Människor med musik i identiteten

Alla musiker jag träffat har varit sociala och enkla att föra dialog med.

jag träffat hittills är fantastiskt uppfyllda av vad de ser som sin egen genialitet,

asså... e inte det soft eller? ja menar, ja skryter om min (skl) genialitet hela tiden, borde inte alla göra det eller vadå? borde inte alla lägga fram sin starka o framgångsrikaste sida?

Askin: haha nej det tror jag inte?
Kände du dig träffad? illa..

Snara: Haha, din beskrivning lät exakt som mig.. förutom att jag enbart skulle hänga med människor med samma musiksmak... alla de närmaste vännerna har helt olika musiksmak i min umgängeskrets, vissa lyssnar indiepop (usch) andra rock osv osv...

orka hänga med människor som man inte kan diskutera saker och ting med...

förövrigt tycker jag att människor som inte tänker längre än MTV är ena riktiga tråkmånsar..     charmlösa jävla pop...

Pinsamt ifall man håller sig till en musikkategori. Musik är bra för den inviduella låten, inte genren.

Det finns ju inga tråkigare människor än folk som spelar i band. Dom flesta jag känner som gör det hänger bara med sitt band och pratar bara om sitt band.

Jag tycker det är intressant med musik alltså är det intressant att prata om - alltså behöver jag veta många artistnamn, namn på LPs och tolvor, årtal, genrebenämningar, producenter o.s.v. o.s.v. o.s.v. Det är så svårt att diskutera någonting alls utan några som helst referenser, verktyg eller begrepp.

Jag tror de flesta egentligen håller med om det. Hur kul är det att diskutera fotboll med någon som inte vet var Wayne Rooney spelar eller vilka som vann Champions League? Hur kul är det att prata öl med nån som alltid köper Sofiero? Hur kul är det att diskutera litteratur med nån som bara läser deckare?

Men vissa människor är helt enkelt inte intresserade av musik och har därför inga referensramar. De kan ändå vara fina människor och de är antagligen väldigt insatta i nåt annat som man kan snacka om. Politik, film, litteratur, sitt yrke, sport eller vafan som helst. Så då väljer man ju inte att prata om musik med just den personen. Det som är en verklig partypooper är ju när man ska försöka prata med nån som är utan intressen och inte är insatt i nånting.

Jag hatar alla jävla pretton som bara kan lyssna på "sin" musik och tycker man är dum i huvudet för man råkar gilla nån mainstreamlåt som spelas på radion.

Är det så jävla viktigt att kunna ngt om musik? Jag har aldrig förstått det, finns det inte bättre egenskaper man söker hos kompisar/partners? Man kan vara världens goaste, roligaste människa men om man skulle råka lyssna på Jessica Simpson är man plötsligt DUM I HUVUDET och lite lägre än de andra "som kan ngt om musik".

Det är fan förtryck. Jag gillar inte att umgås med människor som lyssnar på NRJ för de är lite dummare än mig. Eller jag gillar inte att umgås med människor från balkan för de är lite dummare än mig....?

Soul_Survivor_II P29
Jag håller förvisso med dig på punkten att det är sjukt tråkigt med folk utan intressen. Men just folk som gräver ner sig i musik tycker jag har en benägenhet att se ner på alla som inte gör det. Ofta känns det som att bara för att dom lyssnar på mer obskyra saker så är dom bättre.

Störning.

clone: Fast det beror ju också på vem som säger det, min sambos kursare var här på fest för nåt halvår sen och de kollade genom mina hyllmeter skivor och gick sen till köksradion och satt där resten av kvällen för att de måste höra "nåt man känner igen".

Ja idioter finns det ju alltid. Hittar man inget själv man vill lyssna på ber man ägaren sätta på något schysst, har den personen inte vett nog att sätta på något rätt lättsmält så är personen en idiot. En bra musikkännare måste ju kunna se till situationen.

man bjuder ju inte någon som tycker om lätta vita viner på ett Amarone hur som helst.

Anekdot: en tjej kom fram till mig när jag var på nåt 18-års ställe för nåt år sen och bad mig bjuda på en lakritsshot. Gärna! sade jag och köpte en ferneth till henne.

Jag vet inte vad Amarone är, men jag kom att tänka på Amaro först och då gick tankarna förbi ferneth

jag fattar inte varför det måste vara antingen eller, varför kan man inte bara lyssna på och intressera sig för det man tycker låter bra utan att behöva vara så jävla äkta.

Johnny-V8 P28
nu har vi börjat slira av banan rätt duktigt.

ett amarone-vin görs på torkade druvor och blir därför riktigt kraftigt i smaken.

hehe okej!

Nä jag förstår inte varför man har åsikter om andras musiklyssnande över huvud taget, men det har jag själv också. det är väl nåt som hänger ihop med hjärnans fördomstänkande, för om  personer jag känner och gillar har jag inga åsikter ang. musiksmak.

jag fattar inte varför det måste vara antingen eller, varför kan man inte bara lyssna på och intressera sig för det man tycker låter bra utan att behöva vara så jävla äkta.

stort word på det. äktheten blir bara en fett oäkta fasad, kanske baserad på en rädsla av att falla i en upplevd social hierarki?

"varför kan man inte bara lyssna på och intressera sig för det man tycker låter bra utan att behöva vara så jävla äkta."

Vad menas egentligen med "att vara äkta" i den meningen? För mig betyder nog att "vara äkta" just att "lyssna på och intressera sig för det man tycker låter bra".