Dysmorfobi
För er som inte vet vad det handlar om kan gå in på http://hcdn.myftp.org/sussismystiskavarld/BDD/Untitled-1.htm , kanske inte den bästa källan men den erbjuder en hyfsad kort sammanfattning vad det innebär! :PNu till min fråga: är det någon på Whoa som lider/har lidit av det? Har någon gått behandling/eller går en behandling just nu? Hur känner ni att det funkar för er? Med risk att låta som ett verkligt basket case (men så mycket kan jag bjuda på) så känner onekligen igen mig på symptomen, nu vill jag inte gå in på exakt vad för grejer jag hakat upp mig på men jag har i flera år lidit av ångest och social fobi och det har påverkat hur jag betett mig bland folk (blyg, tafatt, "överkompenserande" etc), klädesval (antingen "dolt mig själv" eller framhävt vissa saker), studier (skolk, brist på koncentration), osv. Ibland kan jag kortvarigt vifta undan mina komplex och t o m tycka att något är fint med mig själv och tänka "men det är ändå insidan som är viktigast i slutändan, skitsamma vad andra tycker, jag trivs med hur jag är som person, och jag ser normal ut, varken mer eller mindre" och nå någon nivå av självacceptans och känna mig självsäker. Men oftast så grips jag vanmakt inför hur jag ser ut och blir helt handlingsförlamad och bara stänger in mig själv och känner mig som Fantomen på Operan eller Quasimodo. Plötsligt vågar man inte gå utanför dörren, visa sig naken inför sin partner längre, se folk i ögonen på gatan, gå till plugget/jobbet, osv utan det slutar med att man står framför spegeln i evigheter och överanalyserar allt och tänker "jag orkar inte se så här hemsk och missbildad ut, jag måste ta livet av mig". Ibland söker man positiv bekräftelse (t ex komplimanger) hos andra och ibland motsatsen för att trycka ned sig själv och visa att ens negativa tankar "har rätt" och att man verkligen är ett "freak" och "fulast och äckligast i världen" och att "ingen vill ha en". Ja, ni kanske kan förstå att det inte är världens roligaste situation att känna sig som ett missfoster som avviker sig från resten av världen! Jag är sjukt oytlig när det kommer till andras utseenden och bedömer folk efter hur de är som personer, jag tycker ingen är så pass hemsk att de inte ser mänskliga ut, jag kunde inte bry mig mindre! MEN med mig själv så är det precis tvärtom! Jag kan acceptera andras brister men jag känner mig verkligen övertygad att andra inte kan acceptera mina för de är så "monstruösa". Nu ser jag att jag leker Dostojevski och vräker ur mig en massa text men jag ville bara skriva av mig lite, börjar känna mig lite desperat och störd, orka inte pendla mellan att känna mig "normal" och "ett monster", jag känner verkligen att snart har jag nått den punkt då jag måste få ett slut på eländet, på ett eller annat sätt. Så jag ville bara se om någon därute har upplevt något liknande eller kanske känner någon annan som gjort det? :P
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
Man ska inte läsa om symptomer för då fastnar man bara i det. Man måste gå och kolla om det stämmer, berätta för någon läkare/psykolog som kan det ämnet och se hur de bedömer. Det är väl mer än mänskligt att störa sig på någon kroppsdel eller utseende, alla har väl något dem skäms över. Alla känner väl sig fula eller snygga i vissa lägen..
Någon som borde känna sig ful är väl hemsidan du länkade till, den kan inte känna sig så bra med tanke på hur den ser ut :)
Ibland tror jag att jag har BDD, mest för att jag hittar fel som inte finns. Stör mig på att jag har "för stora" kinder, olika stora ögon och sne mun, vilket man egentligen inte kan se om man inte letar efter fel.
Så länge nu har jag varit sövd i en sekund så var jag hög. (itsclive.blogspot.com)
dirtyfist P77 :
Sant, men jag har länge känt att jag att min fixering står i vägen för mig att leva "normalt" och verkligen vara lycklig, det har fuckat upp skola och en massa annat för mig. Känns som om jag är fast i "puberteten" iom mina tankar om mitt utseende. Om jag nu är så vanställd som jag tror så vill jag iaf kunna leva med det och acceptera det. Men ja du har ju rätt med att man borde få en diagnos först. Jag pratade med en psykolog för ett par år sedan men hon hade inte hört talas om BDD men hon tyckte att jag borde äta ångestdämpande samt gå någon form av kognitiv terapi. Dock har jag inte haft råd med terapisessioner ännu plus jag är skeptisk mot antidepressiva med tanke på att forskare säger att det mestadels är en placebo-effekt som gör att man mår bra och då jag är medveten om att jag måste TRO att medicinen har en medicinisk effekt så känns det som att det inte kommer hjälpa. Men vafan, I'll try anything once!
