tankar om efterlivet

Kanske såhär haha

tung låt, nu är jag glad igen trodde folk skulle flumma ut och skriva en massa hypoteser om energi osv haha..aja it is what it is

Jag tror man dör, kort och gott. Tyvärr. Har trott på spöken men det var egentligen inte annat än en önsketanke.

jag tror att man släcks som ett ljus när man dör. bara raderas. dock innebär ju inte det att minnet av personen inte lever vidare. och de fina minnen folk har med den är ju väldigt värdefulla för de efterlevande. jag tycker man ska försöka tänka på citatet "don't cry because it's over, smile because it happened" när det kommer till döden.

tänk vilken skatt varenda människa är att känna, vilken tur att just du fick känna den människan, fick veta att den fanns, var glad, ledsen, hade erfarenheter, kände lycka, eufori, åt god mat ibland, dansade, kelade med någon, fick se solljuset, blev omhändertagen när den var sjuk, fick känna sommarvindar, se stjärnorna, blev älskad, att den hade så många fina saker i sitt liv, hur flyktiga de än var.

och vårda de minnen du har av dem, plocka fram dem, tänk på dem, var glad över att du minns, att personen gjorde intryck på sin omgivning, att den hade spännande saker att säga ibland osv.

till saken hör att jag bara förlorat en enda vän och honom träffade jag bara 2ggr, men han satte spår. tänker försöka tänka så om andra som dör i framtiden. fokusera på allt bra den fick uppleva och vara glad att jag ens hade turen att känna personen.

Finns väl en och annan sån här tråd i 'Vardagsfilosofi' om inte jag missminner mig..

Men för att vara on topic, så tror jag inte på någonting faktiskt. Finns så mycket olika åsikter, funderingar osv att jag inte vet vad jag ska hålla mig till. Så istället "önskar" jag att jag får ligga och chilla på molnen vid berget Olympos. De grekiska gudarnas boning, där jag kan umgås med vackra gudar, dricka vin och få höra om gamla berättelser om de grekiska myterna.

Märkte nu att det blev väldigt off topig egentligen..

Tänkte något liknande som TS på tåget för bara en timme sen, tänker rätt mycket på det... Livets totala meningslöshet. Det är svårt att komma fram till svar, så svaret är väl att försöka låta bli att tänka på det hela. Antagligen kommer det som en käftsmäll när man ligger på sin dödsbädd, men det är ett framtida problem.

den fysiska kroppen är ett verktyg för oss (själen) att ta oss fram i denna fysiska värld,
i den astrala världen använder vi våran astrala kropp, (när vi t.ex, drömmer, vid nära döden upplevelse osv)

att man fortsätter är jag övertygad om, antagligen är det som att "åka hem" efter en utflykt, det vi kallar mänsklig upplevelse på Jorden.

We Are Spiritual Beings Having A Physical Experience

Det astrala är för mig en (åtminstone nästan) lika ofullständig förklaring som religion av alla dess slag. Hur skulle någon här på jorden kunna berätta för mig om något överjordiskt?

Lär dig om astral projection och berätta du,
finns med största sannolikhet t.o.m en bok om ut-ur-kroppen-upplevelse (koppla av den fysiska kroppen och uppleva med den astrala kroppen) på ditt lokala stadsbibliotek, inkl. på nätet.

det "överjordiska" är där du är varje natt, du kan se saker som hänt, ska hända, händer, symboliskt för att hjälpa och guida livet här.
Man kan vara en medveten drömmare eller en omedveten drömmare,
komma ihåg eller glömma.
människan har fortfarande inte i allmänhet kommit ihåg vad eller vilka de är ännu ur något annat aspekt än sin kropp med tillhörande kön, namn, personnr, jobbtitel osv



______
|| - - -||
|| :- ( || :-D
||____||

Något att tänka på.

Rent fysiskt så förstörs varken energi eller materia utan övergår bara i andra former.
Enligt Energiprincipen.

Så döden är bara övergången från en form till andra former rent fysiskt.
Ingenting bara försvinner i intet då det inte finns något sådant som ingenting.

Av jord är du kommen och jord skall du åter bli.

Varje gång jag ser den här tråden läser jag "tankar om efterblivet".

Anenkefali

livet blir så meningsfullt som man gör det. jag fyller mitt liv med sånt som får mig att må bra istället för att sitta och tycka synd om mig själv för att jag är sjuk. att leka med min systerdotter, att äta glass, att njuta av kalla vindar mot mitt ansikte, känslan av att bli skjutsad på moppe, starten i ett flygplan, att ligga nära min partner, att umgås med vänner, att spela zelda, att hjälpa andra, att få folk att skratta, att berika någon annans liv och massa annat ger mitt liv mening.
självklart spelar inget av det jag gör (bortsett från det som berikar andras liv) egentligen någon roll "i det stora hela" (vad det nu är), men det ger mig oerhört mycket. och om jag är nöjd med mitt liv känner jag att det inte är meningslöst. om jag berikar andra människors tillvaro är mitt liv inte bortkastat. om jag bara lyckas hjälpa en enda människa ha ett bättre, mindre ångestfyllt liv så har mitt liv varit nödvändigt.

allt som någonsin gjort ont eller gett mig ångest, alla skador, alla ångestattacker, all skit jag blivit utsatt för har varit värd att utstå för att en enda gång få höra min systerdotter yla mitt namn eller för att känna glädjen och kärleken när jag ligger nära en person jag älskar som älskar mig. (har t.o.m. tatuerat in en liten grej som påminnelse för detta, att livet är värt att utstå när det är vidrigt för de där små ljusglimtarna som ändå kommer att komma förr eller senare)

kortfattat skulle jag säga att mitt livs mening är att få finnas för andra, att få hjälpa och berika andras liv.