svårt att vara sig själv

vad är det i din personlighet du har svårt att släppa fram?

den del av mig som gör mig uppskattad, jag finner det helt enkelt svårt att släppa lös mig själv och att bli uppskattat som mig själv, om det är förståligt, låt oss använda termen "socialt underutvecklad".

Är det bara jag som finner det väldigt roligt att personen i fråga skapar en ny användare och frågar om hur man ska vara sig själv?

Prova att bara säga precis som du tycker, utan att ställa dig i centrum av alla konversationer. Prova det en gång i ett sällskap du inte bryr dig SÅ mycket om och se ifall du blir dödligt skadad.

Öva på självkänslan så tror jag att det kommer att lösa sig!
För om du vet att du är bra som du är och inte ligger ngn "nivå" under personerna som du hänger med så kommer du känna att du är bra och dom accepterar dig för den du är.

Allt brukar släppa då.

Förlåt för rörig text, jag är rörig.

Jag tror jag förstår dig. Det är inte lätt att vara sig själv bland personer man inte känner så bra. I mitt eget fall så beror det mycket på mina dåliga erfarenheter med människor, som gör att jag hela tiden tänker på vad andra förväntar sig av mig och är rädd för att inte duga till och bli uppskattad för den jag är. Jag kan nästan säga att jag mer eller mindre har social fobi; jag är rädd för människor i allmänhet.

Jag har kämpat med det i flera år. Den lösning som jag har funnit är att det inte finns något lätt väg. Det handlar om att ändra sina tankegångar, att se sig som en människa som är precis lika viktig och värdefull som alla andra på alla sätt. Man måste ta till sig av de goda reaktionerna man har fått för sin person med sig och hålla de tankarna inom sig när man träffar nya människor samtidigt som man också har i åtanke att alla inte kan tycka om en men att man ändå inte är sämre för det.

Om man inte slutar att se andra som bättre än en själv, så finner man aldrig sig tillfredställd med den man är.

Det är alkohol som är knepet!

ja om man är en mesig fjant som vägar börjar bröla efter några öl som en apa på crack så..


jag förstår ditt problem, men samtidigt inte. det är en ganska naturlig sak att kanske inte vara den stojjigaste och skojjigaste personen och verkligen visa sitt sanna jag och all that bullshit.. om man inte kännerna personerna i sällskapet så jättebra.

man måste ju endå lära känna personerna någorlunda och känna vilken mode dom kan vara på som personer..
ju mer uppfattning du får utav sällskapet desto mer kommer du ju kunna få ut av den sociala biten..


sen om du menar att kunna gå in i ett sällskap på 5 pers och börja tokmingla så skulle jag rekommendera att du skaffar dig ett jobb där du behöver sälja i butik direkt till kund.

Skriver under på det Rachel skrivit. Undvik skräckexempel i stil med Dmrockers.

Ultravåld X2

han kanske inte vill avslöja vem han är ?

Det där handlar nog hur väl man känner den gemensamma nämnaren och hur länge man kännt den personen. Kan man känna sig trygg med i af en person i sällskapet så kommer det naturligt, det handlar nog bara om självkänsla. Sen finns det så klart situationer som är jobbigare en andra men du kommer märka att det där kommer med tiden. Det räcker att vara iaf lite intressant första gången man träffar någon för att den personen ska vara intresserad av att umgås mer. Man behöver inte köra sitt Agame hela tiden.

det beror ju på. om det är en lite mild grej sådär, eller om du har social fobi liksom, då är det nog bäst att snacka med nån för ju längre du går runt med problemet desto värre blir det.

Men vadå. Det finns ju inget värre än en person som är ny i gruppen som verkligen bara måste prata. Om jag befinner mig i en situation med nya människor lever jag efter regeln: Säg ingenting om du inte har något att säga. Med andra ord; prata inte bara för sakens skull.

Säger som färska prinsen, " Det är svårt att vara sig själv när man inte vet vem man är".