Kan man bojkotta julen med familjen?

nicklas-. been there , done that. jag har lagt fram allt väldigt sakligt, jag har skritit, jag har tagit hjälp av terapeuter i hur jag ska lägga fram det, jag har gjort de mesta man kan tänka sig. men de når tyvärr inte fram.

annars skulle jag inte ens överväga att bryta.

snara- jag har inga problem att vara känslokall. jag har dock problem med att inse att man står helt själv och tvingas aktivt bryta med sin familj

åderpåle- jissus..

Jag som tycker jag har problem med min familj, du verkar ju iallfall ha stora! :)

sweden- fast ändå , de som gnager i huvudet är hur jävla bra man har de. jag är vuxen, klarar mig ekonimiskt etc. jag har ett val jag kan göra. de var svårare när jag drog när jag var 15 kan man ju lugnt säga.

finns folk som saknar föräldrar helt, alkholister, föräldrar som dött, är rejällt psykiskt sjuka, folk vars föräldrar är kva ri kirg etc.
därför är de ju ett i landsproblem jag har.

Peppis F26

jag har nog inte bott hemma sen jag var 15 bott överallt i sverige, nu när jag blivit äldre hör dom av sig. Men vad fan man behöver dom inte nu heller kunde ju ställt upp innan allt gick åt helvete.

ye jag har också bott lite överallt sedan jag var 15 och undvikit dem i perioder. de har varit på väg att gå riktigt illa med mig men de har inte ens frågat hur man mår när de varit som värst. så fuck em.

Jag vill inte låta känslokall eller idiotiskt nu men det verkar som att du redan bestämt dig. Om du anser att kontakt med familjen oavsett hur det behandlar dig väger upp hur de behandlar dig så bryter du inte. Jag förstår verkligen att man vill ha kontakt med sin familj även om den inte är jättebra, men, så som de behandlar dig tycker jag inte det är värt det.

Jag skulle ha pratat med mina föräldrar först innan jag hade gjort något, sen skulle jag bryta med dem om det inte ändrades. Eftersom att du redan har pratat med dem så skulle jag gå dit på valfri annan dag och säga exakt hur jag känner och varför jag bryter med dem, ha allt färdigt och sedan bara dra. Om de tycker att du är "sur och grinig" så visa dem att detta inte är något du gör för att du är sur eller grinig utan för att du känner dig dåligt behandlad. Visa att du har planerat och tänkt igenom allt så de förstår att det inte är ett förhastat och ogenomtänkt beslut.

Lycka till! Av det jag har läst hoppas jag att du bryter med dem!

mat-- tack för ett konstruktivt svar.

Peppis

I see.. Förstår att det inte direkt känns som en lösning att snacka om det igen då. Men en grej jag kom att tänka på nu när du skrev om din farmor, kan inte hon vara en person som kan ta upp det med dem då? Hon behöver ju kanske inte ta väääärsta snacket sådär men bara.. initiera att hon tycker att dem är på dig lite väl mycket av vad HON har märkt/sett/hört/upplevt och så? Kanske funkar bättre om någon lite mer utomstående, men som ändå känner dem, tar upp det? Kanske inte alls är ett alternativ men kanske?

Jag hoppas verkligen inte att du tar åt dig av alla hemska kommentarer i denna tråd. Jag kan inte förstå hur trångsynta människor är. Bara för att dem själva har det bra, firar jul med en älskvärd och respektfull släkt eller har lyckats lösa sina problem utan större tjaffs.. Alla har inte den turen och tyvärr har vissa din otur. Jag tycker du ska säga att du har kräksjuka faktiskt, haha, för då lär dom ju inte heller envisas med att "ta hand om dig" eller så eftersom det smittar ganska duktigt. Så gör du en liten minijulskinka till din vovve och en lite större till dig och gottar er, bäst ni kan ensamma. Har du ingen vän som känner att julen är trist som vill hänga med er?

och en sak till...

