Hjälp? Tankarna tar knäcken på mig...

Det är en rätt vanlig fas som man går igenom mot tonåren. Jag har haft samma tankar som dig när jag var yngre. Men om du känner att det blir för jobbigt så kan du inte prata med kuratorn på din skola eller något. Det kanske kan kännas lite svårt och så men det kan klart vara värt de. Försök sysselsätta dig med något som är kul så du får något roligt att tänka på också.

alla ska dö o förmultna, inte värt att vara orolig över det, ge dig själv en realityslap och gå vidare!

alltså de är lätt att säga så eller hur pigglaen men skulle du förstå så skulle du inte säga sådär.
Men jag kan ligga vaken och bara se mig dö i tankarna och jag försöker kasta bort tankarna men de kommer tillbaks. Och min mamma har jag alltid kunnat prata med men de går inte att berätta om de här... De blir så jobbigt att jag själv knappt orkar tänka på hur dumt de är med tankarna.. Nu tog jag tanken till mig och orkade skriva ner dessa rader..

Trixig-person3 F12

Det är väldigt modigt av dig att kunna dela med dgi av dessa tankar. För det är ju inte direkt vad du åt till lunch eller liknande. Jag kan lovadig att du kan även prata med din mamma om detta och hon kommer hjälpa dig så att det blir bättre för dig. för jag vet att du sitter i en jobbig sits. Men som jag sa tidigare att känner du att du inte kan prata med din mamma så gå till kuratorn på din skola. Hon har tystnadsplikt vilket gör att hon inte får sprida vidare det och det gör att det kommer stanna mellan er två.

Alla människor är på något plan fascinerade av det morbida, det lite skrämmande. Död är bland det mest tankesvindlande som finns. Det är skrämmande men oundvikligt, därför måste man på något vis acceptera den och bearbeta den som ren förberedelse antar jag.

tror nog att det är just i din ålder som döden ska bearbetas. när du sedan gått igenom alla dödsscenarion som du rimligtvis kan komma på, allt från att hoppa framför tåg, till att bli mördad av grannens hund eller förlora hela familjen i en tsunami eller bara någon i en brand. Då tippar jag på att tankarna lägger sig. Bara för att du kan tänka det betyder inte nödvändigtvis att du är kapabel att göra det. Personligen går jag just nu igenom scenarion om vad jag skulle göra om jag vann en viss summa pengar. Mycket trevligare än hur många sätt kan mamma dö på-fasen

Nu är de så att i början för ett år sen var de väl helt normalt men när tankarna dyker upp varje dag flera gånger så börjar de bli ganska jobbigt och tankarna försvinner inte, och nu vill jag helst dö för att slippa dom men då är jag rädd för att aldrig mer få träffa min mamma.. Och aldrig mer få hålla om henne igen.. I ett år har jag gått och tänkt på detta och jag orkar verkligen inte me de mer. och när jag vaknar gråtandes var och varannan natt för att jag drömmer och döden att ngn jag älskar dör att jag dör de är väldigt jobbigt..

om du känner att det e riktigt jobbigt borde du nog vända dig till ett proffs. det kan ju inte skada liksom.
går la å få gratis på något sätt om man är under 18 ?

Det här med tankar som fakkar med ens huvud har jag rätt stor erfarenhet av, har levt ett jävligt krävande liv psykikist o fysiskt, men har börjat lugna ner mej dom sista två åren.. på nått vis så hinner allt skit ikapp en...
Men just att begå självmord eller tänka i dom banorna, har inte varit min grej...
Men precis som mej har du fastnat i en tanke loop... träffa folk, skaffa hobbys, släng på dej ett par feta lurar med tung musik... snacka med folk om skitet, på så sätt så lättar du likson trycket på ditt inre.. funkar för mej...

Men nu ska jag förklara hur läget är:
Jo, jag ligger hellre hemma och tänker på det här än är med kompisar även om ajg försöker så går de itne att göra ngt, när jag försöker lyssna på musik blir jag bara ännu mera pajj och tankarna börjar ta över vilket brukar sluta med att jag stänger av volymen och bara ligger där med lurarna och tänker.. Och jag hade visst hobbys förut men jag går inte kvar på gitarren (slutade efter jag fick diabetes) och jag orkar inte gå till teatern även fast jag vill de. Och de blir jobbigt att inte orka göra ngt längre..

om du hellre vill ligga med dessa tankarna, så är det upp till dej, men om du vill förändra läget så förändra livsstilen med...FÖRÄNDRA LIVSSTIL'!
Fan ut med dej, börja gymma, om du hör dina tankar fast du lyssnar på musik så vet jag inte hur man ska hjälpa dej, då har DU, bestämt ditt tänkande, och agerande OCH vill inte ändra det!