Hahaha ja hemsidan den är ju inte alltför fin. :P Finns ju såklart bättre sidor men de har en maaaassa text och länkar, tänkte att folk kanske inte orkar gå igenom dem.
Enola: Ja, känner också att jag har "för stora" kinder, sjukt störande med tanke på att jag i övrigt är smal, känner mig som hamster! :P
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
Gick en dokumentär om BDD på kanal 4 (tror det var fyran) för några månader sedan tror jag, kommer dock inte ihåg vad den hette. Kommer inte ihåg hela innehållet i den heller. Kanske någon som vet vad den hette? Den kanske kan hjälpa dej på något sett?
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
nej men OJ. känner du dig ibland lite socialt phobisk. Jag hatar att julhandla, jag kanske också är drabbad? Vad du beskrev ovan är inte en social phobi, det är att vara en vanlig människa, om än lite osäker.
BDD verkar vara årets modefluga btw. :)
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
Vad heter det där fast man ser fulhet hos alla andra istället? Alltså att ingen är någonsin pulig i ens ögon, hittar fel osv... ?
At the gates of Eternity...
Jag tror att dendär sjukdomen har så pass vanliga symptom att de flesta kan känna igen sig bland dom. Man ska inte läsa all såndär skit.. då mår man bara sämre.
"Jag spelar älskarinnan som mannen träffar på ett hotell, jag levde mig så in i det att jag verkligen kände mig villig. Som en prostituerad som blev uppraggad på gatan och medtagen till ett sjaskigt scandic-hotell" - Carolina Gynning
Okej, men det bästa är väl att besöka en läkare igen och prata ut om det och sedan kolla hur det ligger till igentligen. Nej, jag är nog också lite emot sådana mediciner (gillar ingen medicin alls om jag ska vara ärlig) jag också. Man har ju sett folk som har bara mått sämre och de som har "lyckats" bli av med deras depressioner.
Min granne har sjukdomen. Snälla, snap out of it! Det är fan läskigt att se han leva i sin sjuka förvridna värld. Alltid taggarna utåt eftersom han tror att folk dömer honom etc. Han pendlar mellan att rikta ilskan inåt och jag kan höra honom snacka om självmord till att vara explosiv utåt. Jag är ibland rädd för att han kommer rikta sin aggresivitet mot nån annan. Han har bland annat misshandlat sin bror när han försökte berätta att det inte var nåt fel på honom. Jaja, slutar jobbet nu, pallar inte skriva mer
amen synthare då, fyra bögar och en dator est. 1986
JanieJones F23 "Dock har jag inte haft råd med terapisessioner ännu plus jag är skeptisk mot antidepressiva med tanke på att forskare säger att det mestadels är en placebo-effekt som gör att man mår bra och då jag är medveten om att jag måste TRO att medicinen har en medicinisk effekt så känns det som att det inte kommer hjälpa." Den där placeboeffekten infann sig bara hos folk med lite "lättare" depressioner som åt SSRI. Hos folk med djupare depressioner fungerade inte placebopreparaten. SSRI har även bevisad effekt mot ångest, vilket vad jag förstått är det du lider mer av. Det finns ju dock en hel del biverkningar hos antidepressiva mediciner, så det är ju en anledning att tänka över om man vill ta dem ordentligt. Bäst ångestdämpande effekt har ju ändå benzodiazepiner, så du kanske skulle försöka få någon av dessa utskriven? De är ju jäkligt starka och även beroendeframkallande dock.
Terapi kan du få genom vården för samma subventionerade pris som andra behandlingar, kognitiv beteendeterapi brukar ju fungera bra för folk med social fobi. Det brukar ju vara en jäkligt lång kö till KBT om man går den vägen men det kan ju vara värt att prova...
Sen till alla som kommer in och avfärdar allt på direkten, det är ju bara korkat. "Så där känner ju alla, även jag ibland. Ryck upp dig!" är ju inte konstruktivt någonstans; jag tror trådskaparen vet bättre än er vad hon lider av.