"finns folk som saknar föräldrar helt, alkholister, föräldrar som dött, är rejällt psykiskt sjuka, folk vars föräldrar är kva ri kirg etc.
därför är de ju ett i landsproblem jag har."

gör inte din situation till något mindre värt! du mår ju uppenbarligen väldigt dåligt av detta och jag tycker inte det finns någon som helst anledning till att försöka ursäkta din situation i jämförelse med andra. det finns ALLTID folk som har det värre än en själv men det rättfärdigar ingenting, det betyder inte att du ska hålla god min och finna dig i din egna situation. du måste utgå ifrån att DU ska må så bra som möjligt och försöka få till det därefter. glöm inte det!

tack så mkt för de svaret, de värmde rejällt.

jag ska försöka prata me farmor, iom att hon inte riktigt är med familjen mkt (de har uteslutit henne rätt kraftigt) så vet jag inte om hon sett tillräckligt mkt av hur de kan bete sig mot mig (de brukar dessutom försöka hålla god min när andra är runt, fast de brukar inte direkt lyckas), men å andra sidan lyssnar hon och skulle säkert försöka säga ngt om jag tog upp allt detta med henne. hon är i lika mkt underläge som jag mer eller mindre i denna familj, men som sagt hon skulle knappast vara rädd att försöka ta upp detta med sin son, min pappa.

jag tar inte åt mig, jag skrev för att jag ville ha hjälp med hur jag skulle hantera detta för jag kände att jag redan tagit upp allt detta en gång för mkt med mina vänner (som säger bryt som sagt) och ville ha konstruktiv hjälp från folk som inte känner mig lika bra o kanske varit med om ngt liknande. så jag tar hjälp från inernet för vad de är. dvs både bu o bä.

har ingen jag kan hänge med på just julafton, men annars så är folk hemma i stockholm över jul så jag tänker inte vara själv efter just julafton.
hehe om de inte framgått så är min familj inte direkt mkt för att ta hand om mig (min mamma har varit i min lägenhet en gång på de 2 år jag bott ett kvarter från henne), men tänkte kräksjukan går ju runt så är väl en bra ursäkt. de enda som då gör ont är att jag inte kan ut o gå långprommis me hunden på julafton, och ska jag ngnstans på juldagen får jag försöka gömma mig (som sagt bor ett kvarter bort från dem..)

nu får jag bara önska att jag hittar en lägenhet snabbt o kan dra. som sagt får hålla låg profil tills jag hittar ngt , vill inte stå på gatan.

pah, ngn har de alltid sämre och ibland är de bättre att tänka så också för de kan lyfta än. så visst är de ett ilandsproblem :-)

ljug lite bara. säg att du måste vakta hunden eller nått.

hm..ja de är ju en annan variant. att hunden är sjuk skulle man ju kunna säga tex.

håller med PuGe! Ljug om det gör så du mår bättre! unna dej den skiten. sen gör du som alla andra å går ner på olearys på juldagen å super dig pissfull!

Död åt julångest!

//Yde - skål för fan!

hahaha juldagar i slöddertälje har jag undvikit sedan avenyns glansdagar.
känner ingen här att supa med på juldagen för övrigt hehe. så blir nog softande uppe i sthlm istället.

a fan, de då e de torrt (visserligen kanske man inte vill känna folk här heller).
Men hade ja vart hemma hade ja tvingat med dig ner på olearys för en juldags fylla :P

//yde - av softande tappar man väl inte minnet? ;P

hahhaha
nej urs, du får förlåta men södertälje är verkligen inte my type of town.

Peppis

ingen klandrar dig för att inte gilla Södertälje. det gör inte jag heller ; )

hehe
räcker att ha vuxit upp här

jag förstår det, räcker med att ha vuxit upp 4 mil ifrån :P

har du planer på att lämna din familj är det väl lika bra att du ställer dem ordentligt mot väggen först istället för att bara försvinna.. gå dit idag innan jul och ta upp allt med dem ärligt, utan att verka dömande på ett för offensivt sätt så att de inte hamnar i försvarsläge, visa hellre att du är ledsen än att du är arg.. visar de dig inte respekt och omtanke när du uppriktigt uttrycker ditt lidande så kanske du kan börja fundera på att vända dem ryggen.. lättare sagt än gjort men känns utifrån som det mest vettiga att göra..

kanske är det bästa att göra att lämna dem, det kanske öppnar deras ögon..

då utgår jag från att du har en korrekt bild av situationen vilket ju såklart inte känns helt självklart såhär utifrån..

nej har sagt innan att jag självklart är partisk. men om vi säger så här, jag har inte tagit upp ens en tiondel av vad som hänt genom åren.
eller, jag har inte nämnt ngt alls förutom vad som hänt senaste veckan konkret egentligen. har valt att inte ta upp konkreta saker, för de är inte ritkigt vad jag ville tråden skulle handla om.

