt? Varför stoppar man inte moddningen?

Svaret är ganska enkelt. Mobbning går inte att stoppa. Det vet jag, för jag har själv varit utsatt för mobbning. Från fjärde till sjunde klass var jag en halv meter kortare än alla andra killar. Jag hade fula kläder, en pung utan hår och åsikter man inte fick ha på skolan där jag gick.
Det är ungefär den ensammaste situation man kan befinna sig i. På ena sidan står "dom", killarna som slår en, hånar en och djävlas med en, och på andra sidan föräldrar och lärare som likt säkerhetspoliser försöker få en att berätta vad som hänt och ge en namnen på dom som trycker ner en. Och man vägrar att säga vem som gjort vad.

Ett barn eller en tonåring som mobbas av sina skolkamrater har ingenstans att vända sig. Det hjälper inte ett skit om föräldrar eller lärare skäller ut mobbarna, försöker trösta en eller sammankallar klassen till ett möte för att få stopp på trakasserierna. För det är inte pikarna, kränkningarna eller ens våldet som är jobbigt - utan det är att vara utanför. Man vill vara en i en grupp, alla vill det i tonåren, och om tuffa gänget på skolan har bestämt sig för att man är en tönt som inte får vara med, så kan inga vuxna ändra på det.

Det enda sättet att klara sig är att göra någonting själv. Det finns massor av olika sätt. Man kan börja hänga med bad-boys från en annan skola. Har man inte tillräckligt med social kompetens för det så kan man begrava sig i en dator. Den retar en inte för ens frisyr, och om 10 år får man ett fint jobb. Eller så kan man färga håret svart, skära sig i armarna, och till slut hitta en likasinnad i någon parallellklass som man kan tjuvröka och gå på punk-konserter ihop med.
Och de som inte klarar något av det här: de kommer alltid att finnas. Det kommer alltid att finnas 14-åriga tjejer som hänger sig för att ingen älskar dom. Det är förjävligt, javisst. Men vi lever i en förjävlig värld.

Förresten, det finns faktiskt en sak som föräldrar kan göra: De kan få sina barn att tro på sig själva.
De kan inpränta i barnen att man INTE ska ta skit från finniga högstadie-idioter som låter sina egna komplex gå ut över en.
Nu menar inte jag att Felicias föräldrar var dåliga föräldrar. Eller jo, det är faktiskt inga bra föräldrar som skickar sin fjortonåriga dotter till ett behandlingshem.

Stackars flicka. Ingen i hela världen som stod på hennes sida.

originaltext