mitt leende visar motsatsen till hur jag mår.. du kan få mig att må dåligt, du kan få mig att må bra få min värld att bli dyster, få mig så svag.. eller vara solstrålen som skiner upp en regnig höstdag men just nu känner jag mig ensam bakom stängda dörrar tänkte först att allt skulle bli bra, men du sänkte mig snabbt de känns som jag blivit slängd ner i backen. sparkad på, fått stryk av djävulen alkohol, får mig att fly min verklighet jag känner svek, jag känner hopp, men det känns fel alltihop, glädje, värme och kärlek? känner inget utav det, allting känns förjävligt. men det är lugnt jag är van, jag väntar på att starta om på nytt.. allt är glömt en dag men sålänge jag lever kvar såhär så påminns jag hela tiden av allt som bygger hat, smärta och tvivel.. det som begränsar min frihet, tar inget för givet jag är hopplöst förankrad i en dysterhet av livet men problemenen i mitt liv är väl min ensak känner mig död inombords men ändå så ler jag jag har sån lust att bara ta en enkel flygbiljett nånstans i världen, vartsomhelst, å fly iväg men kommer det hända? nej, jag lever mitt liv och kommer inte sluta lida förns ja vilar i frid.. men, att jag mår som jag mår kan jag tacka min uppväxt för den har varit allt annat än önskvärd. har funnits stunder då jag lett och allt känns bra. men även stunder då det känts som ett jävla helvete!! allt tjat och all skit som jag får får mig att må förjävligt, det får min värld grå. det får mig att vilja ta mitt liv tusen gånger om hoppa från klippan, så slutet kommer fort.. jag har aldrig velat ta mitt liv för din skull.. det är min jävla familj som gör allting tungt.. jag vill bort från allting, bara känna mig fri slippa det här, och slippa mitt liv.. men det händer inte något alls jag är fortfarande han som ler trots att jag mår så jävla kasst..