Skuldkänslor efter att ha förlorat folk man älskar!

Det finns inget du hade kunnat göra för att ändra på dessa saker.. Blev själv rörd av att läsa det du varit med om den senaste tiden, och har stor förståelse över att du känner som du gör.

Har du hunnit sörja ordentligt?, pratat om dina känslor med någon neutral person som till exempel (präst, psykolog, någon äldre person i din närvaro(mormor/morfar/farfar/farmor) någon som har varit med om mycket, eventuellt har levt livet länge som har talat om sorg och hur d hanterar skuldkänslor och ångest.

Huvudsaken är att du finner en person som bär ett lugn som du kan gråta med och som har tid att låta dig sörja och lyssna till vad du har att säga. Det kan vara svårt att göra detta tillsammans med andra sörjande då de kräver samma typ av stöd.

Grubbla inte över vad du kunnat göra utan hur du ska ta dig vidare.

en stor kram får du iafall, och hoppas du får ett svar här eller finner det i din närhet.

Det kanske är det som är stora problemet, att jag inte har sörjt ordentligt ännu.
jag vet inte hur jag ska göra. kan inte gråta, kan bara tänka hemska tankar.
kan bara tänka på vad jag kunde gjort annorlunda eller vad jag inte skulle gjort.

har en psykoterapuet som jag går och snackar med, men har inte varit där på flera månader. ska dit nästa vecka förhoppningsvis och då tänkte jag ta allt igen. vi har redan snackat om det när det var färskt, sen la vi det på is ett tag för att jag skulle kunna smälta in det. men det blir fan inte lättare, det blir bara svårare. jag förstår inte!
:(

känns som det var en vecka sedan allt hände, jag går sönder inombords.

Det finns absolut inget du kunde gjort för din polare som begick självmord, och du har ingen skuld i det om det inte var du som drev henne till det. Du låter egot styra om du tänker annorlunda. Det var hennes val. Hon älskade ju alla, så alla omkring henne verkar ha gjort rätt. Vissa människor vill bara dö oavsett hur fina alla människor är omkring henne.

I fallet med pappan så kan ju ingen svara på om ditt springande och skrikande istället för att ringa ambulansen bidrog till att han inte hann få någon hjälp, så att grubbla över det kommer inte göra något annat än att få dig att må sämre. Det finns ingen som kan ge dig ett svar. Men jag är tveksam till att det hade spelat någon roll om karl hade en massiv hjärtattack. Det låter som att du gjorde allt du kunde göra, mer kan man liksom inte begära av sig själv.

Förlåt om jag låter kall, jag har svårt att leva mig in okända människors känslomässiga situationer.

Dr.Octagon
Ambulansen var självklart redan tillkallad när jag sprang omkring i panik.

Då är det ännu mer ologiskt att du beskyller dig själv.

Ologiskt eller ej, jag beskyller mig själv.,. iaf till viss del!
jag vet att jag inte kunde göra så mycket åt hans hjärtattack, men tänk om jag vore i rummet när det hände, kanske det hade förändrat något? Kanske om man hade ringt ambulansen tidigare? ja... nä.. jag vet inte.

Åter igen, ingen har svar på de här frågorna. Och nu var du inte i rummet när det hände så att spekulera i andra scenarion har inget syfte mer än att det kommer få dig att må ännu sämre.

Han fick en hjärtattack förmodligen pga olika val i hans liv. Du har inget med det att göra. Han hade ändå dött pga ett kasst hjärta förr eller senare.

Alla dör, sluta göra sorgen till en grej om dig istället för de som faktiskt har dött. Det handlar inte om dig.

Jag vet väl mycket väl att det inte handlar om mig, riktigt så blåst är jag inte..

Jag försöker förklara hur mina tankar går, jag kan inte rå för hur dom snurrar runt där uppe. det bara yr omkring som aldrig förr.

Tur att det finns folk som är mer förstående än andra iaf.

Och jag försöker förklara för dina tankar att de har fel...jag lägger ner, jag är inte förstående och det är nog det du behöver nu.

Dr.Octagon
Bra.

emelie....
Jag har själv aldrig gått igenom det du går igenom men jag har träffat människor som har det genom retreats som jag varit på så jag kan ge dig lite tips på hur man hanterade sån form av skuldkänslor där...

