om man kan kalla någon text för äkta hiphop så sku jag säga att det är den här texten. eller den handlar i alla fall om "äkta" hippedyhop. jag gillar int å säga äkta. men ok, jag menar alltså att hiphopen ursprungligen handlar om att ta sig ur svåra situationer i ens liv, och det är väl det den här texten handlar om. jag gillar den här, även om den är gammal så lyser det hwarang idag lång väg, uppbyggnaden och användningen av ord är precis lika bra som nu. It's not funny, for me it's therapy and a natural high/ A way to display, knowledge, experience and pain/ All of the heart, devotion my lines contain/ gillades, även om devotion my lines contain känns lite omsvängt för att det ska rimma. It started with the fistfights behind the schools soccerfield/ Trying to acknowledge pain but the wounds wouldn't heal/ And everytime I tried to rely on a grownup or a friend/ They turned their cheek, so I stay silent with my paper and pen/ djupt och ärligt. Rhymes deep like the ocean, never holding back emotions/ With a pen in motion, tracks made out of years in devotion/ samma här, vilken känsla. My life used to look bright but now it seems scattered/ But when Im alone, nothing but my dreams matter/ vilket avslut, speciellt sista meningen fastnade för mig. men varför fick jag en sån känsla att jag har sett den här förut nu? hursom helst, me like.
Close your eyes, Just feel and realize, it is real and not a dream, I'm in you and you're in me.