Tunnelbaneförakt Skrev min första seriösa text idag. Det är en sann berättelse om min resa till skolan idag. Dock något överdrivet och vridet för att fånga intresse. Tyck till. Uppskattar all sorts kritk.Klockan var runt tolv på dagen. Jag satt som vanligt på den gröna linjen som varje vardagsmorgon tar mig igenom Stockholms södra delar, destination Gullmarsplan. Metro skymde mitt morgonskrynkliga ansikte., nästan så att jag ville gömma mig bakom världens hemskheter som krig och våldtäkter för evigt för att inte avslöja en liten bagatell som påsar under ögonen. Och visst hade jag fått en god sömn denna natt. Djupare än vanligt, det var nog just därför denna förmiddag kändes som en av dessa allt för många morgnar. Dessa morgnar som följer efter knappt fyra timmars sömn och sedan denna rustrafik som får en att framstå som en sengångare på sommarens Skansen. Just så kände jag mig denna förmiddag. Det var hemskt.Metro var ovanligt liten idag. Kanske det var jag som blivit för ointresserad av vad mänskligheten ställer till med? Jag brydde mig nog mer om bombnedslagen under min ögon än dem som återfinns i Mellanöstern. Väl vid gamla stan så drog sig bombnedslagen tillbaka för dagen och inte för ens då vågade jag rulla ihop den olästa tidningen och stoppa undan den. Världen hade blivit en bättre plats.Där satt jag med mössan nere vid ögonbrynen och halsduken som skymde ytterligare trettio procent av min patetiska nuna som jag varit så rädd för att visa innan. Halva resan hade gått nu och jag kollade snällt och försiktigt omkring mig på personerna som fanns i denna hektiska miljö. Visst var påsarna borta, men sengångaren inom mig fanns kvar och den skulle bo kvar ett tag till. Mitt emot mig satt en gammal man. "Honom skall jag aldrig bli som" sade jag tyst för mig själv. Han stank och hade otvättade kläder och hans skägg var ojämnt rakat. Skägget såg ut som ytan på en jordglob, en sådan som ytan är insjunken eller utstående på. "Där sticker Mnt.Everest upp och om jag inte tar fel så måste det där vara Marianergraven" tänkte jag och flinade hånfullt emot honom.Jag blev avbruten mitt i mina geografiska tankar när någons mobiltelefon ringde högt. Det var tjejen på andra sidan som ägde denna förskräckliga signal som spelades. En singnal som går att beskriva som en hemsk elektronisk upptempolåt för att vara mer specifik. Något i stil med den obskyrda låten som handlar om en chattvakt som kallas för Anna. Jag såg hela hennes liv (inte Annas utan tjejen på sätet brevid mig) framför mig i det ringande ögonblicket. Och hennes utseende spelade en stor roll i beskrivandet av bilden jag målat upp. Och hon var en usel skådespelare, men med mig som ressigör så blev det hela något som kritiker skulle välja att kalla för "Årets Film". Att en helt främmande människas obetydliga ögonblick kan få en annan människa att se dennes liv passera i revy var stort tänkte jag. Jag var just på gång att välja bakom scenerna i denna skapelse men målet var då nått. Jag var framme vid Gullmarsplan.Jag steg ner på jorden igen och den var sig lik. Gullmarsplan var sig lik. När jag sedan kom till skolan passade jag på att springa på toaletten före lektionen. I spegeln syntes inte l