Snubbar blir alltid kär..

Misery_chick: Ja jag vet ju som sagt inte hur hon menar men för mig är det lite olika. Om jag börjar bli intresserad eller känna något mer än attraktion för en brud jag träffar så är det bara att jag skiter i känslorna, i början var det ju skitjobbigt i vissa lägen, om man blivit förälskad i någon och hon inte ens visste det sög det ju om hon låg med någon annan. Men numera upphör i princip känslorna när jag bestämmer mig för att inte ha de längre, jag vet ju redan av erfarenhet att det bara blir knas så det är väl som att hjärnan blivit betingad eller något. Om det är tjejen som verkar få känslor så är det ju rätt mycket upp till henne och hur hon är som person som avgör vad som händer. Något sånt typ.

JB P29

så i grunden någon form av "vänta ut det"/"trycka undan alla tankar på det" typ?

Ja, inte så mycket vänta kanske men att trycka undan är det ju helt klart, det är bara det att jag gjort det så mycket nu så jag uppfattar det inte så längre. "Trycka undan" för mig låter som något aktivt att man "tänker bort det" eller i a f "kämpar" mot det på något sätt. Nu har det blivit som att suget går över redan när jag bestämmer mig för att inte få känslor och därav att jag kallar det "stänga av". Men nej, det är ju absolut ingen övermänsklig superförmåga i mitt fall jag pallade bara inte fler psykologer jag har hittat något som funkar just nu och sen orkar jag inte bry mig så mycket mer.

JB P29

ok, det kan jag köpa, det jag reagerat på tidigare i tråden är att man i stort sett skulle vara utrustad med en känsloknapp som man kan trycka på så poff är man inte kär längre, din syn på det hela känns bra mycket mindre verklighetsfrånvänd, iallafall från hur jag upplever det.

Misery: Kan ju ha att göra med vad som helst egentligen, hon kan trolla, hon kan uttrycka sig på andra sätt som du inte har förstått eller så kanske hon helt enkelt har en sån knapp eller vad man skall säga. Jag vet det här och en del annat om mig för de senaste tre åren har jag haft mycket tätare kontakt med psykologer och kuratorer och sånt än tidigare, för bara något år sedan hade jag definitivt inte haft ord och förklaringar i den här utsträckningen så jag brukar ta märkliga förklaringar med en nypa salt haha.

jo hon kan ju mena lite vad som helst med det där, men som jag uppfattat det hittills så menar hon ju verkligen att hon skulle kunna sluta vara kär precis när som helst om hon så behagar, och det låter för mig så jäkla underligt och orealistiskt att jag blir nyfiken och vill förstå.

känns inte som om damen tänker utveckla hur hon menar dock, lite synd.

cribbe

Nej du miss förstår mig, om de hänger i samma umgänges krets har de typ samma kläd stil och smink stil så då kan du lättare se skillnaden på hur de sminkar sig när d är singlar och upptagna.. Men skit samma.. Du kan se det mer eller mindre.

ja nånstans här missar jag något, menar du att det är i utseendet man ser skillnaden eller inte?

för jag uppfattar det du säger som att antingen menar du att det sitter i beteendet eller utseendet men jag blir inte klok på vilket av dem för det känns lite som du växlar mellan det ena och det andra från inlägg till inlägg.

Ja alltså jag tror som sagt att det går men om det inte är typ aspergers inblandat så är det ju inte nödvändigtvis så att det inte får några konsekvenser när man "stängt av". Och dessutom kan det ju få det i alla fall även om man får lite "hjälp" på traven av bokstavskombinationerna ibland, äh jag vet inte heller helt enkelt xD

jag tycker den där känsloknappen mest det låter som en rätt naiv tolkning av en basic försvarsmekanism, "jag har total kontroll över mina känslor och kan stänga av dem när jag vill" vs. "jag tränger undan känslorna tills de går över för det är det minst jobbiga", typ.

men ja, skitsamma, inte lönt att sitta här och spekulera.