Hur länge till tänker du bestraffa dig själv för något som du inte kan förändra? En vecka, en månad, ett år? Skuldkänslor i såna här fall är oftast en form av inre bestraffning som man använder för att man tror att man förtjänar det, vilket du absolut inte gör. Tror du att du kan få tillbaka dem genom att fortsätta känna skuldkänslor? De här negativa känslorna avskärmar dig snarare från att känna den kärleken du har för dem så om du bara kan välkomna och släppa tendensen att vilja bestraffa dig själv så tror jag du kan överkomma det här och se att du faktiskt gjorde ditt bästa utifrån situationerna som du var i ( hur lätt är det att vara sansad i såna situationer lixom )

kärlek!

sen tycker jag du ska uppsöka någon terapeut oxå så du kan få reda ut de här med någon professionell person!

Jag har varit i kontakt med mobila psykiatrin idag och har fått lugnande av dem, imorgon blir det antagligen inläggning och då hoppas jag på att få riktig hjälp.
Har inte kunnat träffa min terapuet på flera månader pga att jag inte får gå ifrån jobbet för att gå dit. Kanske därför jag mår allt sämre? antagligen.

Jag vill inte straffa mig själv, jag vill lära mig att leva med det men det är så jävla svårt.
jag blir så destruktiv i tankarna och försöker göra allt jag kan för att trycka ner mig själv. helt sjukt är det.

jag saknar dom så jävla mycket bara. vill bara ha tillbaks dom, krama om dom och säga hur mycket jag älskar dom! :(

:( låter sjukt jobbigt! Nä vem fan vill bestraffa sig själv lixom? En dag kommer du komma till en punkt då du känner att du är trött på att slå på dig själv, det handlar i princip bara om att bestämma sig tror jag. Eller bara upptäcka att man har ett stort sår i huvudet eftersom man har stått och bankat huvudet i en vägg men aldrig tänkt på att man faktiskt får mindre ont av att sluta banka det i väggen.

Hoppas psykiatrin hjälper dig! Det finns ju såna där man hjälplinjer man kan googla fram oxå så du kan få prata med någon redan ikväll. Jag ringde dem hela tiden när jag mådde piss, dom är väldigt trevliga faktiskt :)

jag har ju som sagt redan haft kontakt med den mobila psykiatrin, dom skrev ut benso och sen så ska jag prata med dom imorgon bitti igen och se hur jag mår då! :)

Jo, en vacker dag kommer jag garanterat komma till den punkten där jag slutar vara destruktiv mot mig själv på alla vis. Just nu är det jävligt svårt bara.

Men nu var denna tråden lite mer inriktad på att ge lite tips och råd vid skuldkänslor och andra jobbiga känslor kring dödsfall av nära och kära.

Vaknat på fel sida eller octagon?

Man kan ju tro det..

fast det var ett råd! Det bästa sättet att släppa skuldkänslor är att inse att de bara ställer till med mer skada än nytta, och det var det jag menade med att du kommer komma till den punkten, och bara måste få låta tiden ha sin gång. Det var därför jag frågade hur länge till du tänker bestraffa dig själv, en dag, en vecka en månad ett år?

Om du tycker det är jobbigt att släppa så sätt dig ner och bestämm dig för att göra allt ont du vill dig själv ( fast bara i tankarna, inte verkligheten ) Gå riktigt loss på dig själv i fantasin och njut av det: hata dig själv, slå dig själv osv ända tills du börjar känna dig någorlunda lugn. Gör de varenda gång du börjar känna dig destruktiv i tankarna. Ibland behöver man få sånt ur systemet.

Jag vill varken rispa mig över kroppen eller slå huvudet i väggen längre.
det hjälper bara för stunden. Sen är det inte bra att ge person med självskadebeteende tips om att slå sig själv.. i långa loppet kan allt bara bli värre!

Förstår vad du menar med att jag ska acceptera att det har hänt och sånt, men det är fruktansvärt. Varje dag är densamma hur mycket jag försöler meditation, midfulness som jag ha fått lära mig genom min DBT .. det är nof det bästa som har hänr mig u har jag itne varit hos henne på ett par månader, så känns verkligen som det är dags igen snart. Kaske därför allt bubblar upp igen?

INOK: Nä, jag är bara idiot ibland.

emelie, du ska bara göra det i tankarna! ALDRIG i verkligheten.