I´m kind of a big deal...I have many leather-bound books and my apartment smells of rich mahogny
Oj, bensodiazepiner stavas det ju...
I´m kind of a big deal...I have many leather-bound books and my apartment smells of rich mahogny
jag måste ha en light version av BDD för jag är nog jävligt ful, enligt mig.. inte för att jag bryr mig särskilt om det.. de flesta är faktiskt fula så jag känner mig inte ensam om det. eller jag kan iaf stå för att jag är ful så jag kanske inte har nån psykisk störning endå:S
På tal om placebo med SSRI så finns det ju andra typer av antidepressiva läkemedel, t ex SNRI. Det används främst vid djupa depressioner då SSRI bedöms vara för mild medicin, nackdelen är att den har något fler biverkningar. Jag har själv ätit SNRI under ett år och det hjälpte otroligt bra, kanske efter 3-4 måndader. Själv märkte jag inte av några biverkningar. SSRI används främst vid behandling av fobier och ångest samt mild depression, och nästan alltid i kombination med KBT. Bla bla.. kanske inte så hjälpsamt när det gäller dina besvär... Men jag tycker absolut att du ska prioritera dina lappar på KBT, hjälper i de flesta fall. Ibland får man pröva olika ställen, gäller att inte ge upp (vilket inte är helt lätt). Ringa Vårdguiden och be om hjälp är inte att underskatta! Lycka till!
Det ska väl nämnas också, så att ingen missuppfattar, att benso inte är någon långtidslösning på samma sätt som SSRI- eller SNRI-mediciner som Shmug nämnde. De skrivs ofta ut för att lindra in- och utsättningssymptomen hos antidepressiva dock, men ger en snabb, mer tillfällig effekt.
I´m kind of a big deal...I have many leather-bound books and my apartment smells of rich mahogny
"Snap out of it", ja det är ju bra för din del om du kan göra det så fort du har något som du känner är ett överväldigande problem. Jag kan "snap out of it" när det kommer till en del saker men inte just detta av någon anledning och det är därför jag är så desperat att jag t.o.m. gör en tråd på Whoa om saken. Jag förstår att många har dåliga dagar då de känner sig fula men jag pratar liksom inte om att bara ha en dålig dag då och då utan en osund fixering. Jag har förstått att det min syn är osund och föga konstruktivt men jag behöver hjälp med att sluta tänka på detta sätt samt acceptera hur jag ser ut och det jag ser hos mig själv.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.
När jag står framför spegeln och känner mig asful brukar jag försöka fokusera på saker jag faktiskt gillar med mitt utseende. Så om jag tänker t.ex. "Faaan vad högt mitt hårfäste är" försöker jag istället tänka "men mina tänder är riktigt snygga" eller nåt liknande. Fungerar hyfsat faktiskt, har inte längre såna längre "fulhetsperioder" som man hade i tonåren.
Urbanized Konfusion ute nu! http://www.myspace.com/scissormenmusic http://www.myspace.com/bumbillbeats
JanieJones F23 Jag menade inte att vara okänslig. Jag menade mest att försöka göra nånting åt det så snabbt som möjligt eftersom jag har sett första hand hur långt det kan gå med just dysmorfobi.
Sen förstår jag att det heller inte handlar om en dålig dag utan en osund fixering på sin egen kropp etc. Det är en otroligt destruktiv sjukdom faktiskt.
amen synthare då, fyra bögar och en dator est. 1986
psyjunta : Ja nu förstår jag hur du menar, my bad. Tyckte bara att jag blev avfärdad av inläggen innan som bara "lite osäker" och som om jag bara hakat på någon "modefluga" när jag faktiskt mått jävligt dåligt i flera år och har perioder då jag isolerar mig själv och ja när folk inte tar ens problem seriöst fast man uppenbarligen lider av det så känns det som om ingen förstår hur illa man verkligen mår då tänker man att måste det gå så långt att man tar sitt liv innan folk hajjar "Oj, det kanske var allvarligare än vi trodde". Som tur har jag en del förstående vänner IRL plus haft ett samtal hos en psykolog som gjort att jag känt mig tagen på allvar, en ja, lite dumt av mig att tro att jag skulle slippa oförstående inlägg på Whoa. :P Som sagt, jag förstår att det är normalt att tycka att man inte ser bra ut ibland eller hela tiden, men de flesta verkar inte bli hämmade och "crippled" av det som jag tyvärr blir.
Denna användare har skrivit alla inlägg där användaren har tagits bort från whoa.