Kanske inte så lönt men ändå intressant. Men jag tror vi menar samma, det jag tolkade det som med mitt ramblande tidigare var ju att jag tror hon känner det som att hon kan stänga av hur hon vill, så kände ju jag även om det fick en massa knasiga följder på annat håll i känslolivet, jag såg ju inte det sammanhanget på egen hand. Och det är som sagt inte förrän nu på senare tid jag överhuvudtaget börjat se på situationen utifrån, det skulle jag ju inte ens ha kommit att tänka på utan samtal.

JB P29

ja absolut, hur folk fungerar är bland det intressantaste jag vet ^^
och ja, att hon upplever det som att hon har den kontrollen ifrågasätter jag inte, men jag köper bara inte att det faktiskt är så.

...sen kan det tyckas lite oartigt att sitta och spekulera runt hur en tredje part fungerar, men säger man en sån grej på ett diskussionsforum för att sedan vägra utveckla det får man nog ta det tycker jag.

Definitivt och dessutom gäller ju inte den här delen av diskussionen enbart just hennes relation till det där "stänga av"-begreppet :)

Men jo, det troliga är ju fortfarande att hon är en normal tjej även på känslofronten men att hon som jag, av någon anledning, valt att ignorera känslor i vissa fall när det inte varit vad ens intellekt har velat. Sen måste ju alla ändå hålla med om att detta (som allt annat) är lättare för vissa och om det finns en skala måste ju enstaka individer ändå hamna ute i de extrema kanterna också. Det är ju t.ex. inte helt ovanligt med människor som får känslor för någon de träffat spontant och knullat en gång på Roskilde liksom, så varför inte åt andra hållet?

Normen är väl som sagt att "inte kunna" kontrollera det men där rör det sig ju snarare om att man inte kan styra över känslorna i sig men fortfarande är förmögen välja vad man gör/inte gör åt situationen, rent konkret och fysiskt så att säga.

Det är ju t.ex. inte helt ovanligt med människor som får känslor för någon de träffat spontant och knullat en gång på Roskilde liksom, så varför inte åt andra hållet?

...fast nu pratar du ju om hur snabbt man utvecklar känslor för någon, inte att kunna _välja_ att få/stänga av dem.

Mjo, kanske var en dålig liknelse från min sida för givetvis har du rätt i att det rör sig om något helt annat.

Dock menar jag fortfarande att det är tekniskt eller, medicinskt eller vad man nu säger, möjligt för en människa att faktiskt stänga av känslor, d.v.s. bestämma sig för att inte känna på ett visst sätt inför en person/situation och sen faktiskt inte göra det heller. När allt kommer ner till kritan är ju känslor inget annat än elektriska impulser och hjärnaktivitet, och sånt går att kontrollera.

Däremot håller jag med om att det låter väldigt otroligt att någon skulle ha den egenskapen redan från början och dessutom se det som något naturligt eller bli förvånad över att andra inte fungerar likadant. Jag blev varse ganska tidigt om att jag inte var "normal" i den bemärkelsen, det blir ju om inte annat tyvärr väldigt uppenbart just eftersom de flesta tjejer man mött haft helt normala känsloliv, och då kan det ju krocka lite.

"Dock menar jag fortfarande att det är tekniskt eller, medicinskt eller vad man nu säger, möjligt för en människa att faktiskt stänga av känslor, d.v.s. bestämma sig för att inte känna på ett visst sätt inför en person/situation och sen faktiskt inte göra det heller. När allt kommer ner till kritan är ju känslor inget annat än elektriska impulser och hjärnaktivitet, och sånt går att kontrollera."

hah men vafan nu är vi ju tillbaka på den här magiska knappen som jag inte tror på.

Ok, nja alltså att det kan gå lika lätt som att trycka på en knapp står jag fast vid för så funkar jag. Om jag har ett KK förhållande och råkar kära ner mig i tjejen tänker jag bara att jag inte kan ha känslor för henne och efter att jag tänkt så har jag det inte längre, jag kan tyvärr inte utveckla det så mycket mer för jag vet inte hur det känns för andra.

