hur får man hennes arm att läka?

då ska hon inte ha någon hjälp om hon inte tänker ta en operation... hon litar inte på läkarna, tror du hon kommer lita på vad som kommer skrivas i denna tråd?

Jag har gått på bruten fot (nu en gammal fraktur med lösa benflisor) i snart 3 år. Läkarna vill inte operera eller göra något då de inte tycker frakturen är stor nog även om de gör as ont att gå efter 1 timme och den har läkt helt fel så jag går på mitt skelett och de är därför de gör ont. Dock tycker jag de bara är bra för jag är livrädd för doktorer och operationer etc. Så jag går hälldre på en fot som gör ont då jag kan ta en hel del smärta.

Frågan är bara hur mycket smärta din polare kan ta och då de verkar som hon inte kan ta mer är nog det smartaste att hon ska lyssa på doktorerna för även jag vet att de försöker hjälpa en.

Amputering på gång?

Konstigt, kommer du på bra övertalningsmetoder så berätta.

den största anledningen till varför hon inte vill göra operationen är ju för att det inte hjälpte förra gången, men förhoppningsvis går det nog att övertala henne. för jag antar att det inte finns så mycket annat man kan göra? det läker ju absolut inte av sig självt.

nali det är en nära väns morsa btw :P. om du sen skulle vägra om dem väl skulle kunna ge dig en operation så antar jag att blir värre? om jag förstod min kompis rätt så kan hennes morsa inte ta så mycket mer smärta, så det bästa skulle väl vara om man lyckades övertala henne till att vilja göra operationen.

Naizo hoppas jag verkligen inte!

men förhoppningsvis går det nog att övertala henne. för jag antar att det inte finns så mycket annat man kan göra? det läker ju absolut inte av sig självt.

anledningen till varför hon inte vill göra operationen är ju för att det inte hjälpte förra gången

- Det är iofs extremt många gånger som man MÅSTE operera fler än en gång för att det ska kunna bli bra. Ofta kan man inte åtgärda alla problem samtidigt utan fokusera på vissa delar i taget för att kroppen ska orka med att läka (i omgångar). Jag hoppas någon läkare pratar vett i henne. Hela historien lät förbannat äckligt, hade freakat ur TOTALT om min arm svart!

Förstår inte hur man pallar "gå omkring och ha ont" i flera månader. Visst, jag förstår att man kan tycka att det är obehagligt med läkare och sjukhus etc. Det tycker jag själv, men någon måtta får det ju vara. Har man ont och ett uppenbart problem (typ nali) så tycker jag man ska åtgärda det. Det där kan ju förfölja en i hela sitt liv eller sluta för att sen komma tillbaka när man är äldre, mitt uppe i ett familjeliv eller karriär (eller what ever) och paja för en då. Typ att man plötsligt inte kan jobba som innan pga. smärta från en gammal skada, inte kan bära sina barn pga smärta och så vidare.

För att svara på rubriken: lyssna på läkarna, de sitter på röntgenplåtarna.

Vissa saker är inte helt självklara,
jag har hur länge som helst gått och dragit mig för en operation som läkarna rekommenderar mig att göra, en operation är inget man gör i en handvändning,
och jag har senaste året också haft smärtor till och från.

Nu har jag väl dock tagit mig i kragen och ska genomföra det,
men jag är inte sugen på varken narkos, rehabilitering eller nått av det andra efter operationen. Jag är nästintill livrädd, men förr eller senare så inser man ju faktiskt att man måste göra det.

Försök inte tvinga henne till det, fråga henne hur hon känner inför operationen,
vad hon tänker på och försök bara stötta henne. Jag blev mer anti när folk var på mig om det ... barnsligt kanske, men så var det.

Har man ont och ett uppenbart problem (typ nali) så tycker jag man ska åtgärda det. Det där kan ju förfölja en i hela sitt liv eller sluta för att sen komma tillbaka när man är äldre, mitt uppe i ett familjeliv eller karriär (eller what ever) och paja för en då.

som jag skrev förut: Läkarna vill inte operera eller göra något då de inte tycker frakturen är stor nog även om de gör as ont att gå efter 1 timme och den har läkt helt fel så jag går på mitt skelett och de är därför de gör ont.

som sagt även om jag tycker de är ''tur'' för att jag slipper så vill jag ju inte heller ha ont hela livet men mina läkare vill inte göra något åt de och jag har varit hos 6 olika läkare de senaste 3 åren.

nali: I ditt fall kan det ju bero på att skadan är så pass liten att det dels inte finns mycket att göra vid en operation, dels att en operation riskerar att förvärra din symptom snarare än hjälpa dig. Just fötter och händer har många små ben som brukar läka av sig själv med hjälp av lite vila. Sen kan blev permanent, läka fel eller kanske få en nerv i kläm och då krävs annan behandling. Eller så har man otur och tvingas leva med det resten av livet. Allt går tyvärr inte att bota eller laga :/

