det är lugna puckar, även om jag ibland halkar ut på hal is vi går igenom livet med belastade samveten och famlar fram efter sammanhang för att hitta meningen i detmen sneglar hela tiden i den där förbannade backspegeln på saker som samlar damm trots att vi inte kan få en andra chans tror nog jag är ett levande bevis på det vi oroar oss mer om vad vi har på fötterna än vart vi styr democh ser inte att det är plånböckerna som faktiskt styr oss vi springer genom livet efter en mållinje i ständig rörelseför att klara av att nå fram till ett svar på gåtanmen vardagsångesten kryper fram och man sänker guarden och för var dag som kommer hamnar man i sämre vanorsaker lämnas halvfärdiga och de barriärer man tidigare byggt upp är nu endast fallfärdigaför det stora steget ligger inte i att bestämma det hela utan det ligger i att sätta sina händer i leran och även om relationer kan skadas så är det mänskligt att fela, men även vänligt menade saker kan få en att framstå som självisk och elakvisst kan livet vara frustrerande ibland? chanser man aldrig fått eller chanser man aldrig får igensom när man är arg och vill smälla igen en dörr som aldrig går igen dessa dagar och stunder som lett till rader från udden kan vara det enda skälet till att även den svagaste sjunger och jag svettas och sliterför att lämna ett avtryck för det är den enda vägen jag kan vandra stolt med rak rygg så jag samlar mitt mod och min ammunition och för ord till handling innan jag faller ihop...... för trots allt är det ändå något som är så jävla underbart med att leva