NuttyDread Mannen ska ju inte själv besluta om han ska komma i kvinnan eller inte, det ska ju vara gemensamt överensskommet, och jag tror faktiskt att det är så ovanligt att mannen kommer i kvinnan mot hennes vilja att det känns irrelevant för debatten. Och de få gånger det sker, så är det ju ett slags övergrepp och är skuldbelagt av den anledningen, inte på grund av mannen därmed har tagit på sig en större föräldraroll. Jag skrev aldrig att "det var hennes fel oxå, inte bara mitt, så jag behöver inte ta något ansvar alls". Det jag skrev var att mannen genom att bära halva ansvaret förlorar rätten att besluta om huruvida graviditeten ska avbrytas eller inte - eller om man vänder på det, kvinnan får HELA handlingsfriheten fast hon bara bär halva ansvaret. Då är det följaktigen också kvinnans HELA ansvar om hon väljer att föda ett barn till en fader som inte vill ha det. Vad som är emotionellt retarderat är att kräva att mannen ska engagera sig i ett barn han inte själv valt och vill ha. Engagemeng kräver kärlek och kärlek kommer genom inre vilja och kan aldrig påtvingas genom något slags yttre ansvar som någon annan har full beslutanderätt över. Vad BountyBoo skrev har jag fulla sympatier för, och jag är övertygad om att hon fick ta en större smäll av sina aborter än hennes respektive pojkvänner. Saken är att det ligger scenariots struktur - det pojkvännerna hade som inte BountyBoo hade var att de slapp bära den fysiska bördan och riskerna (och även en mindre psykisk belastning), det BountyBoo hade som inte pojkvännerna hade var ensamrätten att besluta om att föda, och hade hon valt att göra det mot pojkvännernas vilja så att de dragit de lägsta stråt. Innan vi kan dela upp ansvar och friheter i hälften (vilket kräver att samförstånd för att kvinnan ska få föda, vilket inte är rimligt) så kommer mannen och kvinnan få ta olika konsekvenser av oönskade graviditeter.