Förlorade vänner

usch hur många som helst
vet inte var jag ska börja ska fundera

låter tråkigt det där usch

Klart det är segt som fan men samtidigt är det saker som händer, försöker man göra nåt åt det själv kommer det bara bli värre. Ingen har sagt det bättre än Fille:

Tiden tar mig iväg
A den tar mig iväg flashbacks
Går tillbaks till den tid som var
När jag får flashbacks

Av en bild, av ett ord
Jag kan få're när jag minst skulle tro
Går tillbaka då jag minns vad som gjorts
Kan inte fly're för'e finns i-nu-ti mig
Ett skratt, en plats, en dyster ton kan
Påminnna mig om en viss persons namn
Och om en viss persons sätt
Shit va jag saknar vissa personer fett
Fast det é en del av att leva
Att saker ändras å're é skevt å acceptera
För allt vi gjorde å sa
Å alla löften vi gav varann é tomma idag
Gammal vänskap jag tänker på'ren då å då
Ler åt minnen av sån't vi hitta på-då
Vitt när vi tugga fett, den tid jag saknar
Beaten den tog mig tillbaka

verbose on point där..

Yep, men en som påminner mig om gammal vänskap är Tredjelinjen - Någon annans.
Gammal men bra.

Jag var vän med en tjej som helt plötsligt visade sig vara kristen och tyckte det var så underbart att jag tyckte det ar okej. Många andra valde bort henne direkt.
Det var bara det att hon hade hela sitt liv planerat och blev sur när det inte blev som hon ville. Krävde att man skulle vara tillgänglig på mobilen 24 timmar om dygnet. och sen började hon tycka synd om sig själv för att hon rakade håret och lyssnade på musik hon inte gillade när hon var yngre för att smälta in och det blev liksom ett fördömande av oss hennes vänner som hon som vuxen fast jag inte ens kände henne när hon rakade av sig håret. hon började lovorda att vara svenne och skaffade sig ett medelklassjobb och blev mer och mer fördömande och sen brukade hon skryta om hur mycket bättre hon var när man berättade att man gjort något framsteg i skolan eller på jobbet så hade hon ju gjort något fan så mycket bättre jämt. sen gled vi isär av massa skäl även pga av mina misstag.

men jag saknar henne, hon var ett tagen av mina bästa vänner.
Men jag minns oxå när jag bodde med henne och hennes kille några månader
de hade sex och blev besvikna när jag ljög och sa att jag inte hade hört dem och hennes kille
suck

hennes ex var en riktig fascist som försökte bestämma när jag skulle få sova och en gång lurade han i mig kycklingben när jag var vegetarian.

Jag hade två kompisar, den ena spöade upp den andra, den andra tyckte det var vettigt att kniva ihjäl den ena; jag förlorade den ena vännen och sa upp bekantskapen med den andra.

I somras förlorade jag ytterligare två kompisar, båda knarkade ihjäl sig.

Nu tänker säkert nån "men det var inte ditt fel" men faktum är att jag kommer aldrig sluta fundera på om det faktiskt inte fanns nåt jag kunde ha gjort. Om jag hade varit med på festen hade jag kanske kunnat avstyra bråket, om jag engagerat mig i att få polarna att sluta knarka kanske de hade lagt av osv. Probably not, men "what if"-tankarna finns där och kommer alltid att göra det.

Egorius
fy fan vad hemskt :(
hur fan då avstyrt, ville du dö själv? nej just det...

hoppas du får hjälp att bearbeta det där för det är svårt att göra själv...

Alla går vi olika vägar, finns alltid trevliga människor vid vägkanten

Sant, alla har sin egen vilja, oftast.

Glöm aldrig bort att just du är vännen någon förlorat.

Egorius P30: det där med festen behöver du inte alls skylla påå dig, kunde ha hänt vilket dag som hellst....och vill man inte sluta knarka själv så kvittar det vad polare, familj osv säger!

Även fast Du har hört det en miljon gånger kanske du borde höra det ifrån någon som verkligen har en betydelse för dig. Snacka med någon, säger inte att du ska, men att bära en sådan sak är väldigt jobbigt kan jag ens försöka förstå.
Jag har själv ingen aning. Men jag kan ju försöka tänka vad jag skulle gjort i din situation. Jag skulle snackat med en terapeut.

