Samma gamla

Samma gamla

Ett hyckleri utan dess like, men vem kan klandra,

Oss om vi saknar gemenskap när vi ständigt går om varandra?

En envägsmonolog som kommer från två håll,

Spelar det ingen roll om vi pratar väder när ingen vill förstå nåt.

Fast i en mentalitet, att om du lider sanna kval,

Fick du vandra genom tiden skulle du ändå göra samma val.

Och ytligheten frodas, snart enda samhällsfaktorn,

Tills skvallerblaskor överlever kärnvapen som kackerlackor.

Någon säger sig ha skådat ljuset, och gör en krona utav törnen.

Jag går långsamt genom rummet där folk målat in sig i alla hörnen.

Tog mig hit i alla fall, men förstår varför folk inte vill,

Fäll en tår för nån annan är du dömd att gråta tusen till.

Så känslorna tar överhanden och famlande styr allt,

Tills dagen du höjer mig upp emot flammande skyar.

Stapplar och synar, skriker åt en okänd spegelbild,

Jag tar livet av mig om du skriver upp en regel till.

Står jag oemotsagd? I meningslösa diskussioner,

Då det var bådas fel, att vi fastnade i situationen.

(STÅR)

Jag orkar inte vandra

(ÅR)

Jag levde själv bland andra

(SÅ)

Det spelar ingen roll för allt är ändå samma gamla.

Jag står oemotsagd! Men viker undan ifrån resten,

Spelar ingen roll när jag ändå sjunger på sista versen.

(STÅR)

Jag orkar inte vandra

(ÅR)

Jag levde själv bland andra

(SÅ)

Det spelar ingen roll för allt är ändå samma gamla.

Men ey, jag är inte klar än, vänta lite med applåderna,

Har ytterligare några rader för att glädja åskådarna.

Tappar trådarna avsiktligt, jag orkar inte ens bry mig,

Så spring nu marionett, ta chansen när ingen styr dig.

Rör ni er åt nått håll är jag säker på att vinden vänder,

För okrönta kungar är oftast bara versioner av mindre sämre.

Men jag har tappat glöden, hur fan står andra ut?

För jag vet att jag går ensam hem när dansen tagit slut.

Ni backade alla, jag tog första stegen,

Ni glittrar för stunden, vi glänser för evigt.

Söndag eller inte, går runt med betongkeps,

Alltid fått lära mig själv vad som leder till ångest.

Jag lever livet i skuggan utanför, och det trots,

Att mitt andra jag har blivit som en vän att be hos.

Står i stormen öga undrar vad detta regnet kan ge oss,

Men mest vad jag ser hos cogito ergo doleo.