Just D - Tvångstankar

Neej de är inte så lätt min livstil kan inte förändras jag lever begränsat, jag får inte gymma och hålla på med ngt fysiskt just nu..
Jag vill försöka få bort de men de är ngt som håller mig tillbaks, de är så jävla svårt att förklara, jag går verkligen ut med kompisar, försöker ha roligt med de blir ändå fan och tankarna kommer tillbaks och jag vill gå hem, jag vill itne brista ut i gråt inför mina vänner.

Alltså.. Det är bara du som kan ändra på detta.

"Jag vill försöka få bort de men de är ngt som håller mig tillbaks, de är så jävla svårt att förklara" Nej, det är inget som håller något tillbaka. Det är vad du har INBILLAT dig att det är.

När jag var yngre hade jag ett liknande problem. Hade tvångstankar om hur varje gång tänkte på min andning var tvungen att kontrollera andningen så jag inte skulle sluta andas eller dylikt. Nu i efterhand är det något jag sitter och garvar åt liksom.. Förmodligen kommer det bli så för dig med.

Det som har hänt nu är iaf att desto mer du funderar och tror att du kommer ha tankar om döden etc så kommer det bli så och i slutändan bli värre. Du har lurat dig själv att dina tankar om döden har blivit ett problem som du måste dras med, således går du och tänker på det hela tiden för det är något som du "måste".

Mitt tips är att du försöker göra olika aktiviteter så du inte tänker så jävla mycket. Spela något spel, kolla på TV, läs en bok, snacka med en polare i telefon/på MSN. Och varje gång du får upp tankar om döden osv så strunta i dom liksom. Det är något alla för eller senare tänker en del på sen släpper man det.. Fokusera på andra saker i livet

helt normal dödsångest. ALLA går igenom den förr eller senare. Jag har hade liknande tankar för ett gäng år sedan. Det släpper efter ett tag. Du kommer snart inse att du glömmer bort att leva det liv du har bara för att du e orolig över döden. Svårt att övgöra nu hur gammal du är..? Mycket kan vara hormonbaserat å du bara har det här som en rejäl katalysator.

Men men, gråt ut skiten, förklara för dina vänner hur mycket du tycker om dem. Gå ut å lev, du kan bli överkörd av en buss imorgon ;P

Som dom flesta säger är nog detta mycket normalare än du vill tro det är, och pga av det så byggs det upp i din hjärna hela tiden och blir värre och värre.

Håll dig sysselsatt till varje pris är nog det rådet jag kan ge.

Men om jag ska vara helt ärlig så borde du nog prata med en "riktig" person så som kurator eller liknande, ett internet forum kommer inte ha alla lösningar då vi inte har någon psykologisk utbildning.

En vanlig fas? skojar du eller, vem fan tänkte så här när man va 12 bast, då trode man inte ens man kunde dö.... gå te din skolsyster så kan hon vidareskicka dig.....

Som någon sa, det är nog vanligt..
Fan jag minns själv när jag låg och grät i min säng..
Tanken på att någon dog, och bara försvann skrämde livet ur mig..

Men det kommer gå över, så det är ingen fara :)

welcome to my world.
droger är en bra men tillfällig lösning

du måste gå igenom det helt enkelt, rakt igenom, försök inte dtöta bort det.. du ska dö, så vad? döden är livets vilkor, döden är bakgrunden som gör att vi kan fylla våra liv med något.. nästan alla skräms av tanken på döden och alla går igenom ångesten för den någon gång, du får gå igenom det tidigt, om du nu är 12 och det är såklart tungt.. du måste acceptera att det finns sakerr du inte kan göra något åt och sedan släppa dem helt enkelt.. och jag vet att det är lätt att säga men svårt att göra men så är det med alla stora frågor om självutveckling man måste sjäv gå genom elden för att förstå.. vägen är ofta svår med när man väl kommer till svaret så inser amn att det är det enklast tänkbara..
klychigt som det kan låta så säger jag som DegenereraD, inse att alla ska dö ch ta sedan vara på livet, prata med din mamma om dina tnkar och säg och gör sedan något roligt med henne, visa att du älskar henne och gör detsamma med dina vänner..

