Jag är helt slut...vill bättra mig men jag orkar bara inte!

Det du måste göra, och det som hjälpte mig, är att inse att du enbart gör det för din egen skull.
Passa på att sköta din skolgång innan du vaknar upp och inser att du måste skriva in dig på komvux.
Så jobbigt är det faktiskt inte med gymnasiet, om man inte har "riktiga" förhinder. Lathet räknas inte.

Jag kan relatera väldigt mycket till det du skriver. Jag va i nästa samma problem, men jag gick ett år på IV och sen 6 månader på gymnasium till jag hoppade av. Vilket va ett svårt beslut, även om jag ville hoppa av så visste jag att livet inte funka så.
Men med lite tur och många MEN så lånade min mamma pengar till mig så jag kunde flytta till Chile och starta företag. Nu snart 3 år senare så äger jag 2 företag har flera anställda.
Många tror att folk som inte går i skolan är dumma, men jag ser mig själv som ett levande bevis på att det inte är så.
Jag brukar alltid säga att det handlar om att skräddarsy sin tillvaro och göra det man brinner för.
Jag tror nog ingen kan få dig att hitta glöden, du måste fråga dig själv vart du vill komma i livet och sen gå på den vägen.

Jag hade en sån där period under 3 års tid, gick handels 1a året och där valde jag att bara läsa kärnämnen av den anledningen att jag ville byta men det gick inte för tillfället, började 1a året på barn & fritid.. lite bättre, fortfarande inget sug på skolan öht men jag klarade mig undan IG och fick en del betyg som MVG och VG. 2a året var jag riktigt less, under den här tiden har jag jobbat drygt 1år som deltidsanställd, motivationen i skolan var låg, när jag försov mig fick jag sådan ångest så jag inte ens gick till skolan och denna ångest byggdes upp och la sig som en klump. Pratade med kurator och diverse på skolan, vilket hjälpte mig till viss del. (har förövrigt sömnproblem, vilket är en stor anledning till varför jag vart så less)

Men, under sommarlovet nu till 3an så verkar saker ha förändrats, vet inte varför men jag kommer i tid. Gör det jag ska, är motiverad och allt där emellan.. mja, vet inte.. gäller att du får reda på dig själv först.

börja bekna plattor & röka hash, så skiter vi i allt tsm? :)

Jag hade samma problem som dig, och hoppade därför av andra året. Skillnaden var att jag hade allt jag behövde förutom matten. Matte gick bara inte, lyckades fan aldrig få G i det! Så jag gick 1.5 år på IV, och hoppade av. Just nu är jag arbetslös, får gå på soc och det ända som får min vardag någorlunda rolig är att supa mig full på vardagar. Trust me, det är värt om du klarar av din skolgång. Gör allt vad fan som krävs för att få slutbetygen. Det är allt jag kan säga. :P

.. Jävla hiphopare.

Jag kan relatera väldigt mycket till det du skriver.

Jag hade en sån där period

Jag hade samma problem som dig

Haha :)

Vad vill du bli när du blir stor?

Jag var också skoltrött, och jag sket i ganska mycket (förutom ämnen jag faktiskt var duktig på) och detta är något jag ångrar som fan idag.

Detta är bara en yttepytte del av livet så kämpa dig igenom, det kommer vara värt det sen när du faktiskt har lust att plugga och ska söka till högskolan. Du vill inte om 2-5år vara tvungen att plugga upp massa skit du ALLTID varit trött på för man blir tyvärr inte mer sugen allteftersom. Det är helt enkelt bara nått du gör för dig själv för att kunna leva det liv du sedan kommer att älska...

När ska Mammor börja förstå att det där eviga tjatet dödar all energi och framtidstro man har`?

När ska Mammor börja förstå att det där eviga tjatet dödar all energi och framtidstro man har`?

+1

När ska Mammor börja förstå att det där eviga tjatet dödar all energi och framtidstro man har`?

Håller verkligen inte med.