Evo:

Sen kan blev permanent, läka fel eller kanske få en nerv i kläm

precis de jag fick, de har läkt fel och fått en nerv i kläm. De sa till mig att hade jag kommit in direkt så hade de opererat men min biologiska pappa lät mig inte gå til sjukhuset så jag fick gå på brytningen i ca 5 månader sen tog min mamma mig till sjukhuset utan min biologiska pappas vetande och då fick jag reda på att de var försent och kommer antagligen läka av sig själv. I år fick jag reda på att de har växt fel och att jag har en nerv i kläm och även att jag går på skelettet och därför gör de ont. Tyvärr kan de ej göra något.

Låter iofs lite märkligt att de inte kan göra nåt men det kan ju vara så att de inte har specialistresurserna att göra något. Små nerver i kläm bland en massa små ben vid en felläkt skada... kan vara svårt att åtgärda. Åtminstone ganska komplicerat. Men jag är ju varken läkare eller har någon detaljerad info så ska inte säga så mycket. Fortsätt dock leta och fråga om du inte kan bli remitterad till en specialist, gärna på något universitetssjukhus i t ex Stockholm, Uppsala, Göteborg eller Lund.

Som utbildad läkare så måste jag tyvärr ge dig dåliga nyheter, amputation är enda lösningen. Om det skulle vara så att du inte tror på mig så får jag fråga varför, vi är på whoa, här finns gott om kvalificerade läkare som kan lösa ett fall som läkare på ett sjukhus har probem med (särskilt utan att titta på patienten).

Mitt tips är att du wikipediar dig fram till svaret eller medicinerar henne på egen hand.

Lycka till

nali
Förstår grejen med att läkarna inte tillåter dig en operation och att det är en stor del i det hela. jag tror fan däremot att jag själv hade krigat som fan för att få ordning på det bara. och med tanke på det du skrev nu senast om hela historian kring allt så var det ju uppenbarligen så att det var annat som ställde till det för dig och läkeprocessen (typ din pappa) som jag ju inte visste något om då jag utgick ifrån fakta från ditt första inlägg. Så det var inte meningen att det skulle vara kritik riktad mot dig. Menar bara att jag själv hade blivit tokig och galen på att gå och ha ont, även om jag är rätt smärttålig och extremt envis (och därmed har jag ett galet tålamod).

Phatie: nej jag förstod de, men måste tacka för att du iallafall hade tid att bry dig om mitt inlägg... :) Saken är den att jag är väldigt väldigt rädd för läkare, de är en fobi jag har utvecklat pga av andra saker men läkare de bara trycker och känner och sätter in nålar och gör som de vill utan att förklara något vilket gör mig skrämd då jag inte gillar att människor rör min kropp.

Fo real? Hon förtjänar inte den där armen, ta bort den och ge den till någon annan. Tror hon att hon är en superhjälte eller? Gör det ont ska man åka in till sjukan, kroppen blir inte alltid bra av sig själv.

Så hon vill inte operera sig för att hon är rädd för att det inte ska hjälpa? Så vad hade hon tänkt göra, gå runt med en mongoarm eller?

Jag blir lite trött på människor som skiter i't och plötsligt börjar bry sig. Vad hade hon förväntat sig när armen gjort svinont i fem månader?

Och jaaa, vi ramlar och slår oss rätt mycket och det är inte alltid man bryr sig. Men gör det ont i mer än en vecka betyder det kanske något, inte fan låter man det gå så lång tid.

nali

Nä nä, jag tycker det är obehagligt med läkare, vårdcentraler och sjukhus också. Hatar att ta sprutor exempelvis. Tyckte det var svinläskigt när jag var liten men har väl kommit till en punkt i mitt "vuxna jag" att jag inser att det är för min skull, min hälsas skull och att jag helt enkelt får bita ihop och bara ta det. Det är väl typ min strategi för att inte vända i entrén..

Men däremot så tror jag uppriktigt att om du verkligen, verkligen förklarar noga och tydligt att du tycker situationen är obehaglig och läskig, och att du vill ha ALLT förklarat för dig - då tror jag faktiskt att läkaren/sköterskan kommer hjälpa dig med det. Speciellt sjuksköterskor (enligt mina erfarenheter) är jävligt bra på att ta hand om sånt och förklara för en.

Min moster är sköterska och hennes man är läkare, jag litar bra mycket mer på henne än på hennes man i deras yrkesroller. Inte för att jag på något sätt tvivlar på hans kompetens, men för att han helt enkelt är en stereotypisk läkare :) Och att hon är en stereotypisk sjuksköterska som bryr sig - inte bara om vad som är fel på min kropp utan hur jag upplever situationen etc.