Det var ABSOLUT INTE ett tips om att självskada dig, det handlar om att du redan har de tankarna i dig redan och att du behöver få utlopp för aggressiviteten på ett konstruktivt sätt utan att skada dig själv eller någon annan. Nu är det bara meningen att du medvetet föreställa dig vad du vill göra och verkligen gå in för det så du får det ur ditt system.

När man självskadar sig själv så gör man det för att man inte orkar känna något och vill trycka bort känslorna, men när du gör den här övningen så är det meningen att du ska få upp alla känslor till ytan så du kan släppa taget om dem. Det vill säga: motsatsen till att trycka ner eller reagera på.

Men jag tror du verkar vara en sån tjej som vet bäst vad som är bra för dig. Spelar ju ingen roll vad man säger, känns som att du inte riktigt tar in det man skriver ändå. :P

ursäkta min besserwisser-ton föresten, jag vetefan vad som är bra för dig, vet bara vad som har fungerat för mig själv :P

Självskada är självklart aldrig bra, men väldigt svårt att stå emot!

Jag tar gärna in andras åsikter och tankar kring allt, annars hade jag inte startat tråden från första början.

Jag går i DBT (Dialektisk beteende terapi) där vi får lära oss att distrahera istället för att agera. Har missat flera månader nu och därför har jag svårt att stå emot "frestelsen" med att skada mig själv.

Har hört talas om den formen av terapi. Jag har själv aldrig gillat traditionell terapi, främst eftersom jag märkt att det inte verkar hjälpa särskilt många människor. Det enda sättet att bli av med jobbiga känslor är att känna dem fullt ut, allt annat är en flykt, enligt min upplevelse. Det var inte förrän jag själv insåg detta och hittade en terapi som går ut på det som jag kan säga att jag från hjärtat verkligen mår bra.

och när jag säger känna fullt ut så menar jag inte att du ska reagera, utan bara lära dig att välkomna känslor och sen släppa dem.

Hemskt att förlora människor som betyder, verkligen. Men du greps av panik (som vem som helst gör) så inget är ditt fel.

Den 20de är det ett år sedan jag & mina polare förlorade en av våra vänner. Han hade precis tagit tag i sitt liv och flyttat till Filipstad för att börja på en skola därborta. Han hann inte ens börja i skolan, han gick vilse i en av Filipstad's skogar & va tydligen skadad, han ringde SOS (minst 2 ggr till & med) men dom tog det som falsktalarm (då "samtalet bröts"). En privatperson hittade honom nästintill en vecka efter försvinnandet i den där skogen, död.

Det sista jag & min bästa vän fick höra av honom va "Vi kanske aldrig mer ses efter det här", när hon & jag dissade en av hans fester. Får ångestattacker varje natt nu, men det finns inget man kan göra. Önskar bara att polisen hade tagit sitt jobb seriösare, då kanske David hade funnits här idag.

jag har haft fyra vänner som gått bort i olika olyckor, fyra närstående genom sjukdomar. jag har även varit på plats då en pojke drunknade mitt framför ögonen på mig. vid de fem olyckorna har jag alltid efteråt kommit på miljontals lösningar på hur jag hade kunnat rädda dem. jag fick gå hos psykolog och så vidare på grund av detta för att jag hade, precis som du, enorma skuldkänslor.

jag hade kunnat sluta vara så jävla ytlig då jag stod där med kläderna på och hoppat i stället och dykt i vattnet efter den lilla pojken, det var ju andra kompisar som gjorde det, men om jag hade gjort det kanske jag hade hittat honom? jag hade inte behövt vara så jävla lat och godtrogen att han säkert hade sprungit iväg bara.

om jag hade försökt hjälpa mina vänner, hade olyckorna kanske aldrig hänt. om jag inte hade struntat i deras förslag att göra något den kvällen hade de aldrig skett en olycka som kostade dem livet.

med tiden så inser man att man inte har någon makt, man kan inte ha kontroll över människor i sin närhet. på samma sätt kommer dessa människor aldrig kunna ha kontrollen över dig. när din pojkväns pappa fick en massiv hjärtattack så var det i princip försent då man ofta förlorar medvetandet och slutar andas. som vanlig människa i den situationen är det oerhört svårt att göra något. din bästa väns problem var psykiska, och det berodde inte på dig. du var säkert en extremt bra vän som fanns där, men ibland räcker det inte, och jag tror att ingenting hade räckt för henne. så är det, och det kommer du förr eller senare förhoppningsvis att inse.