Drar ingen slutsats eller så, men det mesta du beskriver får mig att relatera till diagnosen ADHD/ADD. Behöver ju självklart inte vara så att du har denna diagnos men tycker helt klart att det i ditt fall vore värt att kolla upp.

Mitchy, varför inte? Dem kan bara tjata till den grad att man förstår att det man gör fel, tjatar man ytterligare bringar det bara ångest och diverse och problemet blir större än det kanske var ursprungligen.

Dvs, det måste komma en vändpunkt från en själv.. folk kan säga precis vad du ska göra men du kommer inte göra det förrän du själv faktiskt bestämmer dig för det.. period.

DMAt
Förstår din tankegång. Om min mor t.ex. hade bestämt sig att fullständigt skita i mig, som nybliven tonåring - hade jag nog gett upp totalt. Jag är numera glad att hon försökte hårt och visade mig kärlek(ja, jag tar detta dels som kärlek) & vägledning.

Jag håller inte med, men kan förstå att andra gör det. Tyckte det var jobbigt då att jag inte kunde få sova i fred trots att skolan hade börjat, men det ledde till någonting bra och hon fick fram sitt budskap.

Har aldrig påstått att stöd och tjat inte lönar sig, inte det som är poängen heller. Du som individ i ett sånt här fall måste själv välja vad du vill göra, du måste hitta vad som är bäst för dig. Din morsa kan inte skrika på dig varje dag och ta upp all sin energi på dig, som dessutom smittar av sig på "dig" (som redan känner sig värdelös för att "jag" inte orkar) så att säga. Det gäller att hitta en vändpunkt i sig själv, och först då kan man ta till sig detta att det var jätte bra att hon tjatade och tjatade.. men det kommer ju inte fram förrän du själv inser det & bestämmer vad du vill göra.

Oftast så väljer man också att göra tvärtom mot vad folk säger åt en av göra.. vilket leder in till en annan diskussion, men hur som.

Jag menar bara att han/du/personen/individen sig självt måste hitta en orsak till varför han/hon vill göra det, annars försvinner lågan bara mer och mer..

Förstår du vad jag menar, tjat och hjälp på vägen är jätte bra.. men att tjata (när han redan vet att det kanske inte är "rätt") kommer knappast hjälpa han, då han mest troligtvis inte känner sig särskilt nöjd med sig själv av just den anledningen att han skippar skola och diverse.

DMAt
Då är det bäst att sätta sig ned med sin mor(alternativt far, eller vad det nu kan vara) och ta en redig diskussion angående sitt "problem" och förklara hur han/hon känner.

Då skulle jag tro att "tjatet" minskar då han faktiskt går gymnasiet vilket inte är obligatoriskt. Dessutom finns det alternativa lösningar som ett sabbatsår, som att få en nystart. Istället för att få tusen ämnen som man inte verkligen vill studera och få en stressig vardag. Möjlighet till att lägga upp en plan med, det finns ju alternativ om man enbart letar efter.

Bra stycken:

Oftast så väljer man också att göra tvärtom mot vad folk säger åt en av göra.

Jag menar bara att han/du/personen/individen sig självt måste hitta en orsak till varför han/hon vill göra det, annars försvinner lågan bara mer och mer..

Du som individ i ett sånt här fall måste själv välja vad du vill göra, du måste hitta vad som är bäst för dig.

När ska Mammor börja förstå att det där eviga tjatet dödar all energi och framtidstro man har`?

Att morsan skulle vara roten till problemet för att hon aldrig tjatade på en har man ju hört förrut, men när det är fel av henne att faktiskt tjata, då börjar jag undra vart problemet egentligen ligger någonstans...

DMAt

tjatar man ytterligare bringar det bara ångest och diverse och problemet blir större än det kanske var ursprungligen.

Då kan man tala om det för föräldrarna, dom är trots allt inga tankeläsare och vet med största sannorlikhet inte när ens barn börjar filtrera "tjatet" som något dåligt, förstå deras frustration också, dom hade nog gjort bättre ifrån sig och hjälpt barnet på ett bättre vis om dom fått med en manual vid födseln, men verkligheten är annan.