läste lite senare poster av dig nu och det låter som en vamnlig depresion, du är påväg in i tonåtren och det är väldigt vanligt under den tiden, det är bara att härda ut, det blir bättre hur dumt det än kan låta just nu.. gå och prata med kurator om det är för tungt och abolut om du tänker på att ta livet av dig, vilket ju är extremt ologiskt då det är döden som skrämmer dig för att du vill leva..

det bästa botemedlet mot depresion är aktivitet, det är svårt att komma igång men det är ett måste.. det är en ond cirkel, men blir deprimerad av att inte göra något och när man blir deprimerad blir det svårare att komma igång och göra något så man gör ännu mindre och blir mer deprimerad o.s.v o.s.v.. du får tvinga iväg dig själv på aktiviteter, rycka dig i kragen och bara göra det fastän det är svårt.. du behöver inte gymma bara göra något vadsomhelst där du rör dig lite och stimuleras.. din organism vill användas, kroppen och hjärnan hatar att vara passiva..

Det är ganska lätt att säga att det bara är en period och du kommer över det. Men är det så jobbigt som du verkar tycka så tycker jag inte att du ska bagtellisera (stava?) det, det finns folk som är grymma på att hjälpa dig med sådant, om inte annat så kanske du bara behöver få berätta om alla dina tankar för att få ut dem ur huvudet, så de inte bara finns kvar där och växer sig fast i den person du är.

Ser ut som mitt tankemönster, vad göra åt saken ? drugs! varje gång en tanke i stil med dessa kommer upp plockar du fram din lilla bong och låter verkligheten passera ut tillsammans med röken.

Ni som skriver om droger kan jag bara säga att de inte är ngn lösning eftersom jag är tolv...

Nu kom jag på en del saker jag missat:

De var för cirka ett år sen jag vill sluta bo hos min pappa men jag måste åka till honom varannan vecka.. Och de har varit rätt jobbigt eftersom jag är så rädd för min pappa att jag inte vågar älska honom på riktigt..
och visst säg att de är en fas men de har blivit mer på senaste tiden eftersom jag har gått igenom måååånga saker de senaste halvåret som har varit nedbrytande och en månad efter de första jobbiga som hänt så började drömmarna komma. Och ja de låter ologiskt eftersom att jag inte vill dö, men att jag samtidigt vill de eftersom tankarna kommer...
Och jag vågar inte prata med ngn om det här..

12?! har ni ingen skolkurator?=?

fan när man är 12 ska man leka med lego och softa med nyponsoppa framför tv'n!


Du har hela livet framför dig, lek med andra tankar och gör det jag skrev på rad 2.

Alltså, jag lever ett smått begränsat liv o kan inte va ute när jag vill eller göra saker när jag vill...

Sök upp någon snälla!

Det är precis vad du behöver och måste göra!

Det verkar nämligen som att detta inte botnar i självmordstankar längre utan något mycket djupare.

Jag ska försöka få tag på en kurator eller liknande..

Trixig-person3,

Det finns hjälp att få, det finns människor du kan prata med som kan göra det lättare för dig. Jag går igenom en jobbig sjukdomstid just nu och var hos en psykoterapeut idag. Det kändes mycket bra att få prata med någon och få några övningar som gör det lite lättare. Och jag kan lova dig att du inte är den förste eller siste som har sådana tankar eller känner på det sätt som du gör.

Jag har en kurator eftersom jag har diabetes men mamma Tackade nej till henne utan att fråga mig så jag har ingen att tala med

Trixig-person3 F12

det finns en kurator på varje skola som du kan gå och prata med

Jag tycker det låter som depression när du pratar om din ovilja till att göra något. Jag tycker att du borde prata med din mamma, hon kommer att lyssna. Har ni redan bra kontakt så är det inte något som kommer att förstöras av det här.

Du kommer antagligen känna dig lättad av att få ha delat med dig och sen kommer du att ha stöd.

Det pratet om att det är bara att tänka bort, så i teorin så stämmer det. I praktiken kan det vara väldigt svårt att göra det utan hjälp. Ta kontakt med mamma, kuratorn eller någon annan du känner att du kan dela med dig till.

ja det låter som det handlar om mer än bara vanlig dödsångest..

prata med din skolkurator, håll inte tillbaka något när du är där.. prata med din mamma också om du litar på henne..

