Att skriva krönika?

Man skriver en artikel med egna åsikter och tankar typ :)

tror jag iaf ... annars har jag alltid skrivit fel :P

men fråga din lärare! hon är väl till för att hjälpa dej?:P

Ungefär så långt jag har kommit i min reaserch, haha, men finns det inte någon typisk uppbyggnad, eller så? :)

 eksos_one: Det är en han ;) Och jag går media, ska ta studenten på media, jag bör veta, lär knappast få g på det om jag inte vet vad det är för något ;)

tror inte det... fast man ska alltid börja med det roligaste och intressantaste först typ..

skriv nåt personligt som många ändå kan relatera till... varför inte läsa några krönikor och samla lite inspiration..?

Känns lite mer relevant att skriva i tidsårdning i det här fallet :P

Kan hon äckliga kvasibimbon Victoria Olesen bli publicerad i en av sveriges största dagstidningar så borde du kunna dra ihop nått fint till lokaltidningen.

man ska använda lite personligt och varierat språk, och ha en oväntad knorr på slutet

Krönika 1. Johan Hakelius, Aftonbladet.

" Ge fan i vilket sorts mjöl jag har i påsen

Så var det dags för påsen igen. Den man ska ha rent mjöl i.
 Sjuttio procent av er läsare som röstade på aftonbladet.se tycker att det är en utmärkt idé att staten registrerar alla medborgares DNA. Det var Alf Svensson som tog upp saken först. Inget smuts i hans mjöl, kan man tänka.
  Och nu har en professor, som liksom av en slump råkar vara gift med en politruk i kristdemokraterna, kommit på samma idé.
  Och vad säger svenska folket, då? Tja, ni säger väl ungefär som Mathias, 26, sa här bredvid i går: "Har man rent mjöl i påsen har man inget att dölja."
  Fosterland! Dalahästar, små grodorna och lussebullar. En svensk gillar att vandra i skogen, anmäler alltid ändrad inkomst till försäkringskassan och kan stå i kö. Men framför allt vet en svensk att den som har rent mjöl i påsen inte har något att dölja.
  Integritet är, som alla hör, ett låneord. Nu är det tydligen dags att lämna tillbaka det.
  Men varför stanna vid ett DNA-register?
  Gardiner borde förbjudas. Vad som helst kan försiggå bakom fördragna gardiner. Har man rent mjöl i påsen behöver man inte vara rädd för insyn.
  Och alla oavlyssnade telefonsamtal. Varför får sådant pågå, år efter år, utan att staten säger ifrån? Lite avlyssning stör väl ingen med rent mjöl i påsen?
  Många rör sig obevakat dagarna i ända. En del-hur det är med deras mjölhygien kan man ju ana-till och med på nätterna.
  Ska vi ha det så? Varför inte utrusta varje svensk med elektronisk fotboja? Svårt att få på vinterstövlarna, säger ni? Ok, då injicerar vi små mikrochips, kopplade till GSM-nätet, i nackskinnet på varje svensk. Som när man identitetsmärker hundar, fast med en liten sändare.
  Staten måste veta precis var alla befinner sig hela tiden om det ska bli riktigt renstädat i mjölpåsarna. Ingen får slinka undan. Har man rent mjöl i påsen behöver man inte vara rädd för det.
  Förresten borde alla betraktas som skyldiga till allt, om de inte kan bevisa motsatsen. Det är inget att oroa sig för. Om man har rent mjöl i påsen.
  Justitieminister Thomas Bodström säger förstås det man ska säga: "Jag skulle personligen inte ha något emot att vara DNA-registrerad." Han vill med det tala om för er att han har rent mjöl i påsen.
  Själv vill jag redan nu tala om att jag, personligen, har något emot att bli DNA-registrerad. Det beror på att jag gillar det där lilla låneordet. Eller på ren svenska: arrestera mig, eller ge fan i vad jag har i min påse."