Självklart ska man berätta för föräldrarna, när jag har sagt annat? Men alla kanske inte har den möjligheten eller "öppenheten" i hemmet ens, enkelt för dig att dra slutsatsen DoktorDöd att alla kan berätta öppet för hur dom känner =)

Jag tänker inte lite större bana än just "prata med föräldrarna, klipp dig och gå till skolan"

Mitchy, Absolut men sabbatsår och diverse är knappast det roligaste & dessutom tappar man ju ofta ännu mer motivation när inte har något genuint intresse av skolan =)

Det finns en massa sätt, men jag anser helt klart att det är upp till han & det har alltid varit han.. so to speak

Men att prata med föräldrarna är helt klart en av grejerna man borde göra om alternativet finns, men som jag sa ovan så försöker jag gå utanför banan att man har världens bästa föräldrar & en omgivning som lyssnar till vad man säger =P Det kan ju vara världens undergång om ens barn hoppar av skolan t.ex

Då kan man tala om det för föräldrarna, dom är trots allt inga tankeläsare och vet med största sannorlikhet inte när ens barn börjar filtrera "tjatet"

Alltså, jag menar förståss inte att allt tjat är dåligt.

Men jag kan bara titta på min omgivning och se att för många som har lite "stressigt sinne" eller lixom det går rätt tugnt i livet, det är folk vars föräldrar bara tjatat, tjatat, gnällt, förbarmat sig, tjatat, skällt, skällt, tjatat, skällt.... Ja poängen gick förhoppningsvis fram :).
Då blir det lätt så att man som ung känner något i stil med "äääh, jag orkar inte!!! Går ju bara skit hela tiden, jag orkar inte mer tjat! tänker inte göra något bara för att hon fortsätter tjata! Fan, varför skiter sig allt jag gör?!"
O sen tappar man självförtroende osv.

Dem ungarna som fick uppmuntran och en attityd som sa "gör vad du VILL göra, känn ingen stress, skolan är viktig för att DU ska kunna göra vad DU VILL göra" - osv
Har det gått mycket bättre för, lugnare i sinnet, tar bättre beslut osv.
tjatföräldrar framkallar mer något i stil med "Du MÅSTE göra detta eftersom JAG säger det! om du inte gör det så skiter sig ALLT!!!"


Nä.. Jag är inget större fan utav tjat :)

DMAt

Självklart ska man berätta för föräldrarna, när jag har sagt annat?

Jag fick den uppfattningen, men tar tillbaka det om det inte var det du antydde till i tidigare inlägg.

psyko_slusk
Vad grunden till detta tjat är kan bero på en uppsjö av olika (bra/dåliga) anledningar, men skulle fortfarande tro att en förälder som tjatar tills dess att barnet får hjärnblödning och ger blanka fan i allt för att slippa tjatet så tror jag ändå att det ligger något som stör hos antingen barnet, föräldern, eller båda dera. Lätt att ryka ihop och agera i blindo utan vidare givande resultat om man t.ex haft en dålig dag i skolan/på jobbet.

"äääh, jag orkar inte!!! Går ju bara skit hela tiden, jag orkar inte mer tjat! tänker inte göra något bara för att hon fortsätter tjata! Fan, varför skiter sig allt jag gör?!"
O sen tappar man självförtroende osv.

Nu vet jag inte hur gamla dina kompisar är, men för att gissa efter ditt exempel på hur det kan låta så låter det som om det är 14åringar vi pratar om, rätt/fel?

Jag själv har haft en jobbig skolgång, och jag kan känna igen mig i en del grejer i tråden, jag/vi fick dock istället hjälp via en tredje part; skolan. Kan man inte prata med en förälder om hur man ser på sin skolgång så kan man åtminstone försöka prata med någon man inte behöver känna något för, men som man ändå kan lita på (kurator/psykolog?). Skulle man själv inte söka denna kontakt brukar ju annars skolan själv försöka lösa problemet.