du måste omges av grejer som gör dig glad nu och göra grejer som får dig att må bra. jag vet, man känner skuld för att man har kul och njuter av livet, men du har fortfarande ett liv kvar att leva och det är din skyldighet att göra det bästa av det. din pojkväns pappa har inte den möjligheten längre, inte din bästa vän heller, men du har alla förutsättningar för att göra det bästa av det. du kommer bara leva tills du dör, varken mer eller mindre, så lev medan du kan.

blev långt detta. du får jättegärna skicka ett pm eller liknande om du vill prata, för tro mig, jag vet hur det är.

kärlek

Det går att spekulera i vad man skulle kunna eller borde ha gjort i all oändlighet. På din beskrivning låter det som om du både gjort allt rätt och även allt du kunde göra i situationen.
I det första fallet låter det som att du fick panik just för att situationen var så långt utanför din kontroll, och hade du haft någonting att bidra med så hade du antagligen gjort det.
I det andra fallet gjorde du allt du kunde för att få tag i din vän, men du kan ju samtidigt inte vakta henne dygnet runt ens om hon berättat för dig att hon skulle ta livet av sig. Hon ville inte bli stoppad, för hade hon det hade någon fått tag på henne så som ni försökte.

För allt vad jag vet så kommer ingen någonsin lägga skuld på dig för endera händelse, och jag tror att de båda två aldrig skulle skyller på dig själv såhär över att de är borta.

*..emelie..* F15

Givetvis är det oavsett hur man gör aldrig lätt att förlora när och kära, men att tänka tankar som "tänk om" lönar sig inte för någon och får dig själv bara att må dåligt. Har varit i en del situationer där jag i efterhand har gått in i dom tankarna, det bästa för mig var att höra i från "någon som vet" (som du verkligen litar på) att man verkligen hade agera rätt. Så om du kan höra det från någon så tror jag att det kan hjälpa dig då det gör att du innerst inne vet att du inte har gjort något fel.

Och du kan du ju inte göra något åt någon som går bort pga hjärtat, men ni verkar ju däremot ha agerat jävligt bra, att ha sinnesnärvaron att påbörja hjärt- och lungräddning är det långt ifrån alla som har i ett sånt läge. Så du bör sluta klandra dig för saker när du inte har gjort något fel. När man förlorar någon så är det nog bara att prata om det och tiden som läker dom såren.

Verkligen stort tack för alla svaren! :)

Jag har pratat med min terapeut nu och vi kom fram till att jag måste skaffa mig någon form av krisplan när det blir som värst. Ett sätt att minska ångesten och tänka på saker på rätt sätt.
Fick dock aldrig fram att jag har fruktansvärda skuldkänslor, det tar jag nästa vecka.. :)

Uppskattar verkligen att ni tar er tid och försöker hjälpa mig, det värmer!
Tack!

nåstans känner jag : Var stolt över att du känner något, Finns dem som inte känner något som inte ens bryr sig att folk runtom än dör! Det skrämmer mig , Nära vänner dör och man typ bara kollar upp i himmlen 1sek sen har man glömt bort det och känner ingeting. Otroligt obehagligt!

Min pappa gick bort under liknande omständigheter för två år sedan så jag brottades med liknande känslor efter hans bortgång. Utförde jag HLR på rätt sätt? Skulle jag ha ringt efter ambulans först och startat HLR senare? Om jag hade börjat med HLR direkt istället för att panikslagen försökte skaka liv i honom några minuter hade han levt idag?

Har inget bra svar egentligen på hur man övervinner känslan av att känna sig så otillräcklig. En sak som hjälpte mig var att verkligen prata med den läkare som vi hade kontakt med tiden efter, ju mer kunskap jag fick om hela förloppet, ju enklare var det att bearbeta. Finns inte så mycket man KAN göra vid en massiv infarkt. Sen så läker tid och framförallt vetskapen att den bortgånga inte hade velat att man skall klandra sig själv och leva med skuldkänslor.

Sen så är vi människor självklart olikt programmerade och hanterar sorg på olika sätt. En bra steg är att verkligen prata med någon professionell och jobba med känslorna på ett konstruktivtsätt.