som sagt innan i tråden har jag försökt tala med dem många gånger innan om hur jag känner, men får aldrig ngn respons annat än de tycker jag blottat mig (vilket lämnar mig öppen för mer mobbing) eller så ignorerar de de hela helt i stil med "vad sur du är, nu ser vi på tv"
de kommer inte spela ngn roll att ställa dem mot väggen eller göra ngn big scene av detta.

de enda jag kommer säga ------oooomm näääär jag får tag på en lägenhet----- är att jag inte vill ha deras lägenhet. att jag flyttar. och att de får reda på vart när flytten skett.

har precis ringt o fixat jobb fram till jag flyttar så oavsett så har jag iaf lite cash undanstoppat den dagen de sker. känns som de kan behövas om jag lyckas få tag på lägenhet i malmö (har inget körkort...ingen jag känner har körkort ..måste ta flyttlass ned isf)

har du tagit upp det som något slutgiltigt innan.. "jag känner så starkt att det är såhär att jag kommer lämna er imorgon".. kanske ger det någon slags effekt och om du ändå vill hoppa av deras skuta så spelar det ju egentligen ingen roll om det inte ger någon effekt..

enda jag menar är at det är bättre att lägga fram det innan rakt ut alla kort på bordet för att se deras reaktion, kanske är de inte fullt medvetna om allvaret trots att du pratat med dem innan..

har du provat att prata med dem en och en? kanske hamnar de i något slags omedvetet mobbingstillstånd när de är samlade.. behandlar de dig annorlunda enskillt än när alla är tillsammans? kanske kan det vara en väg..

tror iallafall att du kommer ånga det ifall du smyger ut ur deras liv utan att göra något väsen av dig på vägen ut..

Kan man bojkotta julen med familjen?

Nej, det är omöjligt.

joel- som jag skrivit innan i denna tråd så har jag tagit de en o en, tillsammans, lagt upp strategier med hjälp av kuratorer etc etc. så jag har nog försökt de mesta.
jag tror jag kommer ångra de om jag gör en stor grej av de o får samma respons som jag fått innan :-/
hehe
men man känner ju sig bäst själv. alla är nog olika. jag har inget behov av ngt big bang.

ok nä men då verkar du ju ha gjort vad du kunnat..

det är inte big banget jag ser som målet utan att lämna allting cleant och öppet så att man aldrig behöver börja undra om felet kanske ändå låg hos en själv och att man kan känna att man gjorde allt man kunde..

men har du gjort allt det du säger och verkligen verkligen kan säga till dig själv ärligt att du gjort absolut allt i din makt från ditt håll och varit fullständigt ärlig mot dig själv och din familj på alla plan så klipp banden utan ett ord om det känns bäst.. vill klargöra att jag mer talar om att du ska vara ärlig mot dem för din skull och inte för deras, känns inte som att du behöver ha någon direkt hänsyn till deras känslor om allt du skriver stämmer till 100% med verkligeheten..

Orkar inte läsa igenom tråden, men tycker du ska strunta i dom!
Sen de dära med hunden, det är en del utav din egna lilla familj?, kan dom inte acceptera att han är med så e de bara skita i det, om man har en dryg och galen, puckad lillebror är han fortfarande med?

Nu kommer folk gnälla, jämför hund och människa, men jag tycker att en hund ger samma kärlek

ye, som sagt har inte ens tagit upp en liten bit av verkligheten här så ngn respekt från deras sida finns inte o tala om.
mamma ringde nyss och jag svarar fortfarande inte.
för första gången i mitt liv känner jag att jag har noll ansvar att svara för att höra henne skrika alternativt helt ignorera vad som hänt.
vill bara lämna denna familj nu.
jag bor som sagt ett kvarter bort. de har min portkod. de kan komma och prata med mig när som helst. jag tänker inte ta något med min labila mamma över telefon.

har nyss varit o julhandlat och unnade mig allt jag vill ha på ett julbord o lite till. kommer bli en skön jul.

samy- haha
ja alltså på ett sätt kan jag förstå att min hund inte är en stillaliggande labrador retreiver. och han skäller på främlingar (inklusive min bror för min bror har aldrig lärt känna honom), ja, och han nafsar o försöker sno mat om man har ngt, ja.
men vår förra hund (dvs min mamma o pappas hund)var minst lika illa och där fanns de inte ens en debatt om uppfostran dessutom vägde den hunden 4 gånger så mkt som min på 6 kilo.