Samtal är första steget till det bättre. Att bli sur för att "man måste stå ut med morsans jobbiga jävla gnäll" och lägga sig under täcket för resten av livet är bara slöseri på liv.

Ta Nannyakuten som ett exempel (ja, skitprogrammet som gick på tv förrut), där får en tredje part rycka in för att familjen själva inte hajar att gnäll, skrik och/eller gap inte löser något. Passar ju rätt bra in här som jämförelse.

DoktorDöd

Ligger o stör?
Klart saker stör.

Nej, jag pratar om dem som är ~23 nu, den där skälla, gnälla och tjata-strategin fungerar lixom inte, inte i längden heller som många påstår.

Sen är det klart att man BÖR snacka, med föräldrarna om det går, eller med skolan om det går.
Men det är lättare sagt och gjort för någon som är vuxen än en ~14åring.

Men att prata med föräldrarna är helt klart en av grejerna man borde göra om alternativet finns, men som jag sa ovan så försöker jag gå utanför banan att man har världens bästa föräldrar & en omgivning som lyssnar till vad man säger =P Det kan ju vara världens undergång om ens barn hoppar av skolan t.ex

Att dem "tjatar" borde det ligga en grund på att dem faktiskt bryr sig. I så fall är det barnets fel att de stöter bort dem.

Ja, men det kan ju som jag sa nedan det "vara världens undergång om ens barn hoppar av skolan".. det kan ju finnas vilken anledning som helst till varför man inte vill berätta & då kör den enkla vägen (visa det genom att skolka).. men hur som, det är ju bara spekulationer & absolut inte relevant om inte fallet i sig är så.

Min poäng där var ju helt enkelt att man inte kan sätta alla personer i samma båt och förvänta sig att alla är precis likadana och har det likadant hemma..

nothing more, nothing less.

psyko_slusk

Du har helt rätt. Helt fullständigt. Vet många som gått den vägen, däribland jag själv. Blir någon form av apati, när man redan var skoltrött och inte var sugen alls, så var det inget stöd, det blev mer av ett tvång. Och tvång är aldrig kul, så då tappar man lusten ännu mer. Åtminstone jag, och fler jag känner.

Har växt upp med "Du SKA göra det och FÅR INTE göra det", och aldrig hört "Gör det du vill så att DU mår bra", och det var åtminstone fel för mig.

...och att PRATA med föräldrarna är INGEN garanti för att de LYSSNAR och TAR ÅT SIG av det man säger.

get yo shit together... stora delar av världen har barnen inte råd med utbildning i sverige skiter ungdomarna i den. hjälper såklart inte dig, och är en helt onödig post.

Men lite roligt att i framtiden kommer du inse det och känna liten ångest komma krypande och kanske, bara kanske när du fäller din första tår kommer du tänka: wackcent på whoa sa det först.

I will be smiling.

lika bra att ta tag i skiten nu så du har mer möjligheter i framtiden än att bli "fast" i socialbidrags-träsket eller i ett monotomt skitarbete.

När jag började gymnasiet var jag precis som du, jag var helt slut och orkade verkligen inte med något. Nu i efterhand kan jag väl se att jag var deprimerad lite lätt.
Jag gick ut första året med 1 ig resten sträck.
Mitt självförtroende var så kört i botten så det var löjligt.
Följande år klarade jag G i nästan allt men jag fick kämpa som fan för att orka med, förstod inte heller varför.
Efter många om och men klarade jag gymnasiekompetensen, det var värt det. Jag kom in på universitetet utan att behöva komplettera 2 år på komvux, vilket inte ens hade räckt om jag inte tog tag i mig själv.
Du kommer inte ångra dig om du fixar din gymnasiekompetens, sanningen är att du är körd utan den.

