"Helvete, jag orkar verkligen inte vänta tills nästa buss!"
Detta är till stor del sant, det är något som beskriver hur jag kände mig för ungefär ett år sedan.
Läs och kommentera!
Jag har stått med ena foten och benet över kanten
Jag har märkt hur orden och feghet möts i halsen
Jag har känt ödets hand på axeln
och vinddraget efter dödens mantel
Jag har alltid velat tro på en högre makt men
Jag har haft fullt upp med att överleva natten
Jag har alltid velat söka skatten
Men jag har haft fullt upp med att öka takten
Jag har sett i ögonen på dödens skepnad
Jag har tvingats döda för att överleva
Jag har sett hela mitt liv bara rusa förbi
Jag har hunnit ta farväl av allt och alla, men utan en sorti
Jag har sett hur folks blickar är fyllda av avsky
Jag har märkt hur dessa blickar snabbt vänds bortåt
Jag har märkt att mitt skepp har ett eget liv oavsett hur jag styr
Jag har märkt att trots livets längd, så har vissa alltför bråttom
Jag har gått hela mitt liv utan någonting alls
Jag har sått hela mitt liv, med frön som aldrig någonsin fanns
Jag har fortsatt att kämpa för att få blodsmaken att dämpas
Problem förföljer mig
Men det är inte förrän nu som skoskavet är det enda
Så nu frågar ni er: varför står jag här trots alla vindar som vänt
Ni borde istället fråga er,
om den där missade bussen är så himla hemsk