Däremot är jag alltså väldigt medveten om att jag har den "förmågan" idag på grund av att jag medvetet ignorerat och tryckt undan (d.v.s. inte stängt av, bara struntat i) den typen av känslor under väldigt lång tid innan. Eller det kan i alla fall vara en bidragande orsak, en annan är väl att jag alltid haft svårt för det där med känslor, på alla möjliga sätt och så saker som hänt förstås. Men oavsett varför har jag åtminstone gjort det så ofta och i så pass stor utsträckning att jag idag, kanske 18-20 år efter att jag började få "problem" i livet har "lärt mig" göra så, d.v.s genom träning eller betingning.

Så tja, jag tror väl på knappen men inte att den är magisk, okej? :P

Ursäkta mina walls of text förresten xD

Och ett litet snabbt tillägg gällande varför jag ibland, åtminstone förr i tiden, tycker upptagna tjejer är mer intressanta än singlar är givetvis att de inte är lika benägna att sitta klistrade mot en på fester eller stöta ihop med en på dansgolvet. Som med katter, de går alltid fram och kelar med folk som inte gillar djur eller som är allergiska för de är de enda i rummet som inte är på katten och då blir ju den nyfiken istället. Det är alltså inte beskedet om att hon är upptagen som är det som gör det hela för mig, utan ett visst beteende som upptagna tjejer OFTAST har i större utsträckning än singeltjejer. Om 3 brudar grindar mot dig men den fjärde sitter själv vid ett bord och bara ser söt ut, vem fan blir man mest intresserad av tror ni, rätt givet :)

Jag pallar inte läsa allt, men att ha känslor för någon är inget man kan styra över själv, däremot kan man ignorera känslorna, i längden suger det dock för det mesta kuken.

Intressant läsning :)

JB P29

Jag tycker faktiskt det snarare låter som att du aldrig varit riktigt förälskad i någon. Jag får känslor för folk hela tiden ( fast jag trycker inte bort det ) men riktigt förälskad har jag nog aldrig varit. Så du är rätt normal :)

MilK: Det är lite det vi snackar om just nu, jag hävdar att det visst är möjligt att styra över känslor men inte på det sättet som många tolkat TS beskrivning av det hela. :)

AneekDivine: Kanske, kanske inte. Jag trodde jag varit kär och förälskad och så fram tills för några år sedan när jag träffade mitt senaste ex eller hur man nu skall uttrycka sig utan att låta allt för misslyckad. Men i hennes fall vill jag påstå att jag faktiskt var förälskad för första gången, efter något år var allt fortfarande bra, jag utvecklades skitmycket som person, hon fick mig att tag i saker och hon fick mig att ta kontakt med vården och allt så igen. Det var även första förhållandet som fick ner mig när det tog slut efter tre år. Men man vet ju aldrig.

Nice att du tycker att jag verkar normal förresten, det gör jag med, det är snarare psykiatrin som hävdat annat för den har inte alltid varit frivillig xD

Jag vet. Psykatrin är förvånansvärt bra på att få en att att känna sig som ett UFO :P

Misery_chick Jag pallar inte tugga på samma ämne för länge, jag har gått vidare, jag förstår att det är jobbigt att jag inte kan förklara bättre, delar med mig ännu mer av mig och min syn...MEN ärligt :) Det blir inte bättre än så.
Jag kan inte gagga om samma sak för länge, tröttnar snabbt....jag stänger av nu, ...testa du med, det funkar :)
Kommer dessutom fortsätta här på whoa som 369 :D Får för många skumma mail för jag heter SEXYsoul haha:D ...skicka gärna mail ifall du mår fett dåligt över att inte jag kan förklara bättre, för din skull alltså. Ingen diss- endast ett erbjudande :)

Pacquiao Big up till dig!! Du hade min rygg där- skööön läsning haha :D


LillJ Allt kommer bli bra! :)


Cribbe Haha sån rolig snubbe :D

SexySoul F26

haha det var ju snällt av dig, men jag klarar mig nog ska du se, jag tycker det är intressant med folk som fungerar på enligt mig underliga sätt men det är ingen sjuklig fixering.^^

AneekDivine: Ord :)

SexySoul: Bra idé med namnbyte haha

JB: You can call me 369 ;)

369: Word! xD

Ska försöka inte göra detta personligt fast det kommer bli det för jag fungerar så för att förklara saker. Men jag förstår till en viss del vad folk menar med att stänga av känslorna och jag ska försöka dra min version av varför.