men har insett de senaste dagarna att de hjärntvättat mig rätt extremt mkt kring min hund genom de 3½ år han levt. de har alltid varit på mitt hundägande och min hund antagligen som en ventil att klaga på mig. get the fuck off.

jag skulle troligen inte ens vara vid liv utan honom. jag skulle iaf inte vara så här psykiskt stabil som jag är nu.

jag har inte brutit med föräldrar/syskon men med all övrig släkt på min mammas sida, vilket har lett till att jag inte kan vara hos min mamma på jul/födelsedagar/liknande, för några av dem är alltid där då.
Förutom att det gör min mamma ledsen när jag inte hälsar på när hon fyller år och så så fungerar det bra, har inte sett, träffat eller pratat med någon av dem på flera år, de existerar inte för mig förutom som hinder jag måste jobba mig runt när jag ska hälsa på morsan.

sålänge man skär ut dem ur sitt liv totalt så de inte kan ifrågasätta varför, bråka om det och så vidare, så är det väldigt, väldigt enkelt.

jag förstår ju däremot att det kanske inte är riktigt lika enkelt när det är föräldrar det handlar om, jag hade liksom inte någonting överhuvudtaget jag tyckte om hos dem, det finns ingenting jag saknar, för mig är det som om de aldrig existerat.
så skulle det kanske inte vara för dig?

misery- ne självklart inte, handlar ju mkt mer om att hitta självrepsekt för mig själv och inte låta dem trycka ned mig. de kommer alltid finnas som en del av min uppväxt och hoppas ju att detta kan vara temporärt, även om jag inte tror de.

hoppas kunna finna en balans där de inte utövar press på mig, och jag har ju försökt vara 70 mil bort utan att de funkat så att säga så vet att jag i nuläget måste klippa alla banden. men jag tänker inte klippa några band med farmor och de skulle förvåna mig om hon ser annorlunda på mig iom detta. men får väl vara beredd på de mesta.

Om någon i min familj, släkt eller bekantskapskrets dissar min hund så förskjuter jag dem direkt. Steppa upp och försvara din flock! Dina föräldrar låter som svin, och vad säger man? Dogs before hogs!

hahahaha
de roliga är att mina föräldrar garanterat kommer tolka att jag avsäger min relation med dem endast pga att de dissat min hund.
så ligger lite sanning i de hela. även om hunden som sagt är en väldigt liten del av de hela.

Jag har varit på andra sidan av vad du beskriver, eller ja, typ iaf. En familjemedlem bröt med resten av familjen för x antal år sen. Jag va rätt liten så jag hade liksom inte så mycket att göra med hela grejen (förutom att jag blev förolämpad helt utan anledning utav henne precis innan hon drog), så det är svårt för mig att säga vem som hade rätt och vem som hade fel. Det jag vet är dock att mina föräldrar inte alls förstog varför hon va så arg, eller varför hon sa att hon hatade hela familjen, hon hävdade att hon hade tagit upp det flera gånger, mina föräldrar hade aldrig hört det. Jag vet ju inte riktigt om det är lite som din situation att hon försökt men inte lyckats liksom, men de va knappast såpass extremt som att hela familjen mobbade henne (tvärtom, tror att största delen av familjen tyckte väldigt bra om henne, jag vet att jag gjorde det iaf.).

Det jag försöker säga är att självklart kan du dra, men jag tycker däremot att du ska va _väldigt_ tydlig med varför. Om det inte går att prata med dom så skriv ett brev där du nästan punktar de saker som gör att du blir ledsen, va väldigt sakligt med vad du skriver och försök inte att visa så mycket känslor (med andra ord, skriv inte "jag hatar er alla och vill aldrig mer se er" utan försök att hålla det till "ni gör mig ledsen när ni gör det här, det här, det här och det här"). Anledningen till det är inte för att göra dom en tjänst, utan för att då kanske dom till slut fattar vad dom gjort mot dig och det kanske kan lösas i framtiden på nåt sätt. Mina föräldrar vet knappt fortfarande vad dom gjort mot min syrra, då är det jävligt svårt att lappa ihop nånting liksom...