är det diabetesen som begränsar ditt liv eller något annat? och varför är de rädd för din pappa? fattar om du inte vill skriva om det men de punkterna känns det som man måste ha kollpå för att kunna komma med råd utöver gå och snacka med någon om det..

din skolkurator ska du kunna gå och prata med utan att din mamma ens får reda på det.. hon/han kanske kan hjälpa dig att få kontakt med någon som kan hjälpa dig eller förklara för din mamma att hon måste ordna någon åt dig..

I min erfarenhet brukar KBT-terapi hjälpa. Har haft liknande tankar. Ta kontakt med vårdcentral och få en remiss till psykolog är mitt förslag.

Har haft ungefär likadant i en månad nu.... vet inte fan om jag pallar mer snart,det enda som får mig att inte tänka på det, är spriten..:/

Men ett år med bara dessa tankar börjar förstöra mig...
Tror inte de här är ngn fas.. Vi har även olika depression sjukdomar i släkten som manodepressiv. Anledningen till att jag vände mig till just Whoa är väl att jag inte har ngn annanstans, ingen att prata med eller så..
Ska försöka få tag i en psykolog elr liknande

Haha, sluta tänka på att dö helt enkelt. Eller om du misstänker att det ligger något väldigt stort bakomliggande psychogrejs så ta kontakt med en terapeut och var beredd på att få svar på frågan om 4 år.

Da_herbman P21
Så du tror ärligt talat att jag itne försöker få bort tankarna när jag ligger och gråter på nätterna för att jag inte står ut?

Jag tror du helt enkelt har en jävligt svag vilja, eller så har du ett genuint problem och då ska du fan inte daddla runt på ett forum utan ta kontakt med folk som kan hjälpa dig.

Trixig-person-
trodde inte att jag var ensam i världen om att känna såhär men det underlättar lite att se svart på beigt? att det finns fler.
jag har tänkt/tänker som du. ser framför mig hur jag ramlar ner för min balkong (10e våningen), bli påkörd, kör av vägen, blir ihjälslagen, kidnappad, skjuten, knivstucken osv.
ser hur jag tar mitt eget liv på alla sätt som finns, vem som hittar mig, hur ledsen min familj blir, hur allt jag kämpat för bara känns förgäves. ibland undrar jag varför jag ska bry mig om saker, kommer ju i alla fall att dö snart.
kan inte föreställla mig ett liv som gammal för att jag tror att jag inte kommer hinna bli gammal.
jag vill inte dö men tänkte ett tag att jag kanske skulle skriva mitt testamente, utifall. men det känds på något sätt som att det då skulle vara fritt fram för döden att göra slut på mig.

när tankarna kommer, tvinga din hjärna så gott det går att tänka på något annat. man vill gärna tänka på det länge o det är säkert bra att få ur systemet. men som du sa blir man utmattad efter ett tag o har man för svagt psyke kanske man gör något man inte borde. jag brukar försöka minnas hur jag tänkte som barn. då var man ju odödlig o klarade allt!

som folk säger, prata med någon. i alla fall testa. en gång! det kan inte skada.. många tycker att hypnos verkar knäppt men kan fungera när det gäller sånt här.

ställ aaaldirg en självdiagnos. då inbillar man sig bara grejer och accepterar sit tänkande o mående mer.

Jag har redan börjat skriva ett avskedsbrev för jag är rädd för att inte hinna eller inte hinna säga hur mkt jag älskar mina vänner och min familj ...

Hahaha, för helvete....

skit i folk som gör sig lustiga över ditt problem. fattar man inte så fattar man inte.

det är just DET som är det posetiva, försök vända hela saken rätt o gör saker du alltid velat o visa folk hur mycket du bryr dig om dem. självklart måste du få hjälp med detta o i stället för att skriva föreslår jag att du går o spenderar lite tid med din familj.

jaa jag vet att det stavas positivt!

Trixig-person3 F12
Jag tycker absorlut att du ska gå och prata med skolkuratorn eller en kurator på vårdcentralen! Det är klart att det kan vara en fas som går över men även om det är så så kan det vara bra att prata med någon kunnig för att komma ur det fortare. Mins när jag började få dödsångest, var i 6års åldern och det kom och gick fram tills jag var 20 och gick till en kurator. Det hjälpte värkligen!