ranch - paradoxala tankebanor
jag målar en tavla där jag står i mitten, fastnagladi en labyrint utan svar eller skattkartaallt jag har är mina tankar och framstegmultiplicerat med tiden på min handledfår så lätt att tappa tidsbegreppetnär inte ens livet efter lär räcka för mig att skriva mina texterom saker jag inte kan nåsom jag sedan når men ändå bara vill springa ifrånkalla mig konstig, galen eller få mig tvångsintagenmen det är så lätt att tappa greppet om livet när man vill fånga dagenvill inte leta fel, men heller inte släta överbara ge och ge men inte få ett jävla öredet sägs att inget varar för evigtoch då är det lätt att tillvaron verkar sakna en meningmen allt jag ser när jag blundar nuär ord på ett papper som aldrig suddas ut
för alla er som lever en dag i tagetknegar för mat i magener man vet vart man har
för alla er med värdighetsom aldrig väljer framgång framför ärlighetkärlek till erden här är till er
det är så mycket saker man hört, och mycket man settmen man är aldrig bättre än det sista intrycket man gettskriver två gånger sexton bars om att aldrig släppa tagmitt sätt att ta mig vidare till nästa dagnär vardagen känns avslagenoch man är mentalt blåslagen från gårdagennär varenda gnutta hopp verkar ha gett sig avoch man står kvar ensam med en bitter eftersmakoavsett vad som tänder ens lågaär det då man får lust att öppna käften och fråga”vad gör du man? vi är på samma lagmot alla svåra val och hårda krav som livet kantas avdags att byta lag när vi läser dig som om du hade streckkodlåt inte dina känslor följa någon lagkärlek är det enda man inte blir mätt påså kryp ur ditt hölje, ditt skal som döljer ditt jag”