Jag får ett fruktansvärt dåligt självförtroende och självkänsla när jag är i förhållanden. Just för att dem jag har varit tsm med har pissat på mig sedan vänt att allt är mitt fel och nobbat mig. Enda sen jag var liten så har jag med mig att min far hade missbruk av relationer vilket gjorde så fort jag började lita på nån han träffade så var hon borta och en ny kvinna kom in i vårat liv. Det gjorde tillslut att jag litade inte på pappa, för han svek mig. Han lurade mig att börja acceptera någon han var i ett förhållande med och när jag hade öppnat mig och hittat tillit för henne så var hon borta och det kom en ny. Vilket gjorde att jag har svårt att lita på personer som kommer mig nära.

I början när jag träffade killar (jag var typ 16) så drog jag till killarna som var avvisande just för att när en kille visade känslor för mig så drog jag undan, jag fick en sån jävla panik. Jag visste inte vars jag skulle ta vägen när en kille sa att han tyckte om mig. Så jag "slog av" känslorna och slutade höra av mig. Just för att skydda mig själv att inte bli sårad, för jag kunde inte lita på den personen.

Det är ett mönster, jag drar mig till killar som är avvisande i början för att jag tycker det är skönare att dom inte säger på engång "shit vad jag tycker om dig, du är så fin." För jag får på riktigt panik av det. Jag drar mig till dem som är typ "alltså jag är inte ute efter ett förhållande, men klart vi kan ses ändå" för att jag inbillar mig att jag tycker det är skönare med såna, för då behöver det inte bli förhållande på engång, utan jag kan börja träffa personen ändå men behöver inte bli kär i honom, för när jag blir kär så träffar jag idioter som är dum i huvudet mot mig och jag vill helst inte bli kär.

För jag är så sjukt less på att bli sårad och jag är rädd för mig själv i förhållanden för att jag tappar all min självkänsla. Jag hamnar alltid i underläge. Jag känner mig som en dörrmatta eller en slav i de förhållanden jag har haft.

Men det jag kan erkänna är att detta är en rädsla jag bär på, men jag tror att de är ett "skydd" för att jag ska fortsätta kunna göra det. Jag har en jävla rädsla att misslyckas, att bli lämnad, att folk går bakom min rygg. Det gör att jag har stängt av mina känslor helt.

Efter ett par rad dumma pojkvänner och jag bestämde mig för att vara singel så träffade jag min nuvarande pojkvän. Han var likadan i 5 månader sa han "jag är inte ute efter ett förhållande, jag har varit singel så länge och trivs med det. Men jag är intresserad att lära känna dig" Jag tyckte de va så jävla skönt, för jag blir ändå bara en dörrmatta i förhållanden så jag började ju stänga av känslorna när dom blev för starka för jag visste inte vars jag hade honom. Men tillslut så slog jag på mig själv och började tänka "Ar det ens värt att lägga ner energi på det här, Måste jag såra mig själv?"
Så den dagen jag hade kommit överrens att det här går inte om inte han vill ha nå mer. Så var det den dagen han sa att han hade tänkt efter och vill vara tsm med mig.

Jag har det jätte bra nu, men jag är fortfarande paranoid och förstörd från alla andra jag har träffat. Men detta är första gången jag har bestämt mig för att känslorna ska få vara kvar där, och jag ska klara av en av mina största rädslor. Förhållanden. För jag är en av dem som är rädd att misslyckas så att stänga av känslor har varit mitt sätt att skydda mig själv.

Shit vad långt det här blev, jag vet att folk hatar detta. Men jag har verkligen ansträngt mig för att skriva att man ska orka läsa det.

Det måste ju finnas en anledning som folk har varit med om som gör att dom stänger av. Det kan inte vara att en person som stänger av har bara varit med om bra saker. För jag tror en person som hamnar i upprepande mönster där de bara är skit det gör lättare att bara "stänga av" än en person som har haft bara bra förhållanden och förhållande mässigt till sina föräldrar osv som liten.