Lycka till, vet hur jävla svårt det kan va med familje-relationer.

tackar
jo jag har funderat på att skicka brev efter ett tag.
men inte innan,
jag känner verkligen att jag behöver en paus från min familj (dvs mamma pappa o lillebror.)

Gogaku: precis vad jag ville få fram fast du sa det bättre.. tror den där tydligheten är viktig om man tar så stora beslut gentemot andra.. både för en själv, främst för en själv, och dem, om man bryr sig om dem det minsta..

peppis: okej, jag behöver nog inte utveckla vad jag skrev sist, för det känns som du ändå ältat vad jag försökte fram hundra gånger.

jag har själv varit nära att bryta med min pappa bara för att han varit och emellanåt är ett riktigt ärkesvin. då har jag verkligen föreställt mig att det skulle bli värsta dramat av det hela och målat upp scenarier där alltid blir kaos och han gör mig arvslös. men när det sen väl kom till kritan kände jag inte alls för att göra en sån stor grej av det och typ säga " nu bryter jag med dig" bara för att det skulle få en massa konsekvenser och han då skulle kunna hota med en massa. jag tycker du gör rätt som bara ignorerar din mamma. vill du inte prata med henne behöver du inte, och tids nog så kanske hon fattar att något är fel och tar upp det, och då är det upp till dig vad du väljer att göra av det. och det är upp till dig att avgöra när du är mogen att säga som det är. det handlar kanske inte nödvändigtvis om att du defintivt bryter med din familj, utan mer om att du tar en paus från dem. och älskar dom dig så kommer dom ju inse hur jävla orimligt dom behandlar dig....

bryr mig verkligen inte om arv. de kommer ha bränt alla pengar de får av mormor och sedan farmor innan de dör ändå. vill de göra ngt sådant så får de stå för dem.
jag tror inte ens de behövs sägas "jag bryter med er", tror de är starka ord. om de vill tvinga fram ngt sådant ur mig får de vara att de blir en paus.

ja, jag tänker inte svara i telefon och prata med min mamma. min bror kom upp hit för ngn timme sedan och ringde på. vilket ju var bra. om de inte var så att han gjorde de för att försvara sig. och jag orkade inte säga ett ord.
innan han gick sa han att vi ses i kväll eller imorgon, men nu mer än ngnsin känner jag att jag inte vill utsätta mig för de.

ska de verkligen göra ont i magen hela tiden man är med sin familj?
nej. paus.

nu hoppas jag bara att jag får tag på en lägenhet för annars sitter jag verkligen i skiten.

peppis: det är ju det här som är baksidan av det hela. jag brukar alltid försöka intala mig själv när det är som värst att jag måste försöka sträva efter att göra mig själv mindre beroende av min pappa, just för att inte hamna i skiten, och försöka hitta lösningar där jag inte är beroende av honom, och det har alltid handlat om att hitta lösningar just för att kunna bryta om jag vill, därför att man då sätter hårt mot hårt, då kan dom inte komma och kräva att man ska umgås om man inte vill, just för att man har valmöjligheten att låta bli. så länge du är införstådd med vad du går miste om( om du nu tycker att du går miste om något dvs) så tycker jag du ska köra på. lycka till.

jodå, klart man kommer missa ngt, men som sagt förlorar mer på att stanna kvar i detta just nu.

ja de är sant man hade ju kunnat säga "mja jag kommer kanske på jul", men de är lite svårt när man bor ett kvarter bort. en del av detta handlar mkt om att jag var tvungen att bosätta mig i södertälje igen för att jag inte hittar lägenhet i sthlm.

hoppas och håller alla tummar för att jag kan de nu.

men även i malmö var de svårt o inte svara när de ringde och så vidare.

ah well.
vad ska jag göra med alla julklappar. bra att mamma o pappa drar till gran canaria på lördag, får dumpa allt där då.

Peppis
Tuff sits det där du har och i slutändan är det tyvärr du själv som får välja hur du ska göra. Att bryta med sin familj är nog inte det lättaste för de många även om man blir illa behandlad. Nu kan jag bara säga som jag själv tycker och förmodligen själv hade agerat:

Jag låter ingen behandla mig illa om jag inte får något ut av det direkt och inte ens det en längre tid. Och då är det först och främst jobb jag menar. Speciellt om pengabehov finns som gör att jag står ut med det. Less of the two evils.

