isolerad instängd i ett vittrum, kan knappt andastankarna blandas, tiden verkar ha stannatjag förvandlas, för var sekund som gårett monster i mänskligform, ingen som förstårhjärtat slår, hårdare när jag minnshur jag med mina tänder slet av människoskinfast i tvångströja, lever jag häri min egna privata, sinnessjuka världvilken färd, som ledde mig hitdet var en tid, som jag var dag minnsmin kniv gled in, igenom deras skinblod forsa, och jag sa nu är du för alltid minjag smektes av vind, och var glad att jag var jag, och såg fram imot nästa dagmin vilja var lag, och jag var mitt knivbladsom kranen jag vred på för att tappa upp ett blodhav