LillJ:

Nice, starkt av dig att ta upp mycket av detta. Det kanske inte låter så farligt för folk för i mångas värld måste man ha blivit riktigt illa spöad hemma eller något för att få uttala sig. Jag stack hemifrån när jag var 15-16 på grund av en massa olika saker, men jag känner igen mig i det där med att inte ha haft någon tillit hemma. Eller att ha blivit sviken av föräldrar eller liknande och att det sätter sina spår, för mig mer i vad man gör än hur man mår. Känner mig till exempel inte nere över saker som hänt när jag var liten på barnhem eller med familj eller vad som men ibland kommer man ju på sig själv när man reagerar på ett speciellt sätt i en vanlig situation, som det du skriver om, att du får panik när någon säger att de älskar dig för att du förknippar det med den falska trygghet som din farsas brudar gav dig.

Jag har inga konkreta tips på hur du skall tänka eller göra, jag är nog själv mest ute och cyklar när jag försöker tänka på det för min skull så haha. Men det känns ju helt klart som att du blir en "dörrmatta" i ett förhållande för att du är så rädd för att bli lämnad att du hellre tar skit än framstår som någon som gnäller och bråkar och blir oattraktiv och senare lämnad. Eller är jag ute och cyklar där med?

Jag har alltid tagit avstånd i förhållanden, det låter ju skitdumt men de flesta av mina förhållanden har gått till så här, oavsett om de varat några månader eller några år. Jag lär känna en tjej, vi synkar och har kul ihop och kommer nära, allt går jättebra. Sen blir vi ett par och då börjar det gå ut för, jag tycker också det är riktigt jobbigt att bli övergiven, alltså riktigt jobbigt då för de flesta tycker väl det suger när ett förhållande tar slut men jag tror man förstår vad jag menar. Därför "löser" jag det genom att typ stänga av mig inför henne, när vi väl bestämt oss för att vara ett par (och man hamnat i en situation där man kan bli lämnad) så ger jag liksom inte mer av sig själv, jag vet inte om det är för att man inte vill rubba nån slags balans man inbillar sig att man har uppnått eller vafan det är. Men givetvis fungerar det inget bra och de flesta har ju inte kunnat/velat förstå, i deras ögon har man bara förändrats helt som person helt plötsligt och blivit "känslokall" utan att de förstår varför.

Sen håller jag med, jag vet att det går att stänga av känslor eftersom jag själv gör det men som jag skrivit innan tror jag inte att man föds med förmågan, det är något som gradvis, och i de flesta fall undermedvetet "övas" eller "tränas" fram och det sker naturligtvis bara om ens hjärna någon gång känt att det behövs en form av skydd, d.v.s. om man varit med om skit. En försvarsmekanism som kopplas in automatiskt och därför är svår att kontrollera eller vad man skall säga.

Ibland kan vissa människor lyfta kraschade bilar och annat som normalt sett inte skulle gå. I vissa nödlägen, när ett barn eller en förälder befinner sig i extremt underläge, säg ett brinnande bilvrak kan ju hjärnan besluta att dra igång ett nödläge som stänger av vissa funktioner, pumpar ut mer morfin än vad hjärnan egentligen "får" pumpa ut och så vidare. Det gör att kroppen, rent fysiskt, klarar den extrema påfrestningen så att man kan rädda livet på personen men givetvis tar man även skada eftersom musklerna inte hade klarat av det normalt sett. Nu flummar jag ute lite här men jag känner iaf den typen av parallell till exempelvis detta när jag tänker på mig själv och mina känslor.

Det vill säga, jag tror att vissa människors hjärnor skyddar sig mot vissa saker genom att stänga av, sker det tillräckligt många gånger (medvetet och/eller undermedvetet) är det klart man blir "bättre" på det och kanske hamnar i en sån rutin. Jag gjorde definitivt det, och är väl iofs fortfarande kvar, men vad skall man göra liksom? En människa blir ju aldrig färdig, livet har redan börjat så jag försöker åtminstone bara leva det. Kanske kan man ha ett normalt förhållande med någon man bryr sig om, kanske inte. För min del var det inte så länge sen ännu ett flerårigt förhållande brakade samman för att jag "förändrades" när vi blev tillsammans så jag tänker försöka att inte träffa någon på ett par år nu, det brukar gå bra xD