Men när det kommer rent personliga och sociala kontakter då har jag hittills brytit med en stor del utav mitt forna liv. Så kallade kompisar som aldrig hör av sig kan jag lika gärna vara utan även i framtiden. Familjemedlemmar som baktalar en är bara familj på papperet. Och för att vara ärlig, jag saknar inte någon som vill mig illa särskilt mycket heller.

Att du tolererat den orättvisa behandlingen du fått utstå är starkt av dig även om många anser det nog vara svagt att inte sätta foten ned och vägra ta mer skit. Men nu har det kommit till den punkt att bägaren runnit även över för dig, min rekommendation är att göra en lista på fördelar och nackdelar med din familj. Av det du skrivit verkar det tyvärr som att det är mer nackdelar med dem än fördelar. Det du måste värdesätta är hur pass mycket värt är fördelarna för dig personligen och om de överväger nackdelarna.

Skulle min närmaste familj förolämpa mig, få mig känna illa till mods, såra mina känslor, jag skulle bryta med dem direkt.

Min biologiska far och min fosterfar har jag ingen kontakt med för jag klarat mig bra utan dem, min mor har funnits där för mig när ingen annan funnits för mig så jag ställer upp för henne trots att hon nuförtiden verkar finnas där för mina pengars skull. Den kostnaden får jag ta, för hon har inte haft det lätt med mig och hon övergav inte mig. Gränsen kommer gå definitivt om hon har någonting ont och säga om mig. Vägrar låta någon i min närhet som borde värna om mig trampa på mig. Älskar mor min av hela mitt hjärta, men jag älskar mig själv och mitt välbefinnande desto mer. Kanske är jag egoist, men jag är i alla fall inte nedtrampad egoist.

Så summan av kardemumman K... aka Peppis - har du modet och klarar av den självuppoffring om att skära av dig familjen så stanna hemma denna jul. Skulle jag gjort. Kan erbjuda mig som sällskap, men kommer inte loss från jobbet förräns vid midnatt så kanske ingen idé ändå. Så Killer får muntra upp dig.

Angående lägenheten, vem står den skriven på? Mormor? Snacka med henne om vad som händer och få henne skriva en testamente om att du får lägenheten alternativ skriva över den på dig nu. Eller skit i allt och alla och stå på egna ben.

Har personligen ingen släkt i Sverige längre och antalet vänner är få men sanna. Trivs bra gör jag med.

stort skämt att jag skulle få lägenheten (alltså mormors), den är mammas och hon vägrar ens låta mig ha kontrakt på den hehe. så nej. mormor känner inte igen mig, hon har hjärntumörer och är kraftigt dement så mamma är vårdnadshavare.
(tänkte bara avklara de först)

ja det handlar till sist om att vara en liten egoist och må bra. jag har också brutit med många vänner som behandlat mig som skit, även pojkvänner som gjort dito. och har inget dåligt samvete för att jag tog the high road och saknar dem ytterst sällan.

men, jag har som sagt haft problem med panikångest och depressioner , även maniska skov (ingen hemlighet här på whoa där jag spydde ur mig hur jag mådde när allt var som allra värst, nu mår jag galant och hunden har mycket med de o göra ), och de är svårt o veta vart detta beror på min familj, och vart gener spelar in, men det har helt klart spelat en stor roll i hur jag kunnat ta en massa skit under alla år.
jag är nog rätt skadad helt enkelt sagt, och även om jag är mycket mycket stark, smart och säker på vem jag är, så är 25 år av hjärntvätt plus gener inte ngt man kan stå emot så där superlätt.

jag vill ha kontakt med min farmor, och det räcker bra där.

vid midnatt sover jag :-)
men har inga som helst problem med att vara ensam just imorgon.

Peppis
Psykologin spelar även stor roll för att det fysiska ska reagera eller låta bli och reagera. Vem vet kanske familjens missbehandling? av dig har resulterat i att panikångest/depressioner utlösts. Av skuldkänslor att aldrig räcka till etc. Fuck föräldrar som får sina barn och må dåligt. Att bryta med dem kan vara till fördel och nackdel: fördel att släppa dig fri från dem. Nackdel: du kanske får panikångest/depression över att ha brytit med dem. Därför är det upp till dig om du vågar gå den vägen. För den är inte lätt och det kommer vara ensamt och oftast finns ingen återvändo. Men mycket och återvända till... eller? Berövad på din självkänsla, identitet, positivitet, energi etc. Om du ändå bestämmer för att gå, ta med Killer. Verkar vara en av de få som uppskattar dig och accepterar dig för vem du är utan några egentliga krav, annat än uppmärksammhet och kärlek vilket han även ger tillbaka.