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,568037,00.html

Krönika 2, av Ronnie Sandahl
Vi kan annat än att våldta 14-åringar
Läs mer:Bilden av en våldtagen Daniella, 22, överfölls - mitt i Stockholm

Jag borde väl bara hålla käften.
  Men jag vägrar.
  Från mitt håll, de unga killarnas, har det varit tyst länge nog. Det är hög tid att tala. Fastän vi sällan är önskvärda i debatten. Fastän världen blir lite enklare att förstå om alla män är förövare och alla kvinnor är offer.
  Inte undra på att kvinnor och män länge tvingats stå på var sin sida.
  Mediefeminismen, den som valt sida och hatat därefter, har grävt en avgrund mellan kvinnor och män. Jag vet. Jag är uppvuxen under 90-talet, feminismens årtionde. Jag har fått våldtäktsmannastämpeln så hårt nedtryckt i halsen att jag inte kunnat svälja. Jag förstår anledningarna, jag ser mönstret. Men. Klumpa inte ihop med mig med någon som kan våldta en kvinna med en pinne.
  Jag har aldrig våldtagit.
  Jag har aldrig skrikit hora.
  Jag har alltid avskytt dum-machograbbigheten.
  Det innebär inte att jag förtjänar något pris eller ens en applåd.
  Men jag vägrar bli dömd.
  Minns min pappas "blommor och bin"-samtal. För säkerhets skull lade han till:
  -Om en tjej säger nej, då måste du sluta.
  Det är ingen slump.
  90-talet kantades av "stoppa grabbslemmet"-kampanjer. Annonskampanjer om att alla män kan vara hustrumisshandlare. "Sluta våldta oss! /mvh Kvinnorna"-lappar på elskåp. Och medierna som förfasat sig över oss hemska tonårspojkar.
  När sedan feminismen har manat mig till ansvar, sagt att jag borde vara en del av kampen, har jag ryggat. Jag har aldrig känt mig på samma sida. Jag har aldrig släppts in. Det slår mig att i stort sett alla mina manliga vänner känner likadant.
  Man värvar inte soldater genom att spotta dem i ansiktet.
  Av samma anledning har jag heller aldrig kallat mig feminist.
  Det har blivit kvinnorna mot männen.
  Våldtäkterna är inte bara en kvinnofråga.
  Vi kan inte längre gömma oss bakom vår indignation. Vi kan inte låta vår syn på feminismen, och vad den står för, vara i vägen.
  Våldtäkterna är en samhällsfråga. Det är våra mammor, systrar, kompisar, döttrar och flickvänner som är där ute. Det är de som tvingas bära på en rädsla för ansiktslösa monster i mörka gränder. Och de är ensamma.
  Men vi snubbar är lika förbannade som tjejerna. Vi är människor och vi har fått nog. Vi har fått så jävla nog man bara kan.
  Utnyttja det.
  Använd oss i kampen.
  Vi kan faktiskt annat än att spika upp hyllor och våldta 14-åringar.
  Och vi är ganska många.
  Jag ansluter mig nu.
  Det vita bandet på kavajslaget, det är mitt stridsrop.
  Om vi nu en gång för alla slutar peka ut killarna som en klump idioter med mördarkön, när vi väl inkluderar halva befolkningen i kampen, blir vi starkare. Jag lovar. Det enda sättet att bekämpa ondskan är att vi förenas.
  Killar, känn ansvaret. Ta ställning mot alla former av diskriminering. Följ era tjejkompisar hela vägen hem när det är mörkt. Acceptera inte idiotgrabbigheten i omklädningsrum eller på arbetsplatser. Håll koll ute på gatorna. Vägra stämplas som förövare.
  Vi - män och kvinnor - måste tillsammans bekämpa dom som sprider hat och skräck på våra gator.
  Nu är det krig.
  Det är vi mot dom.

http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,724592,00.html

i en krönika ska du direkt i start fånga läsarens uppmärksamhet,  inledningen är viktig.   du kan ösa ut dig åsikter som du vill och relatera till dig själv och dina egna erfarenheter.   avslutet är också viktigt,  det ska vara en 'slutkläm'.  

jag har skrivit endel krönikor till dagstidningen här i stan.. b la om överskattade datorspel.. där man skriver först om hur det ligger till, vad man ska skriva om. egna åsikter är ruskigt viktigt när man skriver en krönika, mata på med egna tankar och hur man tänker kring detta.. man måste dock tänka på att formulera sig på det bästa sätt, ifall det finns någon som inte vet vad du menar i din text, så be någon annan som kan, läsa igenom innan du skickar in den så går det nog fin fint =))

Tack alla, och tack specielt till bob som ansträngde sig lite att fixa exempel och allt. Jag visste att de fanns vettiga personer någonstans på whoa ;)