Ranch dissar alla på whoa... yeah right.. inte riktigt så, men ni får gärna läsa en text jag knåpade ihop för ett tag sedan.efter alla gånger jag fyllt mitt papper med bly förundras jag över det som är världens vackraste syn kämpat tappert för att ens få ner hälften på pappret gjort något vackert av att dra mitt strå till stacken och med ett enda penseldrag bekänner jag att den här pennan är det enda jag har för vad är väl en målning när den aldrig exponeras och vad är väl en värld, där allting retuscheras man springer och springer men tiden hinner i kapp en och farhågorna de sprider sig som ringar på vattnet försöker finna mitt kall i ett ingenmansland där chanser ges och tas precis som om man singlade slant känner ibland att jag bara skrapar på ytan när jag blottar min själ, tydligen offrar förgäves för ändå frågar du: hur många strängar saknar din lyra? men jag blickar upp mot himlavalvet frammanar en vinnarskalle som aldrig missar pallen och därför höjer jag min spruckna stämma genom att aldrig sluta slita ut min brustna penna