Panikångest + socialfobi

Panikångest + socialfobi

Tjenare. Inte meningena att det ska bli en depp tråd även om det nu kanske blir det. men iaf..

Har snart lidit av social fobi och panikångest i 2 år. fick mitt första anfall när jag var hemifrån, alltså känslan av att dö. åkte ambulans in till sjukhuset.. trodde att det var ett astmaanfall då jag har rätt kraftig ansträngningsastma.. (hade åkt lite skateboard på skoj nån halvtimme innan anfallet också).. iaf.. kommer in till sjukhuset.. dom trycker i mig några tabletter som först löses upp i vatten. kollar min syreprocent genom nån klämma på fingret, allt var som det ska.. stanna där 3-4 timmar. sen åkte jag o min mamma till min mormor och sov.

själva anfallet var att jag fick kramper i hela kroppen, kunde inte gå, prata, röra på fingrarna eller andas normalt. läkarna kollade om det var epilepsi, men det var det inga tecken på. så dom sa att det var ett kraftigt astmaanfall.

det gick några månader, och jag kände hela tiden ett tryck i bröstet, fick stickningar i fingrarna osv.. svårt att andas. vi ringer till rådgivning och kollar med dom va det kan vara.. dom trodde det var biverkningar från min medicin, så då lugnade man ju ner sig lite. men jag kunde inte gå ut som förut.. det kom alltid smygandes då, kunde inte gå till skolan, vara med kompisar eller ha ett socialt liv.

efter en tid så bestämde sig jag för att gå till BUP (heter det så?) för att ta reda på vad fan det var för fel på mig. och vips så hade man papper i handen att man led utav KRAFTIG panikångest och social fobi (ungefär som torg skräck). Åkte till BUP 2 ggr i veckan, och varje gång jag skulle dit så utsattes jag för denna panik då mötet ägde rum i grannstaden. till slut blev det en vana att åka dit så det var inte längre ett problem. började känna mig bättre efter 3-4 månader av möten så jag slutade gå (fråga mig inte varför). allt kändes frid o fröjd.. men paniken fanns ju där som vanligt, bara att jag kunde kontrollera den nu. gick några månader, ångest, inte ångest, ångest inte ångest osv. Kände mig starkare för varje månad eftersom jag hela tiden utsatte mig för "faran". och så en dag bråkade mina päron rätt ordentligt, jag sms:ar min syster och säger att det är tråkigt hemma, så hon ber mig följa med hon och hennes sambo in till grannstaden för att storhandla.. kl var väl runt 6-7 hade inte ätit nåt på hela dagen, så kände hela tiden att min mage var upp och ner. påvägen in så kände jag hur det började sticka i fingrarna och att jag började andas tungt, och vips så fick jag ett lika kraftigt anfall som första gången. vi åkte o ställde oss på en parkering i närheten tills jag lugnade ner mig, syster kom bak till mig o satt där hela resan tillbaka. när jag kom hem sen så kände jag "nu är tillbaka på ruta 0 igen".. och så blev det.

allt började om.. satt hemma hela dagarna, isolerade mig totalt, förhållandet sprack mer o mer eftersom vi inte träffades så ofta, eller rättare sagt, inte gjorde nåt kul ihop.

och idag tog det slut helt. allt pågrund av att vi inte gör nåt eller träffas så jättremycket.

nu sitter jag här.. ledsen och arg på samma gång. och det jag undrar nu är:

vad kan man göra för att sakta men säkert, komma tillbaka till ett normalt liv. inte allt på en gång, utan en sak i taget. jag vet att det finns "behandlingar" mot panikångest/ångest/oro osv.. även massa piller man kan trycka i sig, men jag vill inte det. för det är inte fel på mig fysiskt, allt sitter i huvet.

knepen jag har klarat mig med genom dom 2 åren är att hela tiden ha någonting att tugga på. halstabletter och äpplen. när jag känner att paniken är påväg så koncentrerar jag mig på någonting annat (det är svårt, men det går) och tar en tugga i taget på mitt äpple. på det sättet kopplar jag bort paniken genom att göra någonting helt annat.

hur skulle ni gjort? eller vad gjorde ni? (om ni nu varit i samma sits).

blev mkt text nu, men känns skönt att skriva av sig.

just det. har ju självklart läst mkt om panikångest/social fobi osv så jag kan ju lite iaf. det jag läste var: om man får reda på att det var ett panikanfall direkt efter, av en läkare, så var det större chans att inte drabbas utav det. men i mitt fall fick jag bara orden "ett kraftigt astmaanfall".. så jag har ju på sätt och vis gått runt och oroat mig i onödan efter att få flera astmaanfall.. hade jag fått reda på att det var en panikkänsla, och att jag INTE var påväg att dö så skulle jag kanske inte haft detta just nu. eller jag vet inte... nu skriver jag bara massa strunt känns det som.

någon mer som har detta?