Bergochdalbana!

Bergochdalbana!

Först och främst vill jag informera er om att det här inlägget kommer bli långt och det kommer nog inte bygga på särskilt konkreta känslor, utan mestadels invecklade snurriga tankar som alla garanterat har till och från - men som jag ändå känner att jag lär skriva av mig.

Jag vill klargöra att jag överlag är en glad person som älskar att umgås med mina vänner och sysselsätta mig på diverse vis. Jag är nöjd med mitt utseende, har stabilt boende/familj och lätt att få kontakt med folk (så ytligt sett lever jag ett toppenliv!) MEN... på insidan börjar saker och ting ske. På sistone har mina tankegångar kretsat kring ilska, frustration och besvikelse. Allt riktat mot mig själv. En krypande känsla säger mig att toppenlivet helt och hållet beror på min omgivning, medan jag själv inte presterar. Alla behandlar mig väl och jag är så jävla lyckligt lottad, men vad ger jag egentligen?

Min bäste vän jag känt i 8 år har det senaste halvåret glidit ifrån mig och vår kompiskrets. Han fann helt enkelt nya intressen som inte passade in. Nu umgås vi aldrig och han känner sig utfryst. Jag har aldrig vågat ta upp det, aldrig vågat säga förlåt. Förlåt för att jag aldrig tagit ställning och gjort någonting åt saken. Jag är man nog att inse mina misstag, men inte man nog att åtgärda dem. Skammen tar över.

En annan nära vän har jag också svikit. Han är inne i en jävligt deppig period som varat i 2 år, där han seriöst har tankar om självmord. Trots det lyckas jag på fyllan strula upp bruden han varit intresserad av ett halvår. Ångesten dödar mig, VAFAN är jag för vän. Han förlät mig och prisar vår vänskap, jag förstår verkligen inte. Jag förtjänar mindre.

Jag tar aldrig det avgörande steget in i förhållanden med flickor, för jag koncentrerar mig för mycket på vad folk runtomkring anser. Dagen jag insett att hon i fråga betyder för mkt för att jag ska orka bry mig om andras åsikter, är det försent. Alltid.

Senaste dagarna har jag bara velat slå. Slå, slå, slå vad som helst, vem som helst. Det rycker i fingrarna och nävarna. Någonting oklart vill bara ta sig ut. Jag har haft tankar på att börja på någon kampsport men jag är en born quitter. Fotboll, slutat. Innebandy, slutat. Pingis, slutat. Basket, slutat. Så fort saker tar fart och blir seriösa backar jag ur så fort jag kan.

Skolan finner jag ingen jävla mening i, bortsett från ett skriftligt intyg om mina kunskaper och högskolebehörighet. Medie-programmet kommer inte ge mig ett SKIT här i livet och min oseriösa inställning drar säkert ner de hårt kämpande elevernas. Jag känner att jag inte hör hemma, att jag bara tar upp onödig plats. Klasskamrater engagerar sig medan jag bara flyter med.

Mitt enda mål med veckorna är att på vardagar få slappa vid datorn mellan 18-02 och på helgen få supa. Jag har testat droger som jag vet har fördärvat min storebror, som nu sitter i fängelse. En storebror jag aldrig i princip gjort någonting för, trots alla hans problem. Jag älskar honom som fan och gråter för hans skull men har ingen aning vad jag skulle säga om vi sågs. God knows vad mina föräldrar skulle ta sig till om de visste att jag provat gå i hans fotspår. Jag har gjort så mkt dumt de inte har en aning om. De ser bara den välskötta sonen, samtidigt som jag äcklas av att leva en lögn. Båda mina äldre systrar har/ska utbildat/utbilda sig till välbetalda, viktiga yrken. Kraven är för höga. Jag kommer inte komma lika långt, det vet jag. Jag är och kommer förbli halvdan. Ett halvdant sladdbarn.

Jag har ingen hobby jag brinner för, ingen egenskap som står ut. Jag är en fis i rymden. Nu orkar jag inte skriva mer men hoppas att åtminstone någon kan få mig på andra tankar.

Även minimala problem är problem.