hehehe God loves dogs.

jo är mkt väl förberedd på att detta kan utlösa panikångest, men min ångest är kopplad till realtioner och den kommer isf av att de inte låter mig vara (som de ca 40 telefonsamtal jag fått sedan i söndags). Men vi får se.
ja som sagt ingen aning hur mkt gener, min familj och annat spelat roll i hur jag mått rent psykiskt, men då jag innan bara lät saker växa inombords så har iaf panikångest en utlösande faktor. tror de är bra att vara uppmärksam på hur man mår, och sedan ca 5 år tillbaka är jag mycket medveten om detta och ser de inte som en svaghet.

Ensamt är de redan, känns bättre att tex fira jul med andra nästa år som verkligen uppskattar att man är där än detta. har sedan länge skippat andra helger och firade tex påsk med en annan familj under min uppväxt.

Peppis
Du skrev tidigare något i stil med att försöka fortsätta vara till lags men bli bränd gång på gång. Tror du de kommer och ändra sig utan konfrontation/något riktigt chockerande? Hur tror du de tycker om att bli av med sin enda dotter? De får ta skärpa till sig och ge dig den respekt en inte bara dotter och familjemdlem utan en människa flörtjänar.

Vet inte om det beror på traditionella dogmer att man måste vara vän med sin familj, speciellt under stortider, att man en gång per år begraver stridsyxan. Jag tar min stridsyxa med mig och hugger av alla elaka tungor som försöker snärja mig iaf.

Nu om någonsin är det dags för dem och tillgodogöra förolämpningarna från gårdagen om de vill behålla dig. Du har försökt och de har slagit dövörat till, deras tur och bevisa att de bryr sig om dig.

Återigen, jag kommer från rätt skadad bakgrund så jag är jag och du är du. Hoppas det blir bra för dig.

hehe ta din stridsyxa med dig du. jag brukar också göra de men slutar bara med att de är tre och jag är en.
nah inget kommer ändras om inget sker som är drastiskt. även om mamma skärper sig endast på grund av att hon tycker de är pinsamt att inte veta vad hennes dotter gör inför hennes vänner så är det ett steg i rätt riktning

Klart du kan skit i att fira jul med dem.

Din offermentalitet får mig för övrigt att kräkas julskinka.

ASUL tur att man som muslim slipper äta den äckliga julskinkan de kristna stoppar i sig! Tvi!

aa för det hade med mycket att göra..

asul- att vara martyr är bästa sättet. eller så har jag hanterats rätt illa.

Nu är det kanske lite sent med svar och någon innan kanske skrivit samma sak, jaja!

Bryt mönstret. Bara för att du inte är med i år betyder ju inte att du ska bryta kontakten helt med dom (såvida du inte vill det!). Säg bara att du kommer förbi en sväng/har andra planer i år.

Hade jag varit du hade jag nog tagit initiativet och bjudit över familjen på julehäng hos mig i så fall. Styrt upp julbordet, granen och allt bara för att kunna vara kvällens värd och därmed i en annan position än vad man brukar vara. Jag skulle själv vara nöjd med upplägget = allt dumt beteende skulle rinna av bara. Det är bra att vända på steken ibland, även om det är jobbigt är det bara en dag och då kan man göra det bästa av det. Ta kontroll! Förra året gjorde jag detta, då var det mor som inte ville vara med (så något ärligt kom ju fram av det!). I år firar vi inte heller ihop.

Men nu är det ju lite sent. Jag kom ut rätt tidigt med upplägget förra året, att vi inte skulle vara hos mor utan att jag och syster skulle stå för julekalaset. Var bestämda vid det också, att det vär där eller inget som gällde.

Ett litet tips bara.


För övrigt kanske du borde flytta hemifrån (mer än ett kvarter bort). Eller typ, orka utsätta sig för massa meck. Du trivs uppenbarligen inte med din familj, så bryt då. Släpp det. Bit ihop och lev vidare. Tyck bara inte synd om dig själv, för att tappa kontakten med sin familj är idag ingen big deal (tyvärr)/du kommer må bättre utan ifall du mår dåligt med. Din familj är bara människor som du råkar hamna med, behöver inte vara livsfränder.