En dikt... eller något.. Jag ser bara ett tomt skal, en död själ. Överväger sanningen och allt som någonsin har varit. Jag låter saker vara osagda, känner bara hat och svek. Tänker aldrig lämna ut mig själv till någon igen. Jag ser så mycket runtomkring, jag ser saker hända men är själv för svag för att förändra situtionen... Jag vet att jag kan och vill, jag vet att jag kan få tillbaka allt som någonsin betytt nåt men jag faller. Jag ser världen skifta färg, jag blottar min själ inför alla men dom bara skrattar och går vidare... Jag är ensam... ängeln på min högra axel har tagit självmord och djävulen på min vänstra bara skrattar. Jag hatar, jag hatar alla som någonsin pekat på mig och sagt "där är han"... finns inget hopp kvar nu... fan vad saker är jobbiga ibland... onödiga inlägg undanbedes.