prälhalsband p.II
De tre orden hade hotat ditt hjärta och gjort att din regnbåge inte längre sökte lycka i slutändan. Men vi sa ju att inget varar för evigt, och våran stjärna var på väg att falla. Jag ville inte se det när det kom runt hörnet, men dina hårda ord hade slagit hål på det som hette "vi". "Vi" existerade inte, precis som guldet som aldrig funnits i slutet på regnbågen.Mina ord rev sönder våra minnen som ett papper, och mitt hat haglade över dig och spräckte upp ditt skinn. Hörde du någonsin när jag grät blod på nätterna och kräktes upp din lycka ihop med mina njurar? Nej för inget jag gjorde eller sa uppmärksammade du...Lycka är inte när man lever instängd i dina rutiner och lever i min kropp som känns som ruiner. Så därför måste jag få ett slut i och med dessa ord jag sa den där natten under våran fallande stjärna.Jag får mitt liv slängt i ansiktet på mig och frågan om vad jag lyckats åstadkommit hittills. Och hur mycket jag tänker så räcker inte mina fingrar åt till mina misslyckanden. Så tro mig, jag dömer dig inte för att du inte orkar sätta ihop mig. Så tro mig, jag vill tro på dina tröstande ord.Men vad är tröstande ord en kall, ensam natt?... lika mycket som ett värmande ord när man redan fryst ihjäl.Jag slutade använda mitt pärlhalsband när jag insåg att ingen mår bra av att bli påmind om det dom inte har.