Skriver under det sistnämnda. Utan gymnasiebetyg är man kanske inte körd, men möjligheten till vidareutbildning och sök till många tjänster ryker ju. Den friheten ångrar man nog lätt att man inte fixade när man väl var ung.

Man inser liksom med åren att det inte blir enklare när man blir äldre, utan svårare. Gör du det inte nu gör du det liksom aldrig. Det gäller kanske inte alla, men förmodligen känner många igen sig i detta.

Som många redan skrivit....
Om du inte pallar med skolan så hoppa av eller ta ett sabbatsår. Men var beredd på att det inte precis blir lättare att plugga upp betyg och kurser senare.

Du bör ju iaf ta en ordentlig funderare på om du känner att du vill läsa vidare senare i livet, för i såfall kanske det kan vara värt att ha de lite jobbigt och fixa gymnasiekompetensen nu.

Självklart kan man göra vad man vill utan att ha gått ut gymnasiet men generellt sett är det ju svårare att få ett jobb som är attraktivt (jag vet att alla har olika drömjobb) om man har ofullständiga betyg.

Min personliga åsikt är ju att du bör försöka tänka på att du inte behöver vara något underbarn i gymnasiet utan bara ta dig igenom det för att sedan ha större valmöjligheter... Om du nu inte vill läsa vidare senare så är det ju trots allt inte många år av ditt liv du "slösat" bort i skolbänken.

Ett annat stort plus är väl att många av ens kompisar finns i skolan. Ensamheten och tristessen lär ju bli större av att sitta hemma eller få nån lökig praktikplats där man ändå inte vill jobba mer än ett kort tag.

Du kommer ångra om du inte gör som din mor säger, hon säger det för att hon bryr sig. Skiterdu i detta nu, kommer detta att gnaga dig länge, sen när du vill bli något så kommer detta tillbaka. "kollar på slutbetygen" Ojsan nu har jag visst för dålig betyg för att komma in i den högskolan, ojsan nu är jag visst arbetslös och har svårt och få tag i jobb då jag inte har ett yrke eller utbildning. Visst det går och få tag i jobb utan utbildning, men är det verkligen något du vill? Jobba på Ica eller Willys måste ju bara vara skit rolig! oj oj oj jag önska jag med fick jobba på såna område "INTE"
Pluggar du inte nu och vill bli något så snackar du men agerar inte, pluggar du inte nu och du vill bli något, så kommer du behöva plugga även mer efter gymnasiet.
Fråga dig själv detta, om du hade en unge, skulle inte du också vilja vägleda ditt barn till rätt håll? Man tänker så, för en dag finns man inte kvar för att vägleda göra.

Dojan21

Jag hoppas att du inser att vårat samhälle hade gått rätt åt helvete om ingen ville jobba på ICA eller Willys. DU tycker inte det verkar kul, men det behövs ändå. Samhället fungerar inte om alla vill ha "fina"/välbetalda jobb och sedan lyssnar på dina råd och fixar bra betyg, pluggar vidare osv. Alla kan inte slåss om positioner som (infoga valfritt yrke, t ex läkare? Ganska "fint"? Eller chef, det funkar alltid), för då slutar samhället fungera.

Sen vet jag rätt många människor som skulle "stå ut" med vilket jobb som helst, för de lever för sin lediga tid till 100%. Alla har inte samma ambitioner, och om alla hade det så skulle skiten kollapsa.

Anenkefali

Har jobbat på båda ställen, jag vet att det behövs i samhället, men min poäng är, inte vill man hamna där för länge, jag menar man måste väl ha någon planering inför framtiden. Jag vet att det är svårt, men om man pluggar så kan man göra mer nytta av sig själv. Man bestämmer själv om man vill vara del av det eller inte.

Alltså, jag är inte på något sätt en våldsam person men när jag läser det TS skriver så känns det som att en lavett, tätt efterföljt av en lång kram med ett par ryggdunkar som avslutning är vad TS behöver.

Bli misantrop, då kan du skylla på något iaf.