Kurdisk farbror

Kurdisk farbror

Idag när jag jobbade på IKEA kom det fram en gullig farbror, eller äldre man, han kan inte ha varit mycket äldre än 55.
Han pratade inte världens bästa svenska, hade på sig ett par urslitna jeans, en rutig skjorta, en gammal urtvättat keps och anletet pröds av en grånad mustasch. Han log jättetrevligt. Helt klart en gullig farbror.
Han ville köpa ett utebord som han hittade på fyndavdelningen, det var ett skyltexemplar och kostade därför bara 495 kr. Här snackar vi ett rätt snyggt bord i mörkare trä, med plats för minst 6 pers.
Under tiden som jag håller att ta betalt så ber han om hjälp med bordet efter som det är tungt och han har ont i ryggen. Jag antar att han vill ha det på bilen eller på ett släp bakom bilen.

Aja, ringer runt till lite olika nummer så någon kan hjälpa honom utan att jag behöver lämna kassan. Men alla är upptagna, kundflöded sinar och farbrorn ler så gulligt så jag bestämmer mig för att hjälpa honom själv. Stänger kassan och följer med honom ut ur varuhuset.
Där står hans cykel, med cykelkärra. Han ska ha bordet med sig på cykeln. Jag frågar honom i fall det verkligen går och han säger att "jaja, det går". Så jag häver upp bordet och efter lite stånk och stön så verkar vi ha hittat en bra balans på det.
Han tar fram ett rep och en sax, börjar klippa repet i kortare snuttar och sen sätter han igång med att binda fast bordet så det ska sitta fast säkert. Han gör det snabbt, säkert och vant.
Imponerande tänker jag, att han ger sig fan på att få hem det här bordet och att han tänker köra hem det på cykeln. Det är ändå både stort och tungt. Då börjar han berätta en story..

Han berättar att han, när han bodde i Kurdistan i Irak, brukade smuggla saker på cykel över gränsen. Wow, det är annat än att jobba på IKEA tänker jag. Vad smugglade du då? frågar jag.
"Jåå lite allt möjligt, allt som jag kunde sälja. Det är inte lätt i Kurdistan, duvet.." Sen berättar han hur gränsvakterna brukade spana efter dem och att ibland hade de blivit beskjutna.

Hur som helst, när han är klar med att surra fast bordet så tackar han så hjärtligt och jag känner verkligen att han var glad att jag hade hjälpt honom att bära bordet och surra fast det. Han tog min hand och tackade mig vid namn och bjöd mig att komma och hälsa på någon dag. Adress och allt fick jag. Jag blev riktigt rörd och var glad resten av dagen.

Då kommer grejen:
Jag skulle gärna vilja hälsa på honom och hans familj, han var jättetrevlig och han har säkert ett och annat att berätta. Jag vet inte så mycket om Kurdistan och jag har ingen kompis som kommer från den kurdiska delen av Irak så det skulle verkligen vara spännande att få veta lite mer. Och sen tycker jag alltid att det är roligt när man får komma i kontakt med nya kulturer, tycker alltid att det är trevligt att komma hem till kompisar som har annan härkomst.

Men, alla kurder här på whoa, kan jag verkligen hälsa på bara sådär? Eller är det bara en grej man säger, som en artighetsgrej? Typ att ingen förväntar sig att man faktiskt ska komma över sen?
För det första så skulle ju aldrig en