Snapphona, Idiot
Jo, mitt sunda förnuft säger precis som ni, men samtidigt kan man ju inte backa för allt som är farligt. Jag har gått mellan ett par slagsmål, tricket är väl att göra det innan det gått för långt. Ang. knarkare så är det väl lite värre, där måste de ju själva verkligen vilja. Det jobbiga är att iaf den ena killen verkligen försökte. Han hade just gått rehab, fått jobb och vi skulle haft gemensamt 30-årsfirande bara några veckor efter datumet han dog.

Ja ja life goes on. Tupac får va min terapeut Viic ;)

Ok inte alls kul...men som viican sa, försök snacka med nån! det är inte roligt att förlora en nära vän, har själv gjort det, har iuförsig hållt det mesta inne...

Egorius P30

JA! Tupac i mitt hjärta för alltid! <3

Jag har oxå gått emellan i massa bråk mm och utsatt mig för livsfara sen jag var jätteliten men det var inte så smart. För det ledde bara till att jag gick sönder och vr intre nytta för varken mig själv eller andra.

Självklart ska man ha civilkurage men man måste oxå göra en avvägning oxå
man ska tex inte köra efter en rånar bil med beväpnade män speciellt inte när man har en 6 åring i sin bil...

man ska inte gå emellan två höga personer som slåss med vapen mot varandra

Min barndomspolare fick för sig att säga upp bekantskapen med mig för några år sedan. Detta då han träffade min dåvarande gymnasieklasskamrat. Dom fattade tycke för varandra när vi umgicks alla tre, men sen startade skitsnacket mellan dom - om mig, till slut frös dom ut mig och hörde aldrig av sig mer. Så tråkigt, speciellt när jag och barndomskompisen där haft så mycket kul genom åren, och så helt plötsligt tas han ifrån mig av någon som, i princip, "hjärntvättade" honom.

Brukar ibland, innan jag håller på att somna om kvällarna, undra hur han har det, vad han jobbar med, om han skaffat lya, om han ens överhuvudtaget lever.

Jag hatar det så.

De var kompisar från förr, vissa lyckas andra dör

Xelly:
Hatar den låten, just för att man bli påmind.

DoktorDöd Ja men det är ju så.. folk är så jävla upptagna med sig själva och folk förändras. Åren går och inget är som de var när man var yngre..

Jag tog faktiskt kontakt med en gammal barndomspolare, ringde upp han så träffades vi tre gånger typ sen sa han att han skulle ringa mig men de gjorde han aldrig så då kände jag att de inte var någon idé.

Människor som man inte längre umgås med kanske stannar bäst i det kapitlet av ens liv som man delade med dem. Jag saknar inte rent konkret gamla vänner, jag saknar allt det roliga vi gjorde tillsammans. Vilket kan återupplevas med nya vänner, och nya intryck.

Jag förlorade min barndomskompis då det blev ett triangeldram och sen flyttade han utomlands och vi har setts några gånger efter det, men nog fan saknar jag honom som fan. Brukar tänka mycket på honom, men livet går vidare...

conspicuos: Good point!

alla kompisar jag mist har jag mist av precis samma anledning. dom har börjat ta mig för givet och förväntat mig att jag alltid ska ställa upp på dem, men aldrig kunnat räkna med dem, vilket lätt till att jag känt mig utnyttjad. sen när jag sagt ifrån och tagit upp det hela har de lyckats maninpulera mig att tro att dom tänkt ändra sig, bara för att falla in i samma mönster igen rätt snart. överhuvudtaget har jag sällan fått gehör när jag sagt ifrån, utan då fått höra att jag är löjlig, överkänslig etc, men när jag behandlat dem på samma sätt har de alltid förväntat sig att jag ska be om ursäkt.

nu har jag dock för gott gjort "slut" med två av dessa vänner, och även om jag saknar dem rätt mycket känner jag inte att det är värt det. jag mår bara dåligt av att vara kompis med dem då de är nyckfulla och oberäkneliga, och jag inte känner att jag kan vara mig själv med dem.

medoria F27 : Känner igen de där med att ta människor för givet, fruktansvärt störande när folk håller på så....spec när man känner att man gett dom så jävla mycket så får man bara skit i slutändan ändå, men det ska väll vara så antar jag :S

IDIOT P22

spec när man känner att man gett dom så jävla mycket så får man bara skit i slutändan ändå, men det ska väll vara så antar jag :S

Nej ffs, så ska det inte va. Omge dig bara med människor som ger mer positiv energi än negativ... och se till att du står för positiva vibbar till dina vänner. Alla kan ha svackor men man får väl göra nån sorts totalbedömning. Om man i ett halvår känner "åh nej" när personen ringer så kan det va läge att dumpa.

Nej det ska inte vara så...men det är så ibland, kanske jag som har taskiga erfarenheter, vad vet jag =))
ja svackor har jag med, jag är inte alltid den lugna/snälla kompisen men jag ställer fan upp när de gäller i dom flesta fallen, känns inte alltid som man får samma "backning" tillbaks bara :S

heltidsjobb o familjeliv har tagit dom flesta av mina vänner

Kan inte känna att jag direkt förlorat några vänner faktiskt, det finns ju folk som har förändrats till det tråkigare som jag inte längre umgås med. Men jag har aldrig sett det som en förlust.

Däremot finns det ju jävligt många människor som jag önskar att jag lärt känna bättre.

Förlorade en barndoms kompis i en snöskoter olycka för några år sen, han körde igenom isen och drunkande
1 år senare dog en annan barndomsvän i en bilolycka omkommen med 2 andra pojkar..

Har dock inte sagt upp vänskapen pga ett bråk osv, bara förlorat kontakten eftersom dom flyttat osv, tror jag ska gå o ringa ett par telefonsamtal på engång ;p

viic menade inte så, typ dödsolyckor. Hon menade mer... vänner som tagit andra vägar p.g.a bråk och missförstånd.

Har inte förlorat vänner så, men har tappat kontakten med väldigt många.

Jag hade en "god" vän som jag förlorade pga mycket missförstånd till en början som ledde till slagsmål! Vi bråkade rätt mycket och tillslut blev det väl nog för båda!
Hon är en person jag idag aldrig skulle umgås med igen, så i vissa fall är det väl till det bättre!
Vi är i samma umgängeskrets, men vi tittar/pratar inte med varandra överhuvudtaget!

Även om jag kan sakna den vänskapen vi hade ibland, så har jag efter allt som hänt lärt mig vilken människa som döljer sig bakom hennes fasad och det är ingen trevlig syn, därför är det så lätt att ta bort den där sakna känslan!

Nu har jag bara underbara vänner, vänner som ger energi istället för att ta!
: )

Som hedde sa, att det var inte riktigt det där med bortgångna vänner som jag ville att den här tråden skulle handla om, men det är intressant att höra om sådant mer.

Människor som man inte längre umgås med kanske stannar bäst i det kapitlet av ens liv som man delade med dem.

Det var något jag fastnade för.

Det är ju bara dom viktiga som finns kvar i livet, oh vad bäst dom är!

Det skulle va kul att veta nääär man har hittat sina riktiga vänner ungefär...kanske inte finns nån viss ålder? för folk kommer juh och går hela livet antar jag...

idiot: jag är 27 och har en kompis som hängt med sedan gymnasiet, och ett par från högstadiet. det är nu jag börjar se vilka som nog kommer finnas där genom hela livet, oavsett om jag flyttar eller liknande. för det är oftast saker som flytt och ändrade levnadsförhållanden som gör att man glider isär eller förlorar kontakten.

medoria F27: kan tänka mig att man märker första gången runt 25 (med tanke på att det sker en hel del förändringar i allmänhet mellan 18-25)...jag har börjat märka vilka polare som är vilka...men hittar man en bra polare så är de det bästa :) mitt "kärngäng" har ändå hängt ihop i över 10 år nu och vi ha fortfarande lika kul även fast irritationer uppstår ibland, men det är väll i princip omöjligt att undvika =))

Jag är inte gammal, men jag har ändå upplevt ganska mycket när det handlar om kompisar. Jag har varit med om vänner som svikit, stöttat & omkommit.
Men redan nu, när gymnasiet kommit, har man märkt tydligt vilka som stannar kvar trots att man lär känna nya människor.

En vän till mig har svårt att lära känna nya människor, så hon har hängt med mig länge, men när det gick så långt att hon bytte skola, för att hon och jag glidit ifrån varandra.. då fattade jag vilka mina riktiga vänner var. Oavsett om man har kännt dem i 10 år, eller i 1 år. Klickar det så klickar det.

av erfarenhet kan jag säga att när man gått ut skolan märker man rätt snart vilka man egentligen inte har något gemensamt med, och det är oftast därför man glider isär. det finns liksom inget som kan hålla ihop vänskapen, för det funkar inte i längden att vara vänner bara för att man alltid varit det. sen kan ju det vara rätt jobbigt att acceptera det, men tyvärr är det en del av livet.

"pour out some liquor"

Nyligen förlorade jag en kille som var som en bror för mig.
Han var upprepade gånger otrogen mot sin flickvän som var världens finaste och lojalaste, vidrigaste av allt när han knullade andra när hon låg på psyket för depression.
Kände mig tvungen att till slut berätta för flickvännen även om det inte var min bizniz och säga upp kontakten med svinet.

Primusc: du har iuförsig rätt men å andra sidan ska man inte lägga sig i andras förhållande, fast ibland kanske man måste de ändå antar jag...

Primusc: du har iuförsig rätt men å andra sidan ska man inte lägga sig i andras förhållande, fast ibland kanske man måste de ändå antar jag...

Nej du har en poäng där, men vid två tidigare tillfälle hade jag försökt förklara för honom att han inte kunna hålla på så här och att han måste skärpa sig.
Var faktiskt jävligt svårt för mig att gå till hans flickvän o berätta det, men tyckte att hon hade blivit så jävla illa behnadlad att hon var tvungen att få veta.

Killen har för övrigt Whoa och hoppas att han läser det här :)

Primusc: Alltså det är ALDRIG din sak, men det var väldigt snällt av dig att berätta för tjejen hur det låg till, även om du visste att det skulle kosta dig er vänskap.

hur bra kände du tjejen?

viic
Om man ser att någon blir fysiskt eller psykiskt misshandlad är det klart som fan man ska lägga sig i. Empati kallas det. Du skulle vilja att någon gjorde samma sak för dig.

Hoppas ni orkar lasa da det ar lite slarvigt.



Tankar tillbaks alltfor ofta... pa kompisar o vanner som man har kant fler ar men sedan glididt isar.. .:(
HAr bott cirka ett ar utomlands (argentina, sa langt man kan koma fran sverige) och fatt fantastiska vanner, vanner for livet, men aker hem om 2 manader o kommer inte se dom pa misnt 2 ar iaf, har manag vanner har som jag inte ar nara med men kommer enda sakan som fan nar ujag aker hem med kunskapen att jag inte kommer se dom igen..,. :/

Ja det är iför sig självklart.

vidrigaste av allt när han knullade andra när hon låg på psyket för depression.

Trodde det stod att hon var otrogen när hon låg på psyket.

Sorry!

Det är intressant hur alla skyller ifrån sig hela tiden som om allt vore den andra personens fel.
Jag kan slå vad om att flera av er varit fi**or själva och att ni egentligen blivit dumpade.

Men vänskap är inte vänskap om den tar slut.

Va fan jag har mina vänner och även om vi lackar på varanndra ibland så slutar vi ju inte umgås för det och jag blir heller inte vän med folk som är ett jävla ägg heller...

Ni lär ju ha dålig personkänndedom om ni blir att tycka illa om era vänner sen..!? Jag har aldrig blivit att göra det.. ALDRIG...

Ni lär ju ha dålig personkänndedom om ni blir att tycka illa om era vänner sen..!?

Men vad fan, du har väl ingen som helst aning om vad som har hänt mellan dem & deras vänner?
Att du har bra kontakt med samtliga av dina vänner är helt underbart. Men din sanning är inte allas.

jag får dra min snyft historia då.

hade en jävla massa vänner men fick social fobi och panikångest för ca: 1.5 år sen nu.
tappade kontakten med alla vänner förutom två. en av dom umgås jag fortfarande med varje helg. den andre snackar ja med över msn ibland och vi säger alltid att vi måste träffas snart igen (han är min bästa polare från förr) men jag kan aldrig ta mig modet tillfånga och träffa honom o göra något pga av fobin och ångesten.

så med andra ord tappade ja alla vänner och har bara modet att vara med 1 av alla och de är ifall vi är hemma hos mig.

Vad är det med människor & nostalgi?
det är väl klart att man önskar, att det kunnat slutat lite lyckligare i vissa fall.
men är inte nya infallsvinklar & nya intryck bättre än gammalt skräp...