I början av Januari 2014 låstes Whoa och du kan alltså ej logga in eller skriva något nytt i forumen. Innehåll i forum osv kommer finnas tillgängligt. Läs Mer »

Att förlora ett husdjur…

Övrigt - Blandat

   

2012-03-02 10:59

Att förlora ett husdjur…

Känslokalla/skojare och liknande undanbedes i denna tråden.

Detta är det värsta jag har varit med om hela mitt liv. Jag kan inte komma ihåg när jag grät sist, men nu gråter jag så mycket och HÖGT och spontant att jag inte kan gå ut bland folk. Det känns som att jag har förlorat en bror eller son, det är helt sjukt. Nästkommande stycke är mest för att få skriva av mig lite:

En veterinär kom in som kund på min pappas jobb och bara helt slumpmässigt frågade om vi ville ta hand om en kattunge. Den hittades i staden men var registerad i en ort utanför, så hon trodde att den på något sett transformerats under en bil, och att den levt utan mat i ca 2 veckor. Vi tog hand om den. Han var jätteliten och smidig vilket gjorde honom så söt. Han var väldigt påhittig, busig, uppmärksam, och samtidigt väldigt kelig. Vi tror att det var en av rasen Blue russian vilket är en väldigt intelligent ras. Han var på något sätt väldigt tacksam för att vi tog hand om honom, för han ställde alltid upp för oss. Som en kompis. Ex. Vi har en katt till, så vi har kattlucka, säg att han har varit ute hela natten och busat (katter är nattdjur) och jag kommer upp på morgonen när han precis gått och vilat sig. Är jag på lekhumör och börjar busa med honom med ett måttband, som jag brukar göra (en typ av datten-lek) så sträcker han lite på sig och börja springa runt hela huset. Om han ligger bredvid mig när jag kollar på film och jag vill ha han i knät, så accepterade han det och börjar slicka mig i ansiktet. Helt underbar. Han hälsar alltid på en när man kommer hem från skolan osv. Han och den andra katten busade jämt och kom alltid överrens. Han va en riktig hjälte. Jag hade varit gladare om tex. Min morfar (som jag har haft daglig kontakt med hela livet, men som nu är dement) hade dött. Då förstår ni hur mycket denna katten betydde.

I vilket fall som helst, det som stör mig är att jag inte kan anmäla billisten för vållande till annans död eller smitning. Katten var som sagt väldigt uppmärksam på minsta ljud och rörelse. Hade det varit en människa som hade blivit påkörd hade det ju blivit utredning direkt. Det är som en del av mig som har dött. Ingenting kan ersätta denna katten.

Ville som sagt bara skriva av mig, andra kan skriva om när hur det var för dem när de förlorade sitt husdjur, har ni tips på hur man kommer över sorgen så är det väldigt välkommet.


2012-03-02 11:07
Just det, har ett videoklipp på honom i alla fall, han hade lekt med detta 2 timmar i sträck när jag filmade:
Poet

2012-03-02 11:32
Jag beklagar sorgen :(
At the gates of Eternity...
Poet

2012-03-02 14:17
jag har haft katter hela livet o älskar katter. nått man måste va beredd på med katter är att man med största sannolikhet kommer att va med när den dör.. om man som jag låter den va ute och springa själv iallafall.

mina katter har blivit överkörda, sjuka, avlivade av vet, uppätna av räv och allt möjligt.

värst gången va när jag såg en bil köra över min kisse när jag va mindre. går fram till bilisten och säger att det där va min katt. bilisten sa typ "jaha, men dåså! dåfår jag be om ursäkt!" , han tog en ica kasse ur skuffen, tog katten i svansen och kasta den i påsen sen gav han den till mig.. "får be om ursäkt igen!" sen satt han sig i bilen o drog.. stog helt stum med döda kissen i en plastpåse i handen.. haha helt sjukt..

menmen som med allt annat känns det bättre för dig om några dagar/veckor när du accepterat & smält att han är i catz mansion. då kan en ny kattonge lindra smärtan och ensamheten om du känner dig ensam.

beklagar iaf din kisses död. keep ya head up!
"life's a garden, dig it."

2012-03-02 14:31
BC99 P28
Tack!
Balhoo
Jo, det är klart att alla dör. Men denna katten var bara ungefär 1,5 år och hade så mycket mer att uppleva., sommar nu å allt.
Jag har också varit med om både en annan överkörning och avlivning. Den första katten som blev överkörd var inte speciellt omtyckt och jag var väldigt liten. Katten som vi fick avliva var jag inte heller ledsen över för han hade hjärntumör och led och hade levt färdigt sitt liv liksom. Det går inte jämföra med detta fallet.

Fyfan vilken hemsk människa du berättar om, jag hade fan slagit till honom med påsen i huvudet, fast det är oskysst mot katten iofs. Du måste nästan ha madrömmar om den upplevelsen?

Även om det är omöjligt att ersätta denna katten, så är det det som är frågan, ska vi skaffa en ny katt? Vi har redan en katt till, han är inte alls lika rolig eller kelig. Han bara äter. (Tycker synd om han också som inte kommer ha någon att leka med längre).
Poet

2012-03-02 14:51
den gubben va hemsk ja. nja inte mardrömmar, men bilden när katten kastas mellan däcken och när jag går fram till gubbtjuven och hur absurt jag tyckte det var har etsat sig fast..

tror absolut på dig när du säger att den inte kan ersättas. katter är ju så olika, men jag tycker ändå ni borde skaffa en till, en ny, kattunge. har du tur är den också en skön lirare som du kommer att fästa dig vid, och det vore ju kanon

"life's a garden, dig it."
Poet

2012-03-02 18:57
Min katt jag hade var en riktig hjälte han också. Avlivades dock pga sjukdom i höstas. Han var någonstans mellan normalvikt och övervikt, så han var lite småtjock av sig, och älskade att bli buren; han stod upp med baktassarna i min vänsterhand och vilade sina framtassar på min högra underarm som jag hade runt honom strax bakom frambensrötterna (så det nästan såg ut som att han hade åkte berg-och-dal-bana, och med min arm som stången man har över sig för att inte falla ur), samtidigt som han borrade in sin panna i min panna och gav ifrån sig dom mest pipiga jamanden jag bevittnat. Vi var bästisar, och då överdriver jag inte det minsta.

Man har dom där sköna stunderna när man lär sig sin katt, hur h*n fungerar helt och hållet, och det gör bortgången desto jobbigare. Personer som aldrig har haft en katt som undrar varför man blir så stört av en katts bortgång borde skaffa/träffa en katt och faktiskt ge det ett försök till att uppleva dessa hårbollars magi.

Med det sagt så beklagar jag bortgången av din katt, och att det dessutom skulle få ett mer tråkigt slut än nödvändigt är ju knappast något som underlättar. Hoppas du kan gå vidare tids nog, och kanske skaffa en ny katt?

/ mvh.Melodifestivalsabbaren
Läs min nya bok Tyst I Klassen! som jag släppte i år. Är du inte läskunnig kan du åtminstone se mig hos Malou i Efter Tio i TV4 varje vardag och höra mig prata gott om den, inte för att jag minns vad den handlade om, skrev den på fyllan trots allt.
Groupie

2012-03-03 17:20
Jag har haft 3 av mina missar överkörda, på nästan samma vägsträcka. Det är jättesorligt och tragiskt att det händer, men som det skrevs i tråden lär man ju på något vis acceptera att de är oundvikligt att de får en tragisk död när de rör sig utomhus ensamma.
Man får trösta sig med glädjen av att man haft missen (eller vad det nu är) och inte försöka gräva ner sig. ALternativt skaffa en till misse för att lindra sorgen något och få en ny lika bra misse att vara med: inte som att man byter ut den utan att man får träffa en ny. Man ska inte jämföra missar (eller människor/partners) med varanndra för alla är unika, men de kan fortfarande ge lika mycket glädje som den tidigare.
Det viktigaste är att se till att vårda minnen och inte sörja för mycket. Tiden läker sår, spec i de här fallen.

Min absoluta favoritmisse blev påkörd och dog i mitt knä påväg till veterinären. Det var det mest hjärtskärande jag varit med om när det gäller sånt här och tro det eller ej, 10 år senare kan jag fortfarande sörja över hennes bortgång, men uppskattar all tid jag hade med henne mer och mer för varje gång jag tänker på henne.

Flisan <3
Jag kanske inte alltid har rätt, men jag har då fan aldrig fel!
Moderator

2012-03-03 18:13
Har haft 1 husdjur och det var en katt som blev 16 år. Jag var 18 när vi fick ta bort henne. Hade haft med henne hela livet.
Man hade aldrig ens tänkt tanken att hon skulle försvinna en dag. Hon bara fanns där hela tiden och låg i knät på mig hela tiden när jag kollade på tv eller satt vid datorn.

Hon hade hela tiden sin plats i min säng, det visste både hon och jag om.

Men en dag så tyckte vi att det va konstigt att hon bara låg i sängen flera timmar i sträck under dagen. Så jag gick in i sovrummet och skulle locka med henne ut, då när hon ställde sig upp så vek sig bara benen under henne. Mamma började tokgrina direkt, men jag tänkte bara "det är lugnt, hon är bara lite sjuk".

Dagen efter så åkte mamma in med henne till vetrinären när jag var i skolan.
Klockan var ca 14:00 när mamma ringer mig med gråten i halsen och berättar att dom måste avliva henne för att hennes levervärden va så dåliga att dom inte ens fanns med på deras skala dom mäter efter.
Just då så slog det mig inte riktigt så jag gick in på lektionen igen och slutförde min skoldag.
Men när jag kom hem och såg våran katts matskål och insåg att hon aldrig mer skulle komma tillbaka så blev jag helt tom inombords och fick en riktigt läskig känsla i kroppen. Blev lite chockad över hur ledsen jag faktiskt blev.
Tog många nätter innan man slutade tänka på att katten borde ligga bredvid mig i sängen.

Husdjuren sätter sig djupare hos oss än man tror.
//TW

2012-03-04 00:20
Jag är en känslokall skojare... fast inte när det gäller djur. Beklagar.

Men du borde vara lite extra snäll mot din andra katt, även om han inte är lika rolig. Han har, som sagt, också förlorat sin kompis. Och även djur som inte är så spännande förtjänar lite kärlek.
Jag var whoa-fri i över ett år, men sen blev kommentarerna i blandat-forumet så korkade att jag var tvungen att logga in och driva med dem.

2012-03-05 00:25
Tack för att ni har delat med er. Nu får ni gärna låta tråden